son utan tillbörligt adjektiv vid sidan. Vikunna väl icke bedöma riktigheten af den karakteristik :enhvar härigenom bekommer; men hoppas dock, att ingen skall finna sig ledsen eller stött deraf. Säkert är, att boken, som dymedelst vunnit ett slags lutning åt antik naivetet, på samma gång som den besitter mycket af modern sentiment, fått en pregel af treflighet, hvilken gör den ganska läsbar. Man var nu, som vi redan sett, ånyo kommen ut på hafvet, och hade återvunnit sitt goda mod sedan man följt den förståndige Tamms råd. Litet derefter höll den allvarsamma Sundberg konselj med stora rådet i den lilla flytande republiken. Följden blef en sträng och helsosam lagstiftning om bord. Ibland sys.selsättningarne på däck förekommo historiska föredrag, hvarmed hr prosten A. sjelf, såsom senior, fick uppdrag att göra början. Man beredde hönom en beqväm talarestol, så beräknad att hans röst med vinden skulle höras öfver däck. Hans föreläsnings syfte blef att visa, huruledes det endast var dräggen, af danska folket, omgifvande Uaions-konungarnes thkron, poch de fogdar och de: prester, som de insatte, hvilka samtlige lade grunden till nationalhatet och det fordna föraktet mellan Svenskar och Danskar. Den drägg af folket, hvarom förf. talar, är således adeln. Det utsådda fröet till brödrahat vårdades derefter med all flit, säger förf.; men ifrån denna onda vård fritager han också folket, och skrifver det i konungarnes skuldebok). . När man hör hr A. tala på detta sätt om aristokrater och konungar, ser man, att havi förenat Geijers och Fryxells åsigter hos sig till en enda tanke, omfattande begge på en gång. Efter hr A. höll akad. doc. Tham en lyckad improvisation om Danmarks märkligaste Statshvälfningar, och mag. Säve föreläste intressanta bref om utmärkta män af Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn. Nu gjordes ett kort besök i Carlskrona. De resande emottogos på det vänligaste af stadens invånare och flottans officerskorps. Förf. anmärker, att den tid nu är försvunnen, då officeraren trodde sig ohelga sin uniform om han nedlät, sig i någon vänligare förtrolig umgängelse med de civile herrarne. Ganska roligt påminver han, att pom man sett en gammaldags General bland sina subalterner, serdeles då regementspresterna och civilstaten bugande och förlägna stodo inför hans höghet, så har man sett en Pascha af många hästsvansar. Af detta de fordomdags krigarnes högdragna och frånstötande sätt att vara, har sannolikt kommit, att man benämner en ovänlig gammal knarrig man krutgubbe. Efter korta påhelsningar i Malmö och Lund — der den genialiske Poulsen från Köpenhamn första gången höll föredrag för de anländande studenterne — inseglade man slutligen på tre ångfartyg med saktad fart i danska hufvudstadens hamn. Vi förbigå alla de läsvärda skildringarne öfver det varma emottagande, som här röntes, och af hvilkas inhemtande vi ej vilja låta läsaren anticipera något. På en gång rörande och vacker är karakteristiken öfver den utmärkte professor H. N. Clausen och hans far H. G. Ciausen. Förf. liknar den förres vältalighet vid Wetterns genomskinliga vatten. Man ser tydligt bottnen; och der, under talets lugn och klarhet, en så ren och ädel grund, som den af hans frisinnade och menniskoälskande hjerta, sig uppenbarar, vinner talaren alltid sitt ändamål, öfvertygelse och bifall. Annu en likhet med Weiterns klara djup lär QClausens själ hafva: då den uppröres från det inre, skola fruktansvärda flodsvall äfven i djupet förspörjas. Pikant på ett eget sätt är förf:s företräde hos H. M. konung Christian VIII. Eiter en liten stunds samtal yttrade konungen: der er vael ikke noget politisk i disse Studentbevegelser?, då hr A., efter att hafva försäkrat Hans Maj:t, alt politik icke ingår i ungdomens beräkningar för sina vederqvickelsestunder m. m., fortfor sålunda: dessutom är ju Ed. Maj:t Stiftare och gifven Beskyddare af det Skandinaviska förbundet! ?, — Härvid såg konungen något förundrad ut och frågade: hvorledes da? Hr A. svarade: pför 22 år sedan fick prof. Geijer i Upsala och jag diplom och kallelsebref från Dannemark att vara ledamöter af det Skandinaviska Oldskriftsällskapet i Köpenhamn; af hvilket utan tvifvel de Skandinaviska föreningarne i Sverige och Danmark leda sitt egentliga ursprung. Dessa bref voro underskrifna utaf högstsalig konungen af Danmark, E. M:ts höge företrädare m. m. Med denna förklaring (hvarigenom Christian VIII medelst p,arfsrätt var Oldskriftsällskapets beskyddare, och detta sällskap, enligt hr A., var Skandinaviska förbundets upphof), syntes konungen vara till