— Hvad fatias er, mamsell? Denna fråga ciordes från alla håll. — Det är. sade Lise, hvars skrattparoxysm ännu fortfor, derföre att herr markisen.... — Förråd mig icke, sade Leonce helt sakta, fruktande att Lise skulle omtala det puts han spelt. — Hvad är på färde? frågades ännu. — Åh, det är ingenting, sade hon, i det hon återvann sin fattning; endast en id.... — Lise! sade hennes mor med rynkade ögonbryn, som förebidade en predikan. — Låt henne få skratta, sade hr bLaloine, det tillhör hennes ålder. Den allvarsamma uppsynen kommer tids nog. Den hade redan infunnit sig, ty Lise insåg att bon gått för långt, då Leonce hviskade till henne: j — Jag är er förbunden för er godhet, att hafva bevarat vår hemlighet. — Hvilken hemlighet, min herre? — Det lilla skälmstycke, som beredt mig lyckan ait få sitta vid er sida. — De! lönade icke mödan, svarade hon, kallt. — Det kostade mig I:kväl icke så ringa möda, tillade Leonce, Derpå glorde ban en på en gång löjlig och roande berättelse om sitt äfventyr, och om den skrämsel han ulstått, då ban hörde buller vid dörren. Lse afsörde honom, halft leende, halft förargad, gen svarade hon: — Och allt detta utan alt veta hvarföre? — Ack! jag vet det roz, sade Leonce, icke utan en viss rörelse. — Niväl, sade Lise. — Men jag vågar ej säga er det. ig! tg ! — Just er. — Ni gör narr af mig, herr. markis, — Blir ni ond om jag säger er det?