Smida hop blott lögn och dikter, Som om strängaspelet säga, Som om kantelen förkunna, Att-den gjorts af Wäinämöinen; Af den höge blifvit bildad, Af den stora gäddans skuldra, Af en sjöhunds breda käkben. Spelet är af sorger fogadt , Bildadt blott utaf bekymmer, Kupan höggs af hårda dagar, Stamträd togs af olycksöden, Strängarne af sorger snoddes, Skrufvarne af motgång endast. Derför kantelen ej klingar, Ljuder ej i ljufva toner: Ej i glädje strängaspelet, Derför ej i fröjdetoner, Att den blef af sorger slöjdad, Af bekymmer endast bildad., Dessa blandade sånger äro ej mindre än 28, och flere intaga genom en skär diktion, nästan alltid åtföljd af den karakteristiska finska omtagningen af tankar och ordställningar, hvarigenom denna poesi har en viss österländsk prägel. Så heter det t. ex. i det lilla täcka stycket: Helsad var min lilla fågell :f ,Helsad var, min lilla fågel, Helsad var, min gyllne siska, Helsad vare nu, du min lilla lätta dufva! Dansa, dansa, lilla fåsel, Dansa, danss, gyllne siska, Dansa, dansa nu, du min lilla, lätta dufva! Stanna, stanna, lilla fågel, Stanna, stanna, gyllne siska, Stanna, stanna nu, du min lilla, lätta dufva! Gif din hand, min lilla fågel, Gif din hand, min gyllne siska, Gif din hand i min, du min lilla, lätta dufva! Fall på knä, min litla fågel, Fall på knä, min gyllne siska, Fall på knä vid mig, du min lilla, lätta dufva! Hand om halsen, lilla fågel, Hand om halsen, gyllne siska, Hand om halsen min, du min lilla, lätta dufva! Gif mig famnen, lilla fågel, Gif mig famnen, gyllne siska, Gif mig famnen din, du min lilla, lätta dufva! Gif en kyss, min lilla fågel, Gif en kyss, min gyllne siska, Gif en kyss, en kyss, du min lilla, lätta dufva! Jag är nöjd, min lilla fågel, Jag är nöjd, min gyllne siska, Jag är nöjd igen, du min lilla, lätta dufva! Res dig upp, min lilla fågel, Res dig upp, min gyllne siska, Res dig upp igen, du min lilla, lätta dufva! Nu farväl, min lilla fågel, Nu farväl, min gyllne siska, Nu farväl, farväl, du min lilla, lätta dufval 5) Ballader, utgörande de trenne: Turuses jungfru, Anterus mord och Vattenbärerskan Anniv, alla ur Kanteletar. — 6) Sånger vidi festliga tillfällen. Dessa stycken synas ur ethnografisk synpunkt vara af största intresse. Det första är en sång, som afsjunges vid RidvalaHelka-festen, förekommande i Ridvala by i; Sääxmäki socken, en af Finlands vackraste? trakter, ej långt från det för sina naturskönheter så ryktbara Kangasala. Det är ett slags Jungfru-fest, till en del påminnande om den i Frankrike -öfliga Rosenfesten. I anthologien anföres en af de vid Ridvala-högtidligheten brukliga sånger, nemligen Matalenas vattenhemtning. — Sedermera får läsaren del af Vexel-! sånger, förekommande vid. Bröllopsfester. De äro till större delen af ett fint och ömt behag. De kunna, anmärker utg:n, i allmänhet indelas i 3 slag: Begynnelsesånger, Brudgummens sång, Gästernas sång, Afskedssången, då de nygifta lemna brudens bem, och Hemkomstsängen (Hemkommölet), då de välkomnas i brudgrummens hem. Här meddelas blott vexelsångerna emellan brudens moder och bruden sjelf. — Slutligen följa: Sånger vid den i Finland så karakteristiska Björnfesten, tillsammans bildande ett slags melodramatiskt hett. Tredje afdelningen utgöres af Nyare Folksånger. Häribland läsa vi i synnerhet: Petter Kettunens sång om huru han blef gift i Finland (Petter K. bodde nemligen före sitt gifte i en by i Ryska Karelen, och poemet angår således ett slags folkflyttoving i liten skala), Mar(tiskas sång om huru han greps för ren-stöld, Korhonens sång om finska språket, Flickans klagan, Den blodige Sonen, Flickan på Saimens strand o. s, v. Bland de öfriga förekommer väl ett poem, med öfverskrift: Sång om de menliga följdersa af Svenska språkets öfvervälde i Finland,, af Puhakka; men att denna utgjutetse icke är så illa menad, som den måhända i mången svensk läsares öron låter, bevisas bäst deraf, att den finska skaldekonsten sjelf ännu i dag både med största välbehag skrifver sig på svenska, med kärlek och talang uppöfvar sig bäruti allt mer och mer, samt framförallt, att så fort poemer på den gamla egentliga finskan (Savos språk, likasom dialekterna hos Karjajaisät och Kajnulajsät) skola inom sjelfva den finska litteraturen bland läsare och konstälskare i Finland göra sig gällande, så sker det ej annorlunda än på svenska. Så menligt det än må vara, älska således finnarne just för egen del att uttrycka sig på detta språk, helst det säkert skulle vara för dem högligen okärt, ja svårt, om ej omöjligt, att skrifva på finska. Arbetet utmärker sig för ett klart och rent tryck, sämt för ett vackert pipper. — Vi anse det vara kärkommet för hela den delen af vår allmänhet, som, utan ensidighet för den blott