— Så mycket bättre, sade Leonce; det kan
då blifva fråga om ersättning, så att man för
vännen Tirlots skull torde törlåta Prosper alt
äga vännen Sterny.
— Men ni är icke Prospers vän, sade Lise.
— Jag, och hvarföre? om jag får fråga; jag
älskar honom mycket.
— Det betyder ingenting.
— Jag är i allt beredd att tjena honom.
— Derpå tviflar jag icke; men det är icke
det jag vill säga.
— Jag tror äfven, att ban för mig hyser
mycken tillgifvenhet.
— Derom är jag öfvertygad, sade Lise; men
det oaktadt vet ni ganska väl, att J icke ären
vänner.
— Men säg då orsaken!
— Emedan, sade Lise, ni är markis de Sterny,
och han fjäderhandlaren Prosper Gobillon.
— Hvad ni nu säger, mamsell, står icke väl
tillsammans med mina tänkesätt, sade Leonce,
som nu ville visa sig frisinnad.
— Hvaruti då?
— Ar det icke detsamma som att säga, att
den titel jag bär gjort mig stolt och högmodig,
kanhända till och med näsvis.
— Hm, min herre!
— Det vill säga, att jag :cke skulle veta att
göra rärtvisa åt personer, som, ehuru i saknad
af en dylik titel, äga hederskänsla och redlig-
het; jag måste i sådant fall nästan ångra att
vara född uti hvad man kallar ett förnämt
stånd; vi lefva likväl uti en tidpunkt, då hvar
och en är värderad endast efter sina förtjenster
och sina handlingar.
Ack, lejon, mästerligen! Hvar bar ni nu
gjort af er adelsmannastolthet? Hvad, niskulle
på rent allvar komma fram med känslofulla
fraser ur Le Constitutionel eller melodramen?
Hvar äro då edra vänner, för. att beskratta er,
ikasom ni skulle skratta, om ni kunde se er sjelf.