ORRRRRORRTRRRRRRRRRRORRRRRRRRRRRRRRRRORROORRRROORRRARRRRRRER RRRRRRRRR——— En sällsynt förening af missöden visar följande historia: Sofia Danielsdotter föddes år 1814 i Kolaretorpet Frugården inom Ludvika kapellslag; föräldrarne voro kolare under Ludvika bruk och hade tillsamman 8 barn. Modren dog 1822, då Sofia, som var yngst bland syskonen, var 8 år gammal, och hade ännu lefvande 5 systrar och en broder. Fadren lemnade torpet åt sonen omkring år 1828, då Sofia, efter att hafva blifvit konfirmerad, lemnade fadershuset och antog tjenst hos hammarsmedsåldermannen Björk vid Ludvika; tjente sedan i Brunnvik, Klenshyttan, hvarifrån hon flyttade till Penningeberget i Nya Kopparbergs socken. Der beslöts år 1841 äktenskap emellan Sofia och grufvedrängen Erik August Ersson i Penningeberget, i följd hvaraf också lysning skedde 3:ne gånger från Nya Kopparbergs kyrkas predikstol hösten 41844. Innan vigsel och bröllop hann tillställas, inträffade, i slutet af November samma år, att blifvande brudgummen, E. A. Ersson, skulle en thorsdag gå öfver den nyss tillfrusna södra Hörken för att hemta bröllopsskorna, helst bröllopet var utsatt till lördagen derefter, och i följd deraf bröllopet tillagadt samt prest och gäster bjudna; men vid vandringen öfver sjön brast isen under brudgummen, som, oaktadt snar tillkommen räddningsbjelp, drunknade, och upptogs död efter ett par timmars förlopp. Bruden, försänkt i djupaste sorg, öfverlefde dock detta slag och sökte, ehuru i knappa omständigheter, försörja sig med sitt arbete, hvilket döck försvårades derigenom, att hon 3 månader efter E. A. Erssons bortgång födde en son, hvilken, troligen genom modrens sorg. befanns så svag att han lefde endast 33 veckor. Efter gossens död förflöt ett år, tills hösten 1843, då Sofia åter beslöt ingå äktenskap med grufvedrängen Per Fredrik Ersson, äfven boende i Penningeberget. Sedan första lysningen skett till detta äktenskap i Oktober 18453, inträffade, att den tillernade brudgummen, då han uti en islupen öka skulle fara öfver en vik af södra Hörken, förolyckades på sjön, och återfanns hans lik först efter 14 dagars förlopp. Imedlertid var den beklagansvärda bruden åter för andra gången blifven enka, utan att ännu hafva varit vigd; men äfven denna sorg besegrades af henne, oaktadt hon den 41 Mars 1844 framfödde ett gossebarn, såsom pant af den förlorade brudgummens kärlek. Detta darn var behäftadt med ett svårt vattenbråck, hvarigenom dess helsa också alltid varit klen, och modrens bekymmer :derigenom ännu mera ökade, enär hon i sin fattigdom måst med eget arbete försörja både sig och barnet, utan någon främmande hjelp, helst inga slägtingar. af henne ägdes eller förvärfvats, hvilkas tillgångar voro sådana, att hon kunde af dem erhålla något understöd. Vid lagtima bergstinget i Grangärde inställde hon sig derföre med :en supplik hos grufvekassaföreståndarne och omhudsmannen, att såsom enka efter tvänne grufvedrängar, hvilka genom olyckshändelser gått ur verlden, möjligen få åtnjuta något understöd af grufvekassamedlen, hvilka medels ringhet dock icke medgifvit att lemna henne mera i understöd än 4 rdr bko. Imedlertid utgör hennes största bekymmer att icke äga tillgång nog för att föra sitt sjuka barn till Stockholm, der man sagt henne att barnets belsa skulle genom operation kunna återställas. För att bereda en sådan tillgång är det som denna berättelse blifvit till ömma likars genomläsande och Ppegrundande uppsatt, blifvande Guds välsignelse och enkans eviga tacksamhet lönen för den välgörenhet, som henne och hennes sjuka barn visas af menniskovännen, och i hvilket hänseende välgörenhetens bidrag kunna adresseras till bergmästaren 0. G. Öngren i Fablun. (RASA