hvad som ofta; -beklagligtvis alltför ofta; är hän delsen, att många af dem, som nu stå i spetse! för vår. kultur, grundligen. ihhemtat Ciceros tungo mål, utan att känna sitt eget; att mången tjusa af Horatius och Pindarus, af Petrarcha och Cer vantes; af Schiller och Beranger, utan att ega an nat än en högst ytlig kännedom af sitt eget land vitterhet, och utan att hafva ens någon aning on den storartade verld af .gammal-nordisk bildning som öppnar sig för oss uti våra herrliga isländsk: och skandinaviska sagohäfder. M. H. Så vidt jag fattat, är detta Skandina vismens första, kanske äfven största uppgift. Dei eger äfven andta; men de komma icke här i be traktande. Vi äro alla Skandinaver. Låtom os då fatta vårt mål! Låtom oss arbeta på att höj nordens folk till klar medvetenhet af sig sjelfv: såsom ett helt för sig! Låtom oss genomtränga af den tanken, att Skandinaviens folk för sin an deliga utveckling behöfva hemta ifrån hvarandra men endast låna af greker, romare, tyskar: oc fransmän. Må de trenne brödrafolken gå längs tillbaka:i sin egen forntid, de skola då mötas vic den gamnimelnordiska odlingens Mimers brunn. Mi de då gemensamt lyssna till den gamla Velan siareord! — Den bildning, den andeliga kraft, de svärd, som skall omgjorda och skydda det sig sjel medvetna Skandivavien, måste såsom Titfing be svärjas fram ur våra fäders ättehögar. M. H. Lefve Skandinavisk bildning på -Skan dinavisk grund! Hr Gustaf Hjerta fann, att en frihetens segei lifvat sällskapet, icke allenast till vitter lek, utar till orda-idrott. Då man äfven uppkallat honom hade man likväl säkert icke fordrat sådant; Man ville blott hafva några hjertans ord; och med dem vore han alltid färdig. Han hade med hänryckning här hört det lifliga unpgdomliga hoppet gifva sig luft i önskningar och fordringar för den Skandinaviska principens fram: gång. Han lemnade all förtjent uppmärksamhet åt så väl dessa motiver, som klokheten af de sidoblickar man hört rigtas på vissa ställningar Och förhållanden. För sin del såg han likväl, i den tilldragelse som nu firades, eh så betydelsefull, så allmän-vigtig sak, att han trott sig deri finna ei nytt bevis på tillvarelsen och verksamheten af en våldig, omätlig kraft, som skyddar menskligheten och är dess utvecklings säkraste grundval. Om man besinnar, att det är i den envåldsstyrda delen af Norden, som den Högsta Domarmakten nu fällt ett frikännande utslag i fråga om yttranderättens frihet, oaktadt onekligen ett afsteg från de cer gällande tvångslagar för densamma hade egtj fum; om man dermed jemnför huru ännu inom det sista tiotalet-af år, vi svenskar i vårt eget. land, oaktadt ett så kalladt konstitutionelt styrelsesätt och en juryinrättning der den åtalade skall, såsom det heter, dömas af för medborgerlig dygd väl kände personer, yttrandefriheten med böter och fängelse förföljdes för de oskyldigaste yttranden, när de icke behagade makten; då måste man förvånas öfver den händelse vi här fira. Mången torde vara benägen, att anse det såsom blott en följd af vanliga förhållanden: en draconisk lag, säger man, var motbjudande att tillämpa. Men den: höga myndighet, som här frikännt, har den väl tvekat; att i alla Danmarks-inre förhållanden tillämpa de stränga lagar, som bylla enväldets princip? .. Nej! orsaken var, att denna gång det gällde en stor id — en verldskraft: folkens broderskap: de nordiska. folkens broderskap: deras anslutning till hvarandra. Ja! den kraften finnes; den defver, ehuru ej ännu nog mäktigt verkande på folkens lif. Den skall säkert icke kunna hämmas, ty den är utsprungen från den gudomliga makt, som ytterst styrer verldens gäng och menniskoslägtets öden. Den heter: broderkärleken emellan: folken! Ack! den har: alltid funnits! Men den har alltför länge måst vika för jordens mäktige, för egennyttans ränker, för de fördomar som vanställda rättsbegrepp och falska trosläror alstrat. I tillfälliga enskilta förvillelser och hänförelser af råhet ochj hämnd, har mån tagit sig anledning att göra menniskorna misstänkte för hvarandre. Man har uppskrämt dem med det gamla Cainsmärket; men Cainsmärket stämplar icke folken: det tillhör allena folkens förtryckare! På -det sättet har man afhållit den naturliga brödrakärlekens välsignelser på jorden. Det är snart tyå tusen år, sedan den höga Försyn, som-styr våra öden, uppenbarade för menskligheten -broderkärlekens milday fredliggörande; högsinnade lära. Men då uppenbarelsen — (talaten bad, att man ej skulle anse hans af ren känsla framkallade ord såsom en bädelse) — då uppenbarelsens form, endast blef individuel — då en personlig kraft, om ock aldrig så helig, icke kunde på en gång verka öfver allt — då det ännu låg i den stora verldsplanen, att endast låta utur den bräckliga, dödliga formen fremstå den herrliga sanning, som åter under århundraden måste ligga neder, snart sagdt dold för -verlden, för att sedan under svåra andliga och verldsliga strider, genom den stora: idgens egen kraft, under årtusenden söka sig fram till folkens begrepp och som ännu ej lyckats framtränga till samhällsordningens grundvaler — då har ock deraf följt, att menniskorna icke nog insett och uppskattat värdet af denna kärlek, detta broderskap, denna menskligheten skyddande och