L. J. Hjerta.
STRIDEN EMELLAN GEIJER OCH FRYXELI
om Aristokratfördömandet.
(Forts. från A2 440.)
I en not sid: 8, 9, säger hr F.: .
Vi medgifva gerna, att detta Adelns motstånc
detta dess envisa försvarande af enskilda fördela
ofta inneburit ståndsegennytta och orättvisa. Me
innan ofrälsestånden deröfver fälla en hård fördt
melse, må de besinna språken, som säga: Ede
hafver ingen ännu frestelse påkommit, den ick
mensklig är: beden, att j icke fallen uti frestelse
— Begäret att eröfra eller behålla en enskild i bok
stafven laglig, om än till grundsattsen orättvis för
del, är en icke lätt frestelse. Man saknar ej an
ledning att gissa, huru de andra stånden skulle
samma omständigheter förhålla sig. Presterskapt
må betänka katolska hierarkiens bragder, samt hur
biskop Rudbeckius och hans anhang (sic!) tillintet
gjorde Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas för
sök, att böja den andliga makten under den ko
nungsliga och derigenom gifva enhet och samman
hang åt det hela. Och borgarståndet! Dess handt
verkare må tänka på skråordningarne; dess köp
män på de förordade, låga tullumgälderna; fabri
körerne på prohibitivsystemet. Och bondeståndet
t. ex. på försöken 1841—1844, att genom en n)
representation tillrycka ät sig nästan ensamt hel:
representationsmakten: ett försök, som i ensidighe
och ståndsegennytta kan fullt ut mäta sig med df
flesta af de orättvisor, för hvilka man så bitter
anklagar förra tiders adel.
Vi hafva citerat denna tirad i all sin helhet
emedan den likasom i sammandrag och på et
ställe utgör den F-ska statsfilosofien i sin till
lämpning på våra riksdagsförhållanden, och bäs!
af allt bevisar till hvilken utomordentlig grac
af ytlighet man kan komma, när man ser allt,
utom blott det, hvarom frågan just är. Så
snart ståndsskillnaden (icke blott såsom skill-
nad af yrken, hvilket af naturen alltid är, men
såsom juridiskt privilegiat vid utöfvande af riks-
dagsombudmannaskap) förutsättes fortfara, då
innehåller hr F:s omdöme om 4844 års repre-
sentationsförslag en möjlighet af sanning. Vi
tro visserligen det icke vara så afgjordt, som
mången obetingadt antager, att, i händelse detta
representationssätt en gång komme i verket,
riksförsamlingen derföre skulle uteslutande eller
ens öfvervägande upptagas af bönder; efter man
så ofta ser bondfolket, när det röstar i kom-
munen, lägga sina angelägenheter i händerna på
personer af de högre bildade klasserna, så fort
det har några sådane att med förtroende vän-
da sig till. Och detta vanliga förhållande skulle
visserligen också komma att ega rum i valet
af ombud för riksdägen. Men låtom oss för
ett ögonblick föreställa oss, att allmoge intoge
de flesta platserna inom riksförsamlingen —
detta, som är det värsta af allt hvad motsidan
kan uppställa! Hvad tyranni skulle väl nu
denna församling kunna utöfva, så fort bön-
derna här icke agerade såsom ståndskorpora-
tion, och således ej hade möjlighet att uppträ-
da fiendtligt emot adel, presterskap och borga-
re, enär icke heller de vidare vore några stånd?
Så länge dessa utgöra stånd, och bönderna så
äfven, sort de sednare poneras komma till
makten, då skulle dessa kunna tänkas regle-
mentera, någonting i staten till de andres för-
fång; alldeles i enlighet med hvad man under
förflutna perioder sett, när på våra riksdagar
det ena eller andra ståndspartiet fått öfvertaget
öfver ett annat, och nedtryckt det genom krän-
kande beslöt. Låtom oss gå till ett konkret
exempel. När i fordna tider Adelns immuni-
fet uppkom genom uteslutande besittningsrätt
till frälsejord, hvarigenom de öfriga ståndens
skattebördor blefvo i samma mån tryckande,
som adeln så godt som ingenting till staten er-
lade, men likväl af staten tog det mesta och!
det bästa den hade att i lysande och indrägtiga
embeten erbjuda; så innebar detta, som man
ser, ett dubbelt förfång emot de ofrälse, isyn-
nerhet Bondeståndet; men - Kvilket endäst var
möjligt derigenom, att Ådeli utgjorde en från
de andra genom privilegier skild sämhöällsklass!.
ständigt omgifvände förstarne, inverkande
lem och dymedelst inkräktaänide allt flere ocht
lere undantagsförmåner för. sitt stimd. Hade
letta då jokes nte till såsom ett från då an-
Ire skildt stats-Stånid, så hade icke Keller några)
örordnanden! åt-sdet. särskildt; till: aridra :stäts-)
tånds förfånig, kinkal gilvas.Antagorm nä, till
ikhet härmed, men i omvändt förhållande, att