BR OO OAS FB TVI, JUB Hal SLA 1f51B US och skjutit för hastigt: konungen har haft nytis deraf.n Nionde villtnet, vapensmeden Modeste Cante blef förevisad bössan, hvarmed skotten lossats. Vittnet säger, att Lecomte köpt den bössan d 6. Mej nästl. år; att han igenkände personen, men ej hade antecknat hans namn i boken, emedan han betalt bössan kontant, o. s. V. Tionde villnet var mamsell Pauchet, som förestår en tafvelförsäljning i Paris, gatan Croix des Petits Champs, der Lecomte stått under regnvädret d. 45 och hört omtalas konungens utresa till Fontaivebleau. Hon uppgifver att de, som kommit att berätta härom, varit hrr Heroux, Becker och Reverchon. En hop detaljer, som ej röra saken, uteslute vi. Det hade väckt hennes uppmärksamhet, att en man åhört dem, med så spänd uppmärksamhet. Hon beskrifver denne person alldeles lik Lecomte. Elfte vittnet, Becker, 19:e Heroux, 13:e Lot, äro utan videre intresse. Fjortonde vittnet var kusken som kört diligencen, hvari Lecomte farit till Fontainebleau under namn af Lebrun. Han kände ej Lecomte och hade således ej kunnat misstänka den oriktiga namnuppgiften. — Femtonde villnet, en hr Pichard, hade ingen ting nytt att säga. I Sextonde viltnet var hustru Bertlaut, värdshushållerska i Samois. Kansleren frågar: har en fremmande kommit till er, den 46 April och begärt att få frukost? — Sv. Ja, kl. !, 44 på f. m. Vittnet beskrifver nu jatt Lecomte inkommit; gått hastigt uppför trapI pan till öfre rummen; begärt mat; sett så orolig ut, att flickan icke gerna ville gå upp till honom med maten; han hade begärt vin, druckit en butelj vin de Macon, och ännu en till. ; Har mannen ej beklagat sig öfyer någonting, t. ex. öfver ert vin? — Oh, jo visst! (allmänt skratt i hvilket äfven vittnet deltager.) Rätten afstod från förhör med mamsell Flore Bertaut, det föregående vittnets dotter. Adertonde villnet, Vigorelli, har sett en man klättra öfver muren till Avonerparken kl. !, 2. Det var Lecomte. Nittonde vittnet, Denole, hussarund.officer, hade den 46 April sett en person, liknande Lecomte, gå omkring vid vägen till Maintenon, och var denne då ensam. Sedan såg han honom åter en gång, men då åtföljd af en person, som var längre än denne, och som han närmare beskref. De hade vandrat omkring tre minuter tillsammans, 0. 8. V. Vid arresteringen hade han igenkännt, att den förstnämnde var Lecomte. Den andre hade han icke sedan sett. Den anklagade förnekar enständigt och kraftigt detta vittnesmål. Han åberopar det otroliga, att han skulle öppet gått omkring, vid ett sådant tillfälle som detta, der ban visste att många kände honom, och ådraga sig vakternas uppmärksamhet. De följande två vittnesmålen af hussarerna Vidal och Dartus äro utan intresse,, . Det 22:a vittnet, en tvätterska, hustru Fotn har trott sig se Lecomte i Fontainebleau, sistl. år i November; men Lecomte bestrider å nyo att han skulle varit der, alltsedan sitt afskedstagande. Äfven det 23:e vittnet, Roucy, anställd vid slottet, påstår sig hafva en gång under vintern sett Lecomte gå vid Fontainebleau, på vägen till Paris. Nu afböras en hop vittnen, som dels. varit i krigstjenst under Lecomte, i Spanien, dels vid slottet under hans tjenstgöring som öfverskogvaktare, Deras berättelser sammanstämma om hans hårdhet, stränghet och häftighet, men äfven om hans or dentlighet, snygghet och militäriska punktlighet. Ett vittne, hr Griel, sade, att då man vidtalar Lecomte beskedligt, blir han alltid lugn och eftergifvende, men eljest är han förärlig. Han hade ofta trott honom vara litet sinnesrubbad. En läkare, hr Jallon, hade skött Lecomte för en bröståkomma. Under samtalet härom med hr Griel, som var Lecomtes förman, hade hr Jallon kommit att nämna, att sjukdomen fordrade att ej den sjuke blef uppretad. Detta hade Griel tagit såsom ett bevis, att doktorn äfven ansåg Lecomte sinnessjuk; men det förnekade nu doktorn. Hr Duvergier bad likväl domstolen, i anledning af dessa vittnesmål, att få följande dagen höra en utmärkt läkares yttrande om saken. En hästgardist, Lecoufl6, som tjenat under Lecomte, trodde sig hafva hört honom yttra dåliga tankar om kongl. familjen, såväl den gamla, som den nya konungaätten. Baron de Sahune, en 80 års gubbe, som har tillsynen öfver kronoskogarne, intygar att alltsedan Lecomte 4830 antogs till skogvaktare hade man alltid ansett honom duglig och ordentlig i sin tjenst, men hård och sträf i sitt uppförande mot andra. Han sökte hvarken förmäns eller underhafvandes sällskap. Då baronen en gång enskilt anmärkt detta, hade Lecomte svarat: jag har ingen aktning för dem,. Baronen hade tyckt sig finna, att Lecomte af stolthet ansåg sin befattning alltför ringa. Han hade derföre velat befordra honom. Han blef då öfverskogvaktare; 4836 eller 4837; men hans uppförande förändrades icke. Derefter gaf baronen upplysning om de disciplinära! förseelser, som vållat indragningen af gratifikatio-! nen, och som blott bestodo i ohörsamhet att kom-. ma på utsatt tid till afhemtande af ordres; m. ml! samt bevittnade slutligen, att Lecomte begärt sitt; afsked och att få ett kapital i stället förpension.! Man hade kunnat afskeda honom, utan pension; men han fick likväl en sådan sig tilldelad. :Sedan ! hade baronen icke hört talas om Lecomte, ända ! till dess han på Palais Royaltorget i Paris sistl.l: höst blef med ohöflighet antastad af em karl, som! han i början ickekände. Sedan igenkände han att! 4 ( f j L det var Lecomte, hvilken derefter ofta vid möten på gatan förnyat sina förolämpande yttranden. Baronen hade då anmält detta till polisprefekten, som lemnat befallning att söka underrättelse om Lecomte, och fått reda på hans boning. Deh 5 Juni kl. 42 middagen :återsamlade sig pärskammaren. Lecomte hade några minuter förut intagit sin plats. Hans utseende utvisar hvarken trötthet eller rörelse. Ansigtet har litet:mera färg, än under gårdagen. Han håller hatten i: handen. Trängseln af åskådare var lika stor; som förut; men en del utlänningar hade lyckats fårbiljetter, för