EE
ligt galopp, som hade kunnat kosta honom lif-
vet. Med inflammerade ögon, frustande näs-
borrar och manen badande i svett, rusade det
skrämda kreaturet som en blixt utöfver slälten.
Alonzo höll sig förtviflad fast på hästen, och
liksom förstenad i denna gtällning, utan blick,
utan ord, avaktade han sin sista stund. Lyck-
ligtvis var der en sten på vägen, ditlagd san-
nolikt af Försynenps hand; denna sten hejdade
den ursinnige hästens lopp. Denne föll om-
kull med sönderslitna tyglar och hans ryttare
föll, tillika med honom:
Två timmar derefter fann man konungen af-
dånad, krossad, halfdöd; men hästen var för-
svunnen. Man gjorde rågra spaningar efter
den röda kappan, men äfven den var spårlöst
försvunnen. Alla detaljer af detta uppträde
voro förskingrade, likt fantastiska syner, dem
man fåfängt återkallar. Det besynnerligaste var
att ingen af konungens hästar fattades; det var
således icke på sin e3en häst ban hade ridit.
Det blef sedermera utrönt att en okänd, på
hvilken ingen gilvit akt och som ingen seder-
mera återsett, hade hållit don Alonzos häst, in-
nan stal mästaren kom.
Detta mordförsök uppväckte åter konungens
misstankar, hvilka hittills bade stillat sig nå-
gorlunda. Han började frukta för allt: småle-
enden, smicker, ja till och med de aldra lik-
giltigaste ord. Hans hofmäns ansigten förekom-
mo honom såsom hade de varit bet ckta med
masker, eller med slöjor, hvilka han gerna skulle
velat upplyfta, för att utforska deras kemligaste
tankar. Han erfor ständigt ivflytandet af osyn-
liga fiender, som förskräckte hans i verkliga
faror sä beslutsamma, tappra och hjeltemodiga
själ.
Så snart han blef återställd från sitt förför
tiga fall, ville han göra en promenad till sjö
med tvenne af sina Ricos-homes, O-orio oci
Ponzo-Leone. Den dagen var himlen alldele