Smida hop blott lögn och dikter,
Som om strängaspelet säga,
Som om kantelen förkunna,
Att-den gjorts af Wäinämöinen;
Af den höge blifvit bildad,
Af den stora gäddans skuldra,
Af en sjöhunds breda käkben.
Spelet är af sorger fogadt ,
Bildadt blott utaf bekymmer,
Kupan höggs af hårda dagar,
Stamträd togs af olycksöden,
Strängarne af sorger snoddes,
Skrufvarne af motgång endast.
Derför kantelen ej klingar,
Ljuder ej i ljufva toner:
Ej i glädje strängaspelet,
Derför ej i fröjdetoner,
Att den blef af sorger slöjdad,
Af bekymmer endast bildad.,
Dessa blandade sånger äro ej mindre än 28,
och flere intaga genom en skär diktion, nästan
alltid åtföljd af den karakteristiska finska om-
tagningen af tankar och ordställningar, hvari-
genom denna poesi har en viss österländsk
prägel. Så heter det t. ex. i det lilla täcka
stycket: Helsad var min lilla fågell
:f ,Helsad var, min lilla fågel,
Helsad var, min gyllne siska,
Helsad vare nu, du min lilla lätta dufva!
Dansa, dansa, lilla fåsel,
Dansa, danss, gyllne siska,
Dansa, dansa nu, du min lilla, lätta dufva!
Stanna, stanna, lilla fågel,
Stanna, stanna, gyllne siska,
Stanna, stanna nu, du min lilla, lätta dufva!
Gif din hand, min lilla fågel,
Gif din hand, min gyllne siska,
Gif din hand i min, du min lilla, lätta dufva!
Fall på knä, min litla fågel,
Fall på knä, min gyllne siska,
Fall på knä vid mig, du min lilla, lätta dufva!
Hand om halsen, lilla fågel,
Hand om halsen, gyllne siska,
Hand om halsen min, du min lilla, lätta dufva!
Gif mig famnen, lilla fågel,
Gif mig famnen, gyllne siska,
Gif mig famnen din, du min lilla, lätta dufva!
Gif en kyss, min lilla fågel,
Gif en kyss, min gyllne siska,
Gif en kyss, en kyss, du min lilla, lätta dufva!
Jag är nöjd, min lilla fågel,
Jag är nöjd, min gyllne siska,
Jag är nöjd igen, du min lilla, lätta dufva!
Res dig upp, min lilla fågel,
Res dig upp, min gyllne siska,
Res dig upp igen, du min lilla, lätta dufva!
Nu farväl, min lilla fågel,
Nu farväl, min gyllne siska,
Nu farväl, farväl, du min lilla, lätta dufval
5) Ballader, utgörande de trenne: Turuses
jungfru, Anterus mord och Vattenbärerskan
Anniv, alla ur Kanteletar. — 6) Sånger vidi
festliga tillfällen. Dessa stycken synas ur eth-
nografisk synpunkt vara af största intresse. Det
första är en sång, som afsjunges vid Ridvala-
Helka-festen, förekommande i Ridvala by i;
Sääxmäki socken, en af Finlands vackraste?
trakter, ej långt från det för sina naturskönhe-
ter så ryktbara Kangasala. Det är ett slags
Jungfru-fest, till en del påminnande om den i
Frankrike -öfliga Rosenfesten. I anthologien
anföres en af de vid Ridvala-högtidligheten
brukliga sånger, nemligen Matalenas vattenhemt-
ning. — Sedermera får läsaren del af Vexel-!
sånger, förekommande vid. Bröllopsfester. De
äro till större delen af ett fint och ömt behag.
De kunna, anmärker utg:n, i allmänhet indelas
i 3 slag: Begynnelsesånger, Brudgummens sång,
Gästernas sång, Afskedssången, då de nygifta
lemna brudens bem, och Hemkomstsängen
(Hemkommölet), då de välkomnas i brudgrum-
mens hem. Här meddelas blott vexelsångerna
emellan brudens moder och bruden sjelf. —
Slutligen följa: Sånger vid den i Finland så ka-
rakteristiska Björnfesten, tillsammans bildande
ett slags melodramatiskt hett.
Tredje afdelningen utgöres af Nyare Folksån-
ger. Häribland läsa vi i synnerhet: Petter Ket-
tunens sång om huru han blef gift i Finland
(Petter K. bodde nemligen före sitt gifte i en
by i Ryska Karelen, och poemet angår såle-
des ett slags folkflyttoving i liten skala), Mar(ti-
skas sång om huru han greps för ren-stöld,
Korhonens sång om finska språket, Flickans kla-
gan, Den blodige Sonen, Flickan på Saimens
strand o. s, v. Bland de öfriga förekommer väl
ett poem, med öfverskrift: Sång om de men-
liga följdersa af Svenska språkets öfvervälde i
Finland,, af Puhakka; men att denna utgju-
tetse icke är så illa menad, som den måhända
i mången svensk läsares öron låter, bevisas bäst
deraf, att den finska skaldekonsten sjelf ännu
i dag både med största välbehag skrifver sig på
svenska, med kärlek och talang uppöfvar sig
bäruti allt mer och mer, samt framförallt, att
så fort poemer på den gamla egentliga finskan
(Savos språk, likasom dialekterna hos Karja-
jaisät och Kajnulajsät) skola inom sjelfva den
finska litteraturen bland läsare och konstälskare
i Finland göra sig gällande, så sker det ej an-
norlunda än på svenska. Så menligt det än
må vara, älska således finnarne just för egen
del att uttrycka sig på detta språk, helst det
säkert skulle vara för dem högligen okärt, ja
svårt, om ej omöjligt, att skrifva på finska.
Arbetet utmärker sig för ett klart och rent
tryck, sämt för ett vackert pipper. — Vi anse
det vara kärkommet för hela den delen af vår
allmänhet, som, utan ensidighet för den blott