Sr — —
belyste med sitt sken den ändan af repstegen,
som häftade vid balkongen.
— Jag har då icke bedragit mig, sade dor
Diego för sig sjelf. När händelsen kom mig
att upplyfta ögonen till denna granitspets, kun-
de jag i början icke begripa hvad det var fö
en besynnerlig skugga, som i den dunkelt ge
nomskinliga luften sväfvade mellan klippan och
balkongen. Den misstanke, som genast föll mit
in, var således. grundad... Denna infernaliska
väg bafva då Månspökena banat sig, för at!
hinna ända till mig. Ganska: säkert befinner
sig någon af dem här i rummet; :men han
skall ej komma lefvande ut härifrån och sval-
get härnere skall tjena bonom till graf.
Han tillstängde hastigt fönstret och börjad
alt långsamt gå omkring i rummet. -
— Skulle då de der Månspökena verkligen
vara osynliga, såsom folket tror, tänkte Mene-
ses. Men vid denna tanke, som 2f den fromme
katholiken ansågs nästan som en hädelse, kor
sade han sig: Han stod nu framför draperiet
Just som han var i begrepp att upplyft
gardinen, rusade Månspöket fram från sitt göm
ställe, ryckte ifrån honom facklan och trampa
de derpå, så att den ögonblickligen slocknade
Men öfverdomarens hand bade krampaktigt fat
tat tag i den unge mannens jacka, och mer
dof röst yttrade Diego:
— Säg genast ditt namn!
Äfventyraren svarade icke. Det ringaste ljuc
från hans läppar bade ju varit en bekännels
af hans namn. Innan han tvingades att gifv;
sig tillkänna, hoppades han kunna göra sig lö
från sin motståndare. Han tryckte konvulsi
viskt på fjedern af den förfärliga käppen, son
hängde vid hans sida. Med Diego bade varse
blifvit denna rörelse, och innan käppen hun
nit förvandla sig till värja, grep han den ung
mannens båda händer mellan sina och fasthöl
dem, som i ett skrufstäd.