ALTER AE SAMAR PF Steve tie TER VvA MfSve Det finnes två sätt att hafva medbrottsliga. Det direkta, om t. ex. man skulle hafva hjelpt er i edert brott, genom att låna åt er bössan, eller om någon skulle hafva gillat, uppmanat. uppmuntrat eller stärkt er i edert beslut. — Lecomte svarar härtill med liflighet: Ingen har gifvit mig råd; jag har sålt min! rock för att lefva, och jag skulle heldre satt ett rep om halsen på mig, eller kastat mig i sjön,l. än att göra mig till ett verktyg åt något parti, hvilket som heldst. Ni vidhåller säledes, att ni blott handlat af hämndkänsla; att ni icke eger någon medbrottslig; att ingen tubbat eller manat eder; att ingen kännt edert förehafvande? — Ingen. Kansleren frågade nu om generalprokuratorn hade några frågor att framställa till den ankla-! gade; men hr Hebert förbehöll sig att få göra detta efter vittnesförhöret. Detta började derefter. Första vittnet. Grefve de Montalivet intygar, att han d. 46 April, mellan kl. 12 och 4 middagen, åkte i en konungens vagn med flera säten och satt till venster om konungen på främsta sätet. Prinsessorna och prinsarne af kungliga familjen, prinsen och prinsessan af Salerno sutto på de andra sätena. I två andra vagnar åkte adjutanter och några embetsmän. En tjenstgörande adjutant, hr de Friaut, var till häst, vid sidan af den kung-. liga vagnen. På en gång, efter en spatserfart, som gjordes i all trygghet och just då man skulle återvända till slottet, hördes ett dubbelt skott; man hade skjutit på konungen. Jag vände mig till den: kungliga familjen, ingen hade blifvit sårad. Efter ett ögonblicks helt naturlig tvekan å kuskarnes sida, sade konungen, med det lugn man vet ban alltid visar: Nå väl! fortsätten vår väg! Jag vill minnas ban sade: i vanlig fart och den vanliga vägen. (Märkbar rörelse.) Tåget fortsatte sin väg! och ökades med några hussarofficerare, som hade; åtföljt en jagt. Desse skyndade fram och omringade stället, der brottet blifvit begånget. Så snart konungen utstigit, stadnade jag qvar i vagnen för! att efterse om något skott der syntes. Jag fann en förladdning. j Fann ej drottningen sjelf en sådan vid sina fötter? ! — Jag glömde denna omständighet. Jo!efter den; ! j dubbla knallen visade drottningen mig med liflig rörelse en förladdning, som hon höll i handen. : Generalprokuratorn begärde att få veta af grefve ! de Montalivet, om år 1844, i Maj månad, konun!! gen rest till Fontainebleau, och varit der till d. 9! Maj; och om ej ryktet om denna resa spridt sig l några dagar förut, så väl i Fontainebleau som i! Paris? — Grefven vill erinra sig detta förhållan)! de, äfvensom en annan resa, tillämnad i medlet af Oktober 1845, och hvarom ryktet äfven blifvit påj förhand utspridt. Uppå anmodan lemnar sedan grefven en hop; upplysningar om de förbållanden; hvari den anklagade stått till den administrationsgren grefven förestår, neml. hofhållningsförvaltningen, och om de! reglor som följas vid betalningen af hofpensionerna.!! Deraf finner man, att en embetsman under grefven har befattning med skogsbetjeningen; att grefven sjelf bestämmer pensionsbeloppen, på den lista som ; hos honom anmäles. Vidare intygade grefven, att!. Lecomte var känd för att vara illa med hela verlden, föga disciplinerad med sina förmän, i synnerhet dem, med hvilka han hade mest beröring; mot underlydande var han äfven svår; de beklaga-! de sig mycket öfver hans hårdhet, och han umgicks ;) ej med dem. Likväl hade icke många klagomål låtit höra sig, utom 1838 och 1843. Det förra å-! ret fick han derföre ingen gratifikation, i anledniog af hans hårda förfarande mot en underupp-:! syningsman. Men man trodde sig för hans gamla ) tjenster och såsom gammal militär, som kommit !! in i skogsförvaltningen på hertigens af Orleans eget i förord, böra gifva honom tillika en bättre tjenst.!l Det sednare året afdrog man för honom 20 fr.,!! och det skedde derföre, att han, då han begärde! liqvid af sin pension, utfor i förolämpningar mot j förvaltningen, så att då grefven mottog hans ansökan l! och såg huru den var författad, var han nära att helt och hållet återkalla pensionen. Baron dej Sahune, som var den mest förolämpade, blidkades likväl snart, och bad grefven anbefalla utbeta!ningen. ! Han samtyckte, och Lecomte fick pensionen efter ) vanlig ordning, och efter den gynsammaste beräkning, sådan den i 135 år varit stadgad. Lecomte begär att få anmärka något. Kansleren: Tala. i Lecomte. Generalintendenten irrar sig i några punkter. Hvad angår minaförmäns stränghet emot ; mig, borde han erinrat sig, att jag rekommende-lq rades till min första plats som öfverskogvaktare, lj af hr de la Boulenie. Jag hade således många mina chefers välvilja. Hvad angår min hårdhet mot underbafvande, bör jag säga, att då vi anta-l, g3s, rekommenderar man oss stränghet. Hr lel; Griel, ett af vittnena, ka ntyga detta. Dessutom,l; hvad beträffar min påst? :a pension, var det blott. ett årligt beviljadt arfvunder konungens lifstid, ingenting annat. Hr de Montalivet. jag tror mig ej här böral, ingå i samtal med I.ecomte, (flera röster: nej, nej, ganska riktigt); mc: jag bör yttra, att Lecomte ; blifvit behandlad medi acn största favör. I Hr Duvergter, den anklagades försvarare, begärde l! nu att grefyven ville närmare bestämma dagen för! konungens omtalade resa till Fontainebleau i Sep-lt tember sistl. år, men grefven sade sig.ej kunnals bestämdt minnas detta. Derefter frågade han, med : åsidosättande af hvad som blifvit yttradt om Le-li comtes karakter, hurudan hans moralitet varit?t Härtill svarar grefven, att Lecomte aldrigvaritt misstänkt i sådant hänseende. Jsg menar, sade j grefven, härmed den redlighet och pålitlighet manj! fordrar i tjensten af en person, som har ett polisuppdrag. I det afseendet var Lecomtes moralitet! fullkomligt god. L Andra villnet: Goniaw kallad Saint Åignab,li förridare vid kongl. stallet, beskref nu, att hanl!c tjenstgjort dd. 46 April .ocH ridit före vagnen.l Färden hade gått genom inkörsporten: Maintenon! öfver stengatan vid Monet, korssvägen vid obeli-1s sken; man hade vid återresan farit ur skogs-l! parken vid Koporten samt tagit vägen åt Valving,j!t liksom för att återfara till staden, men konungenif hada då hafalls zz. 4n:n. fx. att fara åter Åvaner-l(q L ( Å