-Iför dennes pantebref eller klara förskrifning
-Iderföre inteckring tillåten är, få sådan säkerhe
tinuti egendomen sig beviljad; fördenskull pröt
i Ivar kongl. hofrätten rättvist, att med ändrin
af underrätternes domar i denna del, döma del
af bustru Hagström på sält berördt är, begärdt
.Ioch af häradsrätten uti Stafsunds egendom be
; Iviljade inteckningen för fem tusende riksdale
1, bankosedlar jemte ränta, att fastståndande blifva
-Ii följd hvaraf hustru Hagström ock är berätti
-Igad, att såsom herr statsrådet grefve Rosen.
-Iblad jemväl i sådant fall erbudit, af herr gref-
ven och statsrådet utbekomma om förmäldte fem
fl ptusende riksdaler bankosedlar, tillika med der
Iutfäste och ännu obetalde ränta derå.n
I ÅA denna kongl!. hofrättens dom finnes, unde
Iden 44 November 4818 officielt tecknadt: pat!
I enligt hvad de hos kongl. Svea hofrätt hållne
anteckningar öfver inkomne civile besvärs- och
Isupplieationsmål utvisa, bafva en af rikets her-
Irar, herr statsrådet, riddaren och kommendö-
ipren, grefve Mathias Rosenblad, och hans fru
Igrefvinnan Charlotta Maria Rosenblad, icke
sökt kongl. hofrättens tillåtelse, att förestående
dom Konsl. Majts nådigste pröfning i under-
dånighet hermställa.,
Af kongl. hofrättens nu citerade domslut
betraktadt i sammanhang med det å domen
officiellt tecknade beviset, är, så vidt vi förmå
fatta meningen, inför både Gud och menniskor
ovedersägligt: att herr grefve Rosenblad, hän
och ingen annan, var dömd att den omtvistade
inteckningens belopp med derå ogu!den ränta
genast utbetala; och kunde ock lagligen ingen
annan än herr grefven, såsom nu mera ägare
af Stafsund, bärtill kännas skyldig, enär dömdt
var, att ifrågavarande uti Stafsunds säteri er-
hållne inteckning skulle fastståndande blifvax ;
och huru beskaffade de för öfverlåtelsen af Staf-
sund träffade aftal emellan fru Rosenadlers arf-
vingar och herr grefven än måtte varit, höra
de icke mera hit, än hvad aldrig varit; ty lika
behöriga, om de ansågo sig dertill befogade,
som arfvingarne voro, att motvädja underrät-
ternes domar, uti hvilka vår moder, på deras
bekostnad, var tilldömd sin fordran, Jika olag-
ligt synes oss hafva varit, om de i detta fall
sökt ändring uti hofrättens dom, uti hvilken
herr grefven, och ingen annan, var dömd, att
samma fordran ovilkorligen godtgöra, och om
domen, uppå från dem ingångna underdåniga
besvär, i detta fall blifvit ändrad. Så vidt vi
således härutinnan förmå fatta Sveriges rikes lag,
var, i detta fall, meranäninde kongl. hofrättens,
af herr grefven icke koogl. Maj:ts nådiga pröf-
ning i underdånighet bemställde, dom laga kraft-
vunnen.
Efter hos Kongl. Msj:t i behörig ordnivg i
underdånighet sökt ändring af Kongl. hofrättens
dom, i hvad densamma berörde flere andre af
kongl. hofrätten i denna sak afdömde frågor,
utföll Kongl. Maj:ts nådiga dom bhäruti den 48
M3j 1819, och till vår och våra föräldrars för-
våning och förskräckelse, icke allenast öfver de
frågor, hvilka Kongl. Maj:ts nådigste pröfning
varit hemställde, utan, hvaruti aldrig, åtmin-
stone af behörig man, ändring i underdånighet
varit sökt, äfven öfver den vår moder af hof-
rätten tilldömde Jaga kraftvunne fordran af herr:
grefve Rosenblad, på grund af hennes i Staf-
sund ägande inteckning; och med ändring bär-
u:innan af hofrättens dom, fråndömdes vår mo-
der all rätt till betalning utur Stafsund för
denna sin fordran.
Detta med hvad mera handlingarne innehålla
rörande det speciella fall af detta mål, vi nu
ödmjukast anmäla, täcktes berr justitieombuds-
mannen af de målet tillhörande akter och pro-
tokoller, nu mera i riksarkivet förvarade, närmare
nhemta, och finnes omröstningen öfver målet uti
högsta domstolens protokoll för den 23 April!
1849, der de ledamöter, hvilka i underdånig-
het tillstyrkt högstberörde Kongl. Maj:ts nådiga
lom, voro herrar justitieråden Poppius, Ström-
elt, Öhrböm och Ekorn.
Lika väl som hvarje annan trogen och rätt-
sinnad undersåte lyda och vörda vi Korg.
Maj:ts nådiga domar, vare sig för detta eller
vilket annat fall som helst. Men då, efter
vad i detta märkvärdiga mål passerat och ak-
erne innehålla, vi, med vårt bästa förstånd,
cke kunna begripa annat, än att här det fall
nträffat, som lagen beskrifver uti 235 kap. 24
och 22 6S rättegångsbalken: när dömdt är
öfver thet som ej instämdt eller ther ej väd-
jadt eller hvad ej tillåtit varit, och när ko-
ungen uti sin försäkran svurit undersåtarena
ina, alt styra riket efter allmän lag och laga
stadgar, och då således, efter vårt förmenande,
len oförmodade händelsen bokstafligen inträffat,
om Regerirgstormens 404:sta N med klara ord
mnämner, på samma gång den bestämmer
muru, i sådant fall, förhållas bör, utan förnär-
nande, vanhelgande eller eluderande af den i
n monarkisk stat så nödvändiga vördnaden för
egentens bud eller befallningar, så få vi, på
rund af nyssnämnde 401:sta SN regeringsfor-
nen och så som den bestämmer, på det både
immaste och allvarligaste anbålla om herr justi-
ieombudsmannens beifran å embe!ets vägnar al
et här nu af oss anmäldta förhållandet.
Slutligen få vi äran ödmjukast - vid handen
ifva: att efter utfallandet af ifrågavarande Kong!.
faj:ts nådiga dom, tillställdes vår moder, emot
vitto, i form af nådegåfva från herr grefve
naanhlaäd.. nrnAh undar affahtannd Lan Efuar
Ms w -—— a
- ov —-