ORRRRRORRTRRRRRRRRRRORRRRRRRRRRRRRRRRORROORRRROORRRARRRRRRER RRRRRRRRR———
En sällsynt förening af missöden visar föl-
jande historia:
Sofia Danielsdotter föddes år 1814 i Kolaretor-
pet Frugården inom Ludvika kapellslag; föräldrar-
ne voro kolare under Ludvika bruk och hade till-
samman 8 barn. Modren dog 1822, då Sofia, som
var yngst bland syskonen, var 8 år gammal, och
hade ännu lefvande 5 systrar och en broder. Fa-
dren lemnade torpet åt sonen omkring år 1828, då
Sofia, efter att hafva blifvit konfirmerad, lemnade
fadershuset och antog tjenst hos hammarsmedsålder-
mannen Björk vid Ludvika; tjente sedan i Brunn-
vik, Klenshyttan, hvarifrån hon flyttade till Pen-
ningeberget i Nya Kopparbergs socken. Der be-
slöts år 1841 äktenskap emellan Sofia och grufve-
drängen Erik August Ersson i Penningeberget, i
följd hvaraf också lysning skedde 3:ne gånger från
Nya Kopparbergs kyrkas predikstol hösten 41844.
Innan vigsel och bröllop hann tillställas, inträffade,
i slutet af November samma år, att blifvande brud-
gummen, E. A. Ersson, skulle en thorsdag gå öfver
den nyss tillfrusna södra Hörken för att hemta
bröllopsskorna, helst bröllopet var utsatt till lörda-
gen derefter, och i följd deraf bröllopet tillagadt
samt prest och gäster bjudna; men vid vandringen
öfver sjön brast isen under brudgummen, som,
oaktadt snar tillkommen räddningsbjelp, drunkna-
de, och upptogs död efter ett par timmars förlopp.
Bruden, försänkt i djupaste sorg, öfverlefde dock
detta slag och sökte, ehuru i knappa omständighe-
ter, försörja sig med sitt arbete, hvilket döck för-
svårades derigenom, att hon 3 månader efter E. A.
Erssons bortgång födde en son, hvilken, troligen
genom modrens sorg. befanns så svag att han lefde
endast 33 veckor. Efter gossens död förflöt ett år,
tills hösten 1843, då Sofia åter beslöt ingå äkten-
skap med grufvedrängen Per Fredrik Ersson, äfven
boende i Penningeberget. Sedan första lysningen
skett till detta äktenskap i Oktober 18453, inträffa-
de, att den tillernade brudgummen, då han uti en
islupen öka skulle fara öfver en vik af södra Hör-
ken, förolyckades på sjön, och återfanns hans lik
först efter 14 dagars förlopp. Imedlertid var den
beklagansvärda bruden åter för andra gången blif-
ven enka, utan att ännu hafva varit vigd; men äf-
ven denna sorg besegrades af henne, oaktadt hon
den 41 Mars 1844 framfödde ett gossebarn, såsom
pant af den förlorade brudgummens kärlek. Detta
darn var behäftadt med ett svårt vattenbråck, hvar-
igenom dess helsa också alltid varit klen, och mo-
drens bekymmer :derigenom ännu mera ökade, enär
hon i sin fattigdom måst med eget arbete försörja
både sig och barnet, utan någon främmande hjelp,
helst inga slägtingar. af henne ägdes eller förvärf-
vats, hvilkas tillgångar voro sådana, att hon kunde
af dem erhålla något understöd. Vid lagtima bergs-
tinget i Grangärde inställde hon sig derföre med
:en supplik hos grufvekassaföreståndarne och om-
hudsmannen, att såsom enka efter tvänne grufvedrän-
gar, hvilka genom olyckshändelser gått ur verlden,
möjligen få åtnjuta något understöd af grufvekassa-
medlen, hvilka medels ringhet dock icke medgifvit
att lemna henne mera i understöd än 4 rdr bko.
Imedlertid utgör hennes största bekymmer att
icke äga tillgång nog för att föra sitt sjuka barn
till Stockholm, der man sagt henne att barnets
belsa skulle genom operation kunna återställas.
För att bereda en sådan tillgång är det som denna
berättelse blifvit till ömma likars genomläsande och
Ppegrundande uppsatt, blifvande Guds välsignelse
och enkans eviga tacksamhet lönen för den välgö-
renhet, som henne och hennes sjuka barn visas af
menniskovännen, och i hvilket hänseende välgören-
hetens bidrag kunna adresseras till bergmästaren
0. G. Öngren i Fablun.
(RASA