mande, fradgande vatten. Fartyget, sedt från aktern, bade då vålnaden af ett stort hafsdjur, hvilket med sin svans i raseri piskade vågen. Snart försvann Linköping bland krökningarna i den sköna Söderte!je-kanalen, att endast masttoppen kunde urskiljas bland trädens lummiga, i vårens färgrika skiftningar omvexlande kroror. Utkomna på Östersjöns vidsträcktare vattenfält märkte vi likväl snart, att Linköping endast var en snabblöpare, men Raketen en raket. Efter en balftimmas fård hunno vi Linköping. Då vi koråmit alldeles intill propellerfartygets sida, uppträdde Linköpings samtliga invånare och invånarinnor under anförande af borgmästaren, nej, kaptenen, hvilken i ett kort och lämpligt tal tolkade Linköpings tacksamhet och önskade Raketen lycka och framrång. Göterne fröjdade sig att hafva baft åtminstone ett äfventyr, qusnd måme, och det gamla vikingalynnet gaf sig luft i högljudda hurrarop. Efter en halftimmes fortsatt färd hade vi förlorat Linköping ur sigte och fingo trösta oss med den vunna erfarenbet, att det tillfälliga är det mest pikanta i lifvet. Östersjön passerades utan sjösjuka. Kölen vändes gladligt mot Bråviken. Vid Qvarsebo, hvarest hafsviken på begge sidor famnas af Östergötlands jord, tömdes med glada bjertan en skål ör det sköna land, som sett oss födas, der vi växt upp, der våra sorgfria baradomsdagar och våra sköna ungdoms-år förflutit, och dit hoppet nu vinkade. Från det ögonblick vår drake plöjde Östergötlands vågor var vår färd endast ett festligt triumfiåg. På alla vid Bråvikens begge stränder belägna herrgårdar his