Hon -inlirdade smycket uti en näsduk; som
hon med nervöst hopdragen hand häftigt kra-
mades
Lise var blek och hennes händer dårrade.
Nöjd med profvet, återtog Leonce med ut-
sökt artigbet:
— Mamsell har väl icke glömt sitt löfte att
dansa en galopade med mig?
— Jag vet icke, svarade Lise med sorglig
ton, om mamma tillåter:
— Med hr markisen, sade fru Laloine, utan
tvifvel.. .
Orchestern- började en galopade.
Lise gaf Leonce handen, de gjorde en tur
kring salongen, under det att mängden lemna-
de rum åt de dansande;
— Hvserföre, sade Sterny, ville ni icke låta
sätta på er ert. vackra balsband?
— Ni tänker: visst icke--hvad ni säger då ni
kallar det vackert, sade Lise med ansträngning;
men. jag sätter mycket värde derpå.
— Det är kanhända ett minne?
— Ja! svarade hon, upplyftande sina ögon
emot himmelen; ett dyrbart minne.
— Och tänkespråket har utan 1vifvel afse-
ende derpå?
— Ja, hr markis, svarade Lise -med stilla
värdighet.
— Man kan -hvad man - vill, säger denna
devis:
— Ja, hr markis, man kan hvad man vill;
upprepade Lise med en illa qväfd suck.
— Det fordras-ett stort förtroende till egna
krafter, för att antaga en dylik devis, tillade
Leonce.
— De hafva bittills icke svikit mig, öch jag
hoppas att de icke heller skola göra det, sade
Lise med synbar rörelse! sr i
— Har ni då behof deraf?
— Vi glömma bort dansen, min herre, sa-
de L:se.