I England har Sir Robert Peel användt ett dy-
likt uttryck (stor uppmärksamhet) i anledning af
tre mordanslag, begångna af olyckliga sinnesför-
virrade mot Englands nuvarande drottning. Han
har sagt: de hafva varit angripne af en morbid
vanity.
Engelska lagstiftningen gör en skillnad emel!-n
mordanslag emot Souverainen såsom statens chef och
de brott. som endast härleda sig af enskild hämnd el-
ler en fåfäng tanka. De förra blott anses såsom hög-
förräderi, och medföra dödsstraff. De sednare bestraf-
fas endast med förvisning, och oftast, allt efter be-
skaffenheten, med en inspärrning å dårhus,åtföljd
understundom af ett kroppstraff, som våra seder
icke tillåta.
Talaren framdrager derefter vittnesmålen af Le
Griel och Jalon, som intygat att Lecomte var sin-
nesrubbad. Han åberopar en utsago af en namn-
kunnig läkare, som läst kommitterades utlåtande,
den anklsgsades svar, testementet och stilen af Le-
comte, och kommit till den slutsatts att denne är
sinnesrubbad. Det är hr Lelut. Han uppläste ett
bref från bonom, hvsri synnerlig vigt lägges på
vissa uttryck i Lecomtes yttranden inför kommit-
terade, som hr Lelutanser bevisa sinnesförvirring.
Brefvet slutar sålunda:
Gud bevare mig att tänka, att man på bara
gissning skulle söka undandraga ett brott sådant
som Lecomtes, lagens straff. Men om man likväl,
kunde tro, att det hade sin utgångspunkt, icke
från ett sjukt högmod, men från ett sjukt förstånd;
icke från ett bemlighetsfullt raseri, men frän ett
oförnufligt, borde mean ej lyckönska sig att Gud
slutligen tillagt en sådan kearakter, till ett så af-
skyvärdt brott?
Och, fortfor talaren, huru har Lecomtes uppfö-
rande varit, sedan han fängslades? Har han visat
ånger? På hvaa sätt? Jo! alltid återkommande till
sina oförrätter, och sägande att han ångrat att
hofva blivit försatt i den belägenhet, som bestömt
honom till brottet.,
Hr Duvergier upptager nu flera bevis härpå ur
förhören och läser upp ett bref, som Lecomte
skrifvit till abbe Grivel. Det var af följande ly-
delse:
pHr abbå!
Jag har alltid älskat att öppet säga sanningen,
och framrör allt gör jag det då det gäller er, som
visat mig så mycket deltagande, att jag gerna be-
känner den. J:g har under min lefnad rönt mån-
ga obehag, många försakelser, men dessa fysiska
lidanden hafva varit ett intet emot de moraliska.
Det onda, som man utan tvifvel ofrivilligt låtit
mig röna, är otroligt; orättvisor äro liksom föro-
lämpningar; de träffa oss mer eller mindre, allt
efter de personers uppfattning, som råka ut för
desamma.
Ingen bar kunnat hafva större tillgifvenhet för
konungen än j:g. Under en annan tid skulie jag
gifvit min b!od, mitt lif, för att bevara habs. Två
gånger har j:g velat åter ingå i militären, och två
gånger har man hindrat mig derifrån. Moan har
sagt mig: blif qvar i konurgens enskilda tjenst och
tjena honom såsom ban förtjen:r. Med sådana ord
kunde man fått mig, att gå till ver!dens ändga....
Den handling jag begätt läg ej i mina tänke-
sätt, jag beklagar den djupt.
Hr Duvergier slutar med att i ett rörande slut-
ord anropa Pärskammarens mildhet för Lecomte.
Kansleren. Pierre Lecomte! har ni något att
tillägga till ert försvar? —
Lecomte stiger upp; tvekar att taga ordet, böjer
sig till sin försvarare, som han med låg röst räd-
frågar. Derpå svarar han: Nej, min herre! Kan-
sleren befaller Gå, att salen utrymmes, på det dom-
stolen må kunna öfverlägga. Ett stort antal Pä-
rer omringa Duvergier och lyckönska honom till
hans vackra försvar. Den anklagade afföres. Då
han ne:steg från fotpallen till sin bänk, gjorde han
två djupa bugningar för Pärerna.
Kl. :y, 6 samlade sig Pärskammaren åter. Enligt
bruket föres den dömde aldrig åter inför Pärerna.
Det är i fängelset domen föreläses honom. Hr Du-
vergier befann sig likväl på sin plats. Efter upp-
ropet och sedan generalprokuratorn samt general-
advokaten inkommit, upplästes domen af kansleren,
hr Pasquier. Den var af följande lydelse:
Domstölen, g
Efter att hafva hört generalprokuratorn öfver
hans påståenden;
Efter att hafva hört den anklagade öfver medlen
till hans försvar, såväl i hans egen förklaring och
utsago, som i svaromålet af hr Duvergier, hans
försvarare; j
Efter att hafva häröfver rådgjort;
Enär Pierre Lecomte är öfverbevisad, att hafva
den 46 April 1846 begått, med tillbjelp af ett
skjutvapen, mordförsök emot konungens person;
Förklarar Pierre Lecomte brottslig till denna
förbrytelse, förutsedd och med straff belagd i 41,
42 och 43 artiklarne af Strafflagen;
I följd häraf:
Dömmer Pierre Lecomte till straff såsom fader-
mördare; i
Befaller, att han skall utföras i skjorta till scha-
vottens fot, att han skall utställas på schavotten,
under det domen af en rättsbetjent uppläses för
foiket, och att han skall genast derefter afrättas.
Befaller, att denna dom på vanligt sätt skall kun-
Öras.
; Befaller, att denna dom skall verkställas till form
och innehåll, ofördröjligen, genom konungens ge-.
neralprokurators försorg.
Vi hafve redan i thorsdagens blad meddelat
berättelsen, att nådansökningen afslogs och att
Lecomte, den 8 dennes, kl. 5 på morgonen,
guillotinerades.
(Insändt.)
En landsortsbo anhåller, att genom Afton-