L. J. Hjerta. STRIDEN EMELLAN GEIJER OCH FRYXELI om Aristokratfördömandet. (Forts. från A2 440.) I en not sid: 8, 9, säger hr F.: . Vi medgifva gerna, att detta Adelns motstånc detta dess envisa försvarande af enskilda fördela ofta inneburit ståndsegennytta och orättvisa. Me innan ofrälsestånden deröfver fälla en hård fördt melse, må de besinna språken, som säga: Ede hafver ingen ännu frestelse påkommit, den ick mensklig är: beden, att j icke fallen uti frestelse — Begäret att eröfra eller behålla en enskild i bok stafven laglig, om än till grundsattsen orättvis för del, är en icke lätt frestelse. Man saknar ej an ledning att gissa, huru de andra stånden skulle samma omständigheter förhålla sig. Presterskapt må betänka katolska hierarkiens bragder, samt hur biskop Rudbeckius och hans anhang (sic!) tillintet gjorde Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas för sök, att böja den andliga makten under den ko nungsliga och derigenom gifva enhet och samman hang åt det hela. Och borgarståndet! Dess handt verkare må tänka på skråordningarne; dess köp män på de förordade, låga tullumgälderna; fabri körerne på prohibitivsystemet. Och bondeståndet t. ex. på försöken 1841—1844, att genom en n) representation tillrycka ät sig nästan ensamt hel: representationsmakten: ett försök, som i ensidighe och ståndsegennytta kan fullt ut mäta sig med df flesta af de orättvisor, för hvilka man så bitter anklagar förra tiders adel. Vi hafva citerat denna tirad i all sin helhet emedan den likasom i sammandrag och på et ställe utgör den F-ska statsfilosofien i sin till lämpning på våra riksdagsförhållanden, och bäs! af allt bevisar till hvilken utomordentlig grac af ytlighet man kan komma, när man ser allt, utom blott det, hvarom frågan just är. Så snart ståndsskillnaden (icke blott såsom skillnad af yrken, hvilket af naturen alltid är, men såsom juridiskt privilegiat vid utöfvande af riksdagsombudmannaskap) förutsättes fortfara, då innehåller hr F:s omdöme om 4844 års representationsförslag en möjlighet af sanning. Vi tro visserligen det icke vara så afgjordt, som mången obetingadt antager, att, i händelse detta representationssätt en gång komme i verket, riksförsamlingen derföre skulle uteslutande eller ens öfvervägande upptagas af bönder; efter man så ofta ser bondfolket, när det röstar i kommunen, lägga sina angelägenheter i händerna på personer af de högre bildade klasserna, så fort det har några sådane att med förtroende vända sig till. Och detta vanliga förhållande skulle visserligen också komma att ega rum i valet af ombud för riksdägen. Men låtom oss för ett ögonblick föreställa oss, att allmoge intoge de flesta platserna inom riksförsamlingen — detta, som är det värsta af allt hvad motsidan kan uppställa! Hvad tyranni skulle väl nu denna församling kunna utöfva, så fort bönderna här icke agerade såsom ståndskorporation, och således ej hade möjlighet att uppträda fiendtligt emot adel, presterskap och borgare, enär icke heller de vidare vore några stånd? Så länge dessa utgöra stånd, och bönderna så äfven, sort de sednare poneras komma till makten, då skulle dessa kunna tänkas reglementera, någonting i staten till de andres förfång; alldeles i enlighet med hvad man under förflutna perioder sett, när på våra riksdagar det ena eller andra ståndspartiet fått öfvertaget öfver ett annat, och nedtryckt det genom kränkande beslöt. Låtom oss gå till ett konkret exempel. När i fordna tider Adelns immunifet uppkom genom uteslutande besittningsrätt till frälsejord, hvarigenom de öfriga ståndens skattebördor blefvo i samma mån tryckande, som adeln så godt som ingenting till staten erlade, men likväl af staten tog det mesta och! det bästa den hade att i lysande och indrägtiga embeten erbjuda; så innebar detta, som man ser, ett dubbelt förfång emot de ofrälse, isynnerhet Bondeståndet; men Kvilket endäst var möjligt derigenom, att Ådeli utgjorde en från de andra genom privilegier skild sämhöällsklass!. ständigt omgifvände förstarne, inverkande lem och dymedelst inkräktaänide allt flere ocht lere undantagsförmåner för. sitt stimd. Hade letta då jokes nte till såsom ett från då anIre skildt stats-Stånid, så hade icke Keller några) örordnanden! åt-sdet. särskildt; till: aridra :stäts-) tånds förfånig, kinkal gilvas.Antagorm nä, till ikhet härmed, men i omvändt förhållande, att