mande, fradgande vatten. Fartyget, sedt från
aktern, bade då vålnaden af ett stort hafsdjur,
hvilket med sin svans i raseri piskade vågen.
Snart försvann Linköping bland krökningarna i
den sköna Söderte!je-kanalen, att endast mast-
toppen kunde urskiljas bland trädens lummiga,
i vårens färgrika skiftningar omvexlande kroror.
Utkomna på Östersjöns vidsträcktare vatten-
fält märkte vi likväl snart, att Linköping en-
dast var en snabblöpare, men Raketen en raket.
Efter en balftimmas fård hunno vi Linköping.
Då vi koråmit alldeles intill propellerfartygets
sida, uppträdde Linköpings samtliga invånare och
invånarinnor under anförande af borgmästaren,
nej, kaptenen, hvilken i ett kort och lämpligt
tal tolkade Linköpings tacksamhet och önskade
Raketen lycka och framrång.
Göterne fröjdade sig att hafva baft åtminstone
ett äfventyr, qusnd måme, och det gamla vi-
kingalynnet gaf sig luft i högljudda hurrarop.
Efter en halftimmes fortsatt färd hade vi för-
lorat Linköping ur sigte och fingo trösta oss
med den vunna erfarenbet, att det tillfälliga är
det mest pikanta i lifvet.
Östersjön passerades utan sjösjuka. Kölen
vändes gladligt mot Bråviken. Vid Qvarsebo,
hvarest hafsviken på begge sidor famnas af
Östergötlands jord, tömdes med glada bjertan
en skål ör det sköna land, som sett oss födas,
der vi växt upp, der våra sorgfria baradoms-
dagar och våra sköna ungdoms-år förflutit, och
dit hoppet nu vinkade. Från det ögonblick vår
drake plöjde Östergötlands vågor var vår färd
endast ett festligt triumfiåg. På alla vid Brå-
vikens begge stränder belägna herrgårdar his-