ÖSTGÖTERNES SEDNASTE
VIKINGATAG.
— — nGif mig språk och ord
Att da flygiga gestater stanna,
På mitt papper: lefvande och sanna;
Östgöta vikingar bafva icke alltid varit at
leka med. Det eviga Rom föll för en hand-
full sådane. Under Totilas anförande stormade
de, för jemt Ett fusen och tre — hundra år
sedan ) den sto!ta kejsarstaden, verlders herr-
skarinna. Teodorik den store beherrskade med
sina östgöter halfva romerska riket och visade
den förvånade menskligheten det nästan glömda
fenomenet af en stor och dygdig konunz. Men
tiderna hafva förändrats och östgöterne med
dem. Numera äro de icke så farliga. Väl lika
krigiska, men kriget har ombytt art. — Den
man, som nu är vår både Totila och Teodorik;
han för oss an i striderna, — men endast mot
lifvets enformighet; ban tager med storm —
men endast välvilja; han eröfrar — men en-
dast vänner, och ban visar en trumpen verld
exemplet af en glådje, evigt ung som sångens
gudamakter.
Kommittcer inom statsmakten och gillen bland
folket äro två olika plantor, sprungna ur sam-
ma jordmån. Associationsbehofvet, eller, Litet
höfligare yttradt, associationsideen har framkal-
lat båda. Denna id, okänd för ett par år-
hundraden tillbaka, ännu knappt halfförstådd,
men älskad desto mer, hade vaknat till klar-
) Natten mellan den 46 och 47 December 546 ef-
ter Kristi födelse,