ÖSTGÖTERNES SEDNASTE VIKINGATAG. — — nGif mig språk och ord Att da flygiga gestater stanna, På mitt papper: lefvande och sanna; Östgöta vikingar bafva icke alltid varit at leka med. Det eviga Rom föll för en handfull sådane. Under Totilas anförande stormade de, för jemt Ett fusen och tre — hundra år sedan ) den sto!ta kejsarstaden, verlders herrskarinna. Teodorik den store beherrskade med sina östgöter halfva romerska riket och visade den förvånade menskligheten det nästan glömda fenomenet af en stor och dygdig konunz. Men tiderna hafva förändrats och östgöterne med dem. Numera äro de icke så farliga. Väl lika krigiska, men kriget har ombytt art. — Den man, som nu är vår både Totila och Teodorik; han för oss an i striderna, — men endast mot lifvets enformighet; ban tager med storm — men endast välvilja; han eröfrar — men endast vänner, och ban visar en trumpen verld exemplet af en glådje, evigt ung som sångens gudamakter. Kommittcer inom statsmakten och gillen bland folket äro två olika plantor, sprungna ur samma jordmån. Associationsbehofvet, eller, Litet höfligare yttradt, associationsideen har framkallat båda. Denna id, okänd för ett par århundraden tillbaka, ännu knappt halfförstådd, men älskad desto mer, hade vaknat till klar) Natten mellan den 46 och 47 December 546 efter Kristi födelse,