hvad som ofta; -beklagligtvis alltför ofta; är hän
delsen, att många af dem, som nu stå i spetse!
för vår. kultur, grundligen. ihhemtat Ciceros tungo
mål, utan att känna sitt eget; att mången tjusa
af Horatius och Pindarus, af Petrarcha och Cer
vantes; af Schiller och Beranger, utan att ega an
nat än en högst ytlig kännedom af sitt eget land
vitterhet, och utan att hafva ens någon aning on
den storartade verld af .gammal-nordisk bildning
som öppnar sig för oss uti våra herrliga isländsk:
och skandinaviska sagohäfder.
M. H. Så vidt jag fattat, är detta Skandina
vismens första, kanske äfven största uppgift. Dei
eger äfven andta; men de komma icke här i be
traktande. Vi äro alla Skandinaver. Låtom os
då fatta vårt mål! Låtom oss arbeta på att höj
nordens folk till klar medvetenhet af sig sjelfv:
såsom ett helt för sig! Låtom oss genomtränga
af den tanken, att Skandinaviens folk för sin an
deliga utveckling behöfva hemta ifrån hvarandra
men endast låna af greker, romare, tyskar: oc
fransmän. Må de trenne brödrafolken gå längs
tillbaka:i sin egen forntid, de skola då mötas vic
den gamnimelnordiska odlingens Mimers brunn. Mi
de då gemensamt lyssna till den gamla Velan
siareord! — Den bildning, den andeliga kraft, de
svärd, som skall omgjorda och skydda det sig sjel
medvetna Skandivavien, måste såsom Titfing be
svärjas fram ur våra fäders ättehögar.
M. H. Lefve Skandinavisk bildning på -Skan
dinavisk grund!
Hr Gustaf Hjerta fann, att en frihetens segei
lifvat sällskapet, icke allenast till vitter lek, utar
till orda-idrott. Då man äfven uppkallat honom
hade man likväl säkert icke fordrat sådant; Man
ville blott hafva några hjertans ord; och med dem
vore han alltid färdig.
Han hade med hänryckning här hört det lifliga
unpgdomliga hoppet gifva sig luft i önskningar och
fordringar för den Skandinaviska principens fram:
gång. Han lemnade all förtjent uppmärksamhet
åt så väl dessa motiver, som klokheten af de sido-
blickar man hört rigtas på vissa ställningar Och
förhållanden. För sin del såg han likväl, i den
tilldragelse som nu firades, eh så betydelsefull, så
allmän-vigtig sak, att han trott sig deri finna ei
nytt bevis på tillvarelsen och verksamheten af en
våldig, omätlig kraft, som skyddar menskligheten
och är dess utvecklings säkraste grundval.
Om man besinnar, att det är i den envåldsstyrda
delen af Norden, som den Högsta Domarmakten
nu fällt ett frikännande utslag i fråga om yttran-
derättens frihet, oaktadt onekligen ett afsteg från
de cer gällande tvångslagar för densamma hade
egtj fum; om man dermed jemnför huru ännu
inom det sista tiotalet-af år, vi svenskar i vårt
eget. land, oaktadt ett så kalladt konstitutionelt
styrelsesätt och en juryinrättning der den åtalade
skall, såsom det heter, dömas af för medborger-
lig dygd väl kände personer, yttrandefriheten med
böter och fängelse förföljdes för de oskyldigaste
yttranden, när de icke behagade makten; då må-
ste man förvånas öfver den händelse vi här fira.
Mången torde vara benägen, att anse det såsom
blott en följd af vanliga förhållanden: en draco-
nisk lag, säger man, var motbjudande att tillämpa.
Men den: höga myndighet, som här frikännt, har
den väl tvekat; att i alla Danmarks-inre förhållan-
den tillämpa de stränga lagar, som bylla enväldets
princip? .. Nej! orsaken var, att denna gång det
gällde en stor id — en verldskraft: folkens bro-
derskap: de nordiska. folkens broderskap: deras
anslutning till hvarandra. Ja! den kraften fin-
nes; den defver, ehuru ej ännu nog mäktigt ver-
kande på folkens lif. Den skall säkert icke kunna
hämmas, ty den är utsprungen från den gudom-
liga makt, som ytterst styrer verldens gäng och
menniskoslägtets öden. Den heter: broderkärleken
emellan: folken! Ack! den har: alltid funnits!
Men den har alltför länge måst vika för jordens
mäktige, för egennyttans ränker, för de fördomar
som vanställda rättsbegrepp och falska trosläror
alstrat. I tillfälliga enskilta förvillelser och hän-
förelser af råhet ochj hämnd, har mån tagit sig
anledning att göra menniskorna misstänkte för
hvarandre. Man har uppskrämt dem med det
gamla Cainsmärket; men Cainsmärket stämplar
icke folken: det tillhör allena folkens förtryc-
kare! På -det sättet har man afhållit den na-
turliga brödrakärlekens välsignelser på jorden.
Det är snart tyå tusen år, sedan den höga För-
syn, som-styr våra öden, uppenbarade för mensk-
ligheten -broderkärlekens - milday fredliggörande;
högsinnade lära. Men då uppenbarelsen — (tala-
ten bad, att man ej skulle anse hans af ren känsla
framkallade ord såsom en bädelse) — då uppen-
barelsens form, endast blef individuel — då en
personlig kraft, om ock aldrig så helig, icke kunde
på en gång verka öfver allt — då det ännu låg i
den stora verldsplanen, att endast låta utur den
bräckliga, dödliga formen fremstå den herrliga san-
ning, som åter under århundraden måste ligga ne-
der, snart sagdt dold för -verlden, för att sedan
under svåra andliga och verldsliga strider, genom
den stora: idgens egen kraft, under årtusenden söka
sig fram till folkens begrepp och som ännu ej lyckats
framtränga till samhällsordningens grundvaler —
då har ock deraf följt, att menniskorna icke nog
insett och uppskattat värdet af denna kärlek, detta
broderskap, denna menskligheten skyddande och