em
ETT FÖRÄLSKADT LEJON. )
AF FREDERIC SOULI.
Han föreställde sig fru Laloines oro, i hän-
delse hon fick se honom ensam, och ville der-
före till hvad pris som helst upphiona Lise;
hvarföre han i fullt sporrstreck jagade framåt,
ungefär i fem minuter, då han vid en krökning
af vägen såg Lises häst fri och ledig. Vid åsy-
nen deraf började han ropa:
— Moamseil Lise! mamsell Lise!
Lise fronskom ur skogen, sägande:
— Nå väl, min herre, se här är jag!
— Ack, sade han, hvad ni skrämt mig!
Det låg så mycken sanning uti detta utrop,
att Lise nästan rördes deraf, men som hennes
beslut var fattadt, frågade hon endast:
— Åt hvilket båll är min mor?
— Ditåt, men hon är långt härifrån.
— Jag går att uppsöka henne.
— Ämnar ni inte stiga till häst?
— Nej, svarade hon med bruten röst ...-.
denna ridt har alldeles utmattat mig.
Sterny blef då varse, att bennes bröst häfde
sig och att en förärande blekhet betäcke hen-
nes 2nsigte.
Han hoppade af hästen och skyndade till
henne.
— Ack, min Gud! det är jag, som förorsa-
kat er detia onda, utropade han. Förlåt, för
lit, Lise....
— Nej, det är icke ni.... jag har gjort
QMrätt.... jag har... Efter uttalandet af dessa
) Se Aftonbl. Ja 126, 127, 128, 134, 134, 135
och 136.