— Hvad fatias er, mamsell?
Denna fråga ciordes från alla håll.
— Det är. sade Lise, hvars skrattparoxysm
ännu fortfor, derföre att herr markisen....
— Förråd mig icke, sade Leonce helt sakta,
fruktande att Lise skulle omtala det puts han
spelt.
— Hvad är på färde? frågades ännu.
— Åh, det är ingenting, sade hon, i det hon
återvann sin fattning; endast en id....
— Lise! sade hennes mor med rynkade ögon-
bryn, som förebidade en predikan.
— Låt henne få skratta, sade hr bLaloine,
det tillhör hennes ålder. Den allvarsamma
uppsynen kommer tids nog.
Den hade redan infunnit sig, ty Lise insåg
att bon gått för långt, då Leonce hviskade till
henne: j
— Jag är er förbunden för er godhet, att
hafva bevarat vår hemlighet.
— Hvilken hemlighet, min herre?
— Det lilla skälmstycke, som beredt mig
lyckan ait få sitta vid er sida.
— De! lönade icke mödan, svarade hon, kallt.
— Det kostade mig I:kväl icke så ringa mö-
da, tillade Leonce,
Derpå glorde ban en på en gång löjlig och
roande berättelse om sitt äfventyr, och om den
skrämsel han ulstått, då ban hörde buller vid
dörren. Lse afsörde honom, halft leende, halft
förargad, gen svarade hon:
— Och allt detta utan alt veta hvarföre?
— Ack! jag vet det roz, sade Leonce, icke
utan en viss rörelse.
— Niväl, sade Lise.
— Men jag vågar ej säga er det.
ig!
tg !
— Just er.
— Ni gör narr af mig, herr. markis,
— Blir ni ond om jag säger er det?