BR OO OAS FB TVI, JUB Hal SLA 1f51B US
och skjutit för hastigt: konungen har haft nytis
deraf.n
Nionde villtnet, vapensmeden Modeste Cante blef
förevisad bössan, hvarmed skotten lossats. Vittnet
säger, att Lecomte köpt den bössan d 6. Mej nästl.
år; att han igenkände personen, men ej hade an-
tecknat hans namn i boken, emedan han betalt
bössan kontant, o. s. V.
Tionde villnet var mamsell Pauchet, som före-
står en tafvelförsäljning i Paris, gatan Croix des
Petits Champs, der Lecomte stått under regnvä-
dret d. 45 och hört omtalas konungens utresa till
Fontaivebleau. Hon uppgifver att de, som kom-
mit att berätta härom, varit hrr Heroux, Bec-
ker och Reverchon. En hop detaljer, som ej röra
saken, uteslute vi. Det hade väckt hennes upp-
märksamhet, att en man åhört dem, med så spänd
uppmärksamhet. Hon beskrifver denne person all-
deles lik Lecomte.
Elfte vittnet, Becker, 19:e Heroux, 13:e Lot, äro
utan videre intresse.
Fjortonde vittnet var kusken som kört diligen-
cen, hvari Lecomte farit till Fontainebleau under
namn af Lebrun. Han kände ej Lecomte och
hade således ej kunnat misstänka den oriktiga
namnuppgiften. — Femtonde villnet, en hr Pichard,
hade ingen ting nytt att säga.
I Sextonde viltnet var hustru Bertlaut, värdshus-
hållerska i Samois.
Kansleren frågar: har en fremmande kommit till
er, den 46 April och begärt att få frukost? —
Sv. Ja, kl. !, 44 på f. m. Vittnet beskrifver nu
jatt Lecomte inkommit; gått hastigt uppför trap-
I pan till öfre rummen; begärt mat; sett så orolig
ut, att flickan icke gerna ville gå upp till honom
med maten; han hade begärt vin, druckit en butelj
vin de Macon, och ännu en till.
; Har mannen ej beklagat sig öfyer någonting, t.
ex. öfver ert vin? — Oh, jo visst! (allmänt skratt
i hvilket äfven vittnet deltager.)
Rätten afstod från förhör med mamsell Flore
Bertaut, det föregående vittnets dotter.
Adertonde villnet, Vigorelli, har sett en man
klättra öfver muren till Avonerparken kl. !, 2.
Det var Lecomte.
Nittonde vittnet, Denole, hussarund.officer, hade
den 46 April sett en person, liknande Lecomte, gå
omkring vid vägen till Maintenon, och var denne
då ensam. Sedan såg han honom åter en gång,
men då åtföljd af en person, som var längre än
denne, och som han närmare beskref. De hade van-
drat omkring tre minuter tillsammans, 0. 8. V.
Vid arresteringen hade han igenkännt, att den
förstnämnde var Lecomte. Den andre hade han
icke sedan sett.
Den anklagade förnekar enständigt och kraftigt
detta vittnesmål. Han åberopar det otroliga, att
han skulle öppet gått omkring, vid ett sådant till-
fälle som detta, der ban visste att många kände
honom, och ådraga sig vakternas uppmärksamhet.
De följande två vittnesmålen af hussarerna Vidal
och Dartus äro utan intresse,, .
Det 22:a vittnet, en tvätterska, hustru Fotn har
trott sig se Lecomte i Fontainebleau, sistl. år i
November; men Lecomte bestrider å nyo att han
skulle varit der, alltsedan sitt afskedstagande.
Äfven det 23:e vittnet, Roucy, anställd vid slot-
tet, påstår sig hafva en gång under vintern sett
Lecomte gå vid Fontainebleau, på vägen till Paris.
Nu afböras en hop vittnen, som dels. varit i
krigstjenst under Lecomte, i Spanien, dels vid slot-
tet under hans tjenstgöring som öfverskogvaktare,
Deras berättelser sammanstämma om hans hårdhet,
stränghet och häftighet, men äfven om hans or-
dentlighet, snygghet och militäriska punktlighet.
Ett vittne, hr Griel, sade, att då man vidtalar Le-
comte beskedligt, blir han alltid lugn och efter-
gifvende, men eljest är han förärlig. Han hade
ofta trott honom vara litet sinnesrubbad.
En läkare, hr Jallon, hade skött Lecomte för en
bröståkomma. Under samtalet härom med hr Griel,
som var Lecomtes förman, hade hr Jallon kommit
att nämna, att sjukdomen fordrade att ej den sjuke
blef uppretad. Detta hade Griel tagit såsom ett
bevis, att doktorn äfven ansåg Lecomte sinnessjuk;
men det förnekade nu doktorn.
Hr Duvergier bad likväl domstolen, i anledning
af dessa vittnesmål, att få följande dagen höra en
utmärkt läkares yttrande om saken.
En hästgardist, Lecoufl6, som tjenat under Le-
comte, trodde sig hafva hört honom yttra dåliga
tankar om kongl. familjen, såväl den gamla, som
den nya konungaätten.
Baron de Sahune, en 80 års gubbe, som har till-
synen öfver kronoskogarne, intygar att alltsedan
Lecomte 4830 antogs till skogvaktare hade man
alltid ansett honom duglig och ordentlig i sin
tjenst, men hård och sträf i sitt uppförande mot
andra. Han sökte hvarken förmäns eller under-
hafvandes sällskap. Då baronen en gång enskilt
anmärkt detta, hade Lecomte svarat: jag har in-
gen aktning för dem,. Baronen hade tyckt sig
finna, att Lecomte af stolthet ansåg sin befattning
alltför ringa. Han hade derföre velat befordra ho-
nom. Han blef då öfverskogvaktare; 4836 eller
4837; men hans uppförande förändrades icke. Der-
efter gaf baronen upplysning om de disciplinära!
förseelser, som vållat indragningen af gratifikatio-!
nen, och som blott bestodo i ohörsamhet att kom-.
ma på utsatt tid till afhemtande af ordres; m. ml!
samt bevittnade slutligen, att Lecomte begärt sitt;
afsked och att få ett kapital i stället förpension.!
Man hade kunnat afskeda honom, utan pension;
men han fick likväl en sådan sig tilldelad. :Sedan !
hade baronen icke hört talas om Lecomte, ända !
till dess han på Palais Royaltorget i Paris sistl.l:
höst blef med ohöflighet antastad af em karl, som!
han i början ickekände. Sedan igenkände han att!
4
(
f
j
L
det var Lecomte, hvilken derefter ofta vid möten
på gatan förnyat sina förolämpande yttranden.
Baronen hade då anmält detta till polisprefekten,
som lemnat befallning att söka underrättelse om
Lecomte, och fått reda på hans boning.
Deh 5 Juni kl. 42 middagen :återsamlade sig
pärskammaren. Lecomte hade några minuter förut
intagit sin plats. Hans utseende utvisar hvarken
trötthet eller rörelse. Ansigtet har litet:mera färg,
än under gårdagen. Han håller hatten i: handen.
Trängseln af åskådare var lika stor; som förut;
men en del utlänningar hade lyckats fårbiljetter, för