Mt ACK, HVGFES MGM SVIguv MID MITTE GTA LEE fet gelset. De andre hade behandlat Lecomte såsom feg; men denne svarade, att han ej vår så feg som man trodde; och vittnet tyckte att han var lugr och ej syntes ledsen öfver att icke hafva träffat. Fjerde vittnet: Charles Gournay, kapten för gendarmeriet, boende i Melun, hade äfven med flere hussarofficerare åtföljt vagnen, hört skottet, tyckt det komma ifrån något högre beläget ställe, sett vid muren till venster en karl, af hvilken halfva kroppen tydligen syntes öfver muren, och sett bössan, som rigtades framför konungens vagn. Så snart han såg att konungen var lugn och ingen i vagnen skadad, begaf han sig med de andre offi cerarne utaf, för att söka en ingång till inre parken och eftersätta mördaren. Han kunde ej precist säga, om han vid ljudet af andra skottet redan satt hästen i fart, men han var viss uppå, att skotten icke lossats på en gång. Mellantiden var ungefär så stor, som då en jigare vanligen skjutit med ena pipan af en dubbelbössa och ej träffat, utan sigtar änyo efter villebrådet. Han hade derpå, efter att hafva genomfarit stallgården, uppställt alla sina ryttare, för att genomsöka trakten, men fick snart veta att Lecomte blifvit arresterad och. såg löjtnant Deflandre och Milet komma med honom, omgifven af flera officerare. Då Lecomte införts i arresten, hörde vittnet honom säga till prefekten: Konungen är icke sårad; så mycket bättre för honom! Han är lyckligare än jag! Femte vittnet: Pierre Milet, ridknekt, en ung I man, lång till vexten och af ett bestämdt utseende, omtalar att han den 46 April, som var hans föI delsedag, varit i tjenstgöring, för att följa ko!nungens ordonnansofficer, och red bakom högra hjulet på kongl. vagnen. Han hörde skottet, sökte att se hvarifrån det kom, men hindrades af vagnens närhet. Snart hörde han andra skottet, och som han då hade ridit litet fram, såg han nu tydligt karlen vid muren, som drog sig tillbaka. Han hade likväl sett bössan, och äfven att karlen håft något för ansigtet, liksom en blus, hvarmed han sökt betäcka sig. Då hörde han drottningen ropa till S:t Aignan: rid på! Och han upprepade nu befallningen till den, som red stånghästen, Derpå följde ban hussarofficerarne och gendarmerna för att förfölja mördaren; han öppnade stallporten; återvände sedan till stallet i stora parken; såg öfver muren, höjd i sadeln så mycket möjligt var; men märkte ingen. Nu beslöt han sig att stiga upp på muren, klättra öfver den, och eftersöka brottslingen. Då fick han se, femti steg ifrån sig, en man på en riihög, som sökte att ifrån den komma upp på muren och undkomma i stora parken. Han ropade då till tre soldater af infanteriet, som voro i allen, att passa på, emedan mördaren sökte hoppa ned i parken. Då mannen hörde vittnet, hade han nedstigit från rishögen och kastade sig in ibland de fällaa träden i lilla parken. Vittnet hoppade då ned från muren för att förfölja honom och ropade på biträde. Gendarmerilöjtnanten ropade till vittnet: har ni honom? är ni sårad? WVittnet svarade nej! stråtröfvaren är framför er! och fortfor att springa längs muren, och snart, yttrade vittnet, såg jag mördaren femton steg framför mig. Jag ropade då stadna! Når jag hunvnit litet närmare, tillsade jag honom att lägga ned bössan på marken, hotande honom att: eljest skjuta ned honom och låtsande, som öm jag sökte en pistol i min rockficka. Mannen stadnade. och sade: gör mig ingenting ondt; jag vill ej göra er något sådant. Jag grep då i hans bössa och ryckte den från honom. Nu kom gendarmerilöjtnanten, steg af sin häst och försäkrade sig om Lecomtes person. Jag bör-: ljade genast att jemte löjtnanten undersöka , hans: fickor; nu tillkom gendarmen Trautman. Då frågade löjtnanten denne om hän ej sett någon annan person i lilla parken, men Lecomte, som redan sagt till löjtnanten: ni känner mig, jag är Lecomte,, tillade då: jag är ensam och har ej annat för mig.n! Under det man visiterade Lecomte, undersökte jag hössan. Jag halfspände hanarne och såg att begge lemningarne af de krossade knallhattarne ännu voro på fänghålet. Jag minnes ej allt hvad Lecomte yttrat vid tillfället, men det påminner jag mig att han sagt: jsg har spelat högt spel; och jag har förlorat. Atven hörde jag honom säga till löjtnanten: det är allt jag som lossat skottet. Derefter hördes sjette villnet, genvdarmerielöjtnanten Deflandre, som beskref huru han vid konungens utfart från slottet i Fontainebleau d. 46 April varit posterad vid förgyllda porten, utfarten till Maintenonsvägen, m. m. huru han åtföljt, men lemnat sviten, då konungen farit framåt Pariservägen, emedan hans kapten då intagit hans plats, hvarefter han red tillbaka för att afvakta konungens återkomst till Fontainebleau. Då konungen återkommit i stora parken, hade vittnet åter intagit sin post framför kontingens vagn, som for fram långs södra muren af stora parken. Vittnet var omkring 20 steg framför vagnen och hade ridit omkring ?, af alleens längd i riktning åt stallbyggnaderna, då han hörde skottet, såg krutröken öfver muren och någonting som der rörde sig, fann att ett svårt brott blifvit begånget och att gerningsmannen måtte befunnit sig i lilla Avonerperker. Han sporrade genast hästen för att hinna till hägerporten, der han visste att man kunde komma fram. Sedan vittnet farit fram öfver stallgården och Milet sutit af för att öppna porten, skyndade ban in i lilla parken, följd af sin ordonnans; vittnet hade snart derpå sett en man klädd i blus och med gevär i handen klänga öfver en hägnad, men då denne såg vittnet, kastade han sig tillbaka in i parken. Vittnet ropade då på sina följeslagare, men de hade tagit en annan riktning. Derpå skyndade vittnet till stora porten, viss att der finna en vakt och kunna omringa karlen; löjtnant Borel följde nu vittnet, hvars berättelse derefter sammanfaller med Milets och Borels vittnesmål, så att det är öfverflödigt avt vidare anföra det. Då vittnet förde Lecomte till arresten, hade det segt till honom: olycklige, hvem bar kunnat förmå dig att begå ett så förskräckligt brott och skjuta på konungen ? hvarpå Lecomte svarat: man har varit så orättvis emot mig; man har ej upptagit min reklamation på pensionen; jag har derföre velat döda konungen. Jag har haft för brådtom, det är illa: jag har spelat högt spel och för