Mt ACK, HVGFES MGM SVIguv MID MITTE GTA LEE fet
gelset. De andre hade behandlat Lecomte såsom
feg; men denne svarade, att han ej vår så feg som
man trodde; och vittnet tyckte att han var lugr
och ej syntes ledsen öfver att icke hafva träffat.
Fjerde vittnet: Charles Gournay, kapten för
gendarmeriet, boende i Melun, hade äfven med
flere hussarofficerare åtföljt vagnen, hört skottet,
tyckt det komma ifrån något högre beläget ställe,
sett vid muren till venster en karl, af hvilken
halfva kroppen tydligen syntes öfver muren, och
sett bössan, som rigtades framför konungens vagn.
Så snart han såg att konungen var lugn och ingen
i vagnen skadad, begaf han sig med de andre offi
cerarne utaf, för att söka en ingång till inre par-
ken och eftersätta mördaren. Han kunde ej pre-
cist säga, om han vid ljudet af andra skottet redan
satt hästen i fart, men han var viss uppå, att skot-
ten icke lossats på en gång. Mellantiden var un-
gefär så stor, som då en jigare vanligen skjutit
med ena pipan af en dubbelbössa och ej träffat,
utan sigtar änyo efter villebrådet. Han hade der-
på, efter att hafva genomfarit stallgården, uppställt
alla sina ryttare, för att genomsöka trakten, men
fick snart veta att Lecomte blifvit arresterad och.
såg löjtnant Deflandre och Milet komma med ho-
nom, omgifven af flera officerare. Då Lecomte in-
förts i arresten, hörde vittnet honom säga till pre-
fekten: Konungen är icke sårad; så mycket bättre
för honom! Han är lyckligare än jag!
Femte vittnet: Pierre Milet, ridknekt, en ung
I man, lång till vexten och af ett bestämdt utseende,
omtalar att han den 46 April, som var hans fö-
I delsedag, varit i tjenstgöring, för att följa ko-
!nungens ordonnansofficer, och red bakom högra
hjulet på kongl. vagnen. Han hörde skottet, sökte
att se hvarifrån det kom, men hindrades af vag-
nens närhet. Snart hörde han andra skottet, och
som han då hade ridit litet fram, såg han nu tyd-
ligt karlen vid muren, som drog sig tillbaka. Han
hade likväl sett bössan, och äfven att karlen håft
något för ansigtet, liksom en blus, hvarmed han
sökt betäcka sig. Då hörde han drottningen ropa
till S:t Aignan: rid på! Och han upprepade nu
befallningen till den, som red stånghästen, Derpå
följde ban hussarofficerarne och gendarmerna för
att förfölja mördaren; han öppnade stallporten;
återvände sedan till stallet i stora parken; såg öf-
ver muren, höjd i sadeln så mycket möjligt var;
men märkte ingen. Nu beslöt han sig att stiga
upp på muren, klättra öfver den, och eftersöka
brottslingen. Då fick han se, femti steg ifrån sig,
en man på en riihög, som sökte att ifrån den
komma upp på muren och undkomma i stora par-
ken. Han ropade då till tre soldater af infante-
riet, som voro i allen, att passa på, emedan mör-
daren sökte hoppa ned i parken. Då mannen hörde
vittnet, hade han nedstigit från rishögen och ka-
stade sig in ibland de fällaa träden i lilla par-
ken. Vittnet hoppade då ned från muren för att
förfölja honom och ropade på biträde. Gendar-
merilöjtnanten ropade till vittnet: har ni honom?
är ni sårad? WVittnet svarade nej! stråtröfvaren är
framför er! och fortfor att springa längs muren,
och snart, yttrade vittnet, såg jag mördaren fem-
ton steg framför mig. Jag ropade då stadna! Når
jag hunvnit litet närmare, tillsade jag honom att
lägga ned bössan på marken, hotande honom att:
eljest skjuta ned honom och låtsande, som öm jag
sökte en pistol i min rockficka. Mannen stadnade.
och sade: gör mig ingenting ondt; jag vill ej göra
er något sådant. Jag grep då i hans bössa och
ryckte den från honom.
Nu kom gendarmerilöjtnanten, steg af sin häst
och försäkrade sig om Lecomtes person. Jag bör-:
ljade genast att jemte löjtnanten undersöka , hans:
fickor; nu tillkom gendarmen Trautman. Då frå-
gade löjtnanten denne om hän ej sett någon annan
person i lilla parken, men Lecomte, som redan sagt
till löjtnanten: ni känner mig, jag är Lecomte,,
tillade då: jag är ensam och har ej annat för mig.n!
Under det man visiterade Lecomte, undersökte jag
hössan. Jag halfspände hanarne och såg att begge
lemningarne af de krossade knallhattarne ännu
voro på fänghålet. Jag minnes ej allt hvad Le-
comte yttrat vid tillfället, men det påminner jag
mig att han sagt: jsg har spelat högt spel; och
jag har förlorat. Atven hörde jag honom säga
till löjtnanten: det är allt jag som lossat skottet.
Derefter hördes sjette villnet, genvdarmerielöjt-
nanten Deflandre, som beskref huru han vid ko-
nungens utfart från slottet i Fontainebleau d. 46
April varit posterad vid förgyllda porten, utfar-
ten till Maintenonsvägen, m. m. huru han åt-
följt, men lemnat sviten, då konungen farit framåt
Pariservägen, emedan hans kapten då intagit hans
plats, hvarefter han red tillbaka för att afvakta
konungens återkomst till Fontainebleau. Då ko-
nungen återkommit i stora parken, hade vittnet
åter intagit sin post framför kontingens vagn, som
for fram långs södra muren af stora parken. Vitt-
net var omkring 20 steg framför vagnen och hade
ridit omkring ?, af alleens längd i riktning åt
stallbyggnaderna, då han hörde skottet, såg krut-
röken öfver muren och någonting som der rörde
sig, fann att ett svårt brott blifvit begånget och att
gerningsmannen måtte befunnit sig i lilla Avoner-
perker. Han sporrade genast hästen för att hinna
till hägerporten, der han visste att man kunde
komma fram. Sedan vittnet farit fram öfver stall-
gården och Milet sutit af för att öppna porten,
skyndade ban in i lilla parken, följd af sin ordon-
nans; vittnet hade snart derpå sett en man klädd
i blus och med gevär i handen klänga öfver en
hägnad, men då denne såg vittnet, kastade han sig
tillbaka in i parken. Vittnet ropade då på sina föl-
jeslagare, men de hade tagit en annan riktning.
Derpå skyndade vittnet till stora porten, viss att
der finna en vakt och kunna omringa karlen;
löjtnant Borel följde nu vittnet, hvars berättelse
derefter sammanfaller med Milets och Borels vitt-
nesmål, så att det är öfverflödigt avt vidare anföra
det. Då vittnet förde Lecomte till arresten, hade
det segt till honom: olycklige, hvem bar kunnat
förmå dig att begå ett så förskräckligt brott och
skjuta på konungen ? hvarpå Lecomte svarat: man
har varit så orättvis emot mig; man har ej upp-
tagit min reklamation på pensionen; jag har der-
före velat döda konungen. Jag har haft för brådt-
om, det är illa: jag har spelat högt spel och för-