— Så mycket bättre, sade Leonce; det kan då blifva fråga om ersättning, så att man för vännen Tirlots skull torde törlåta Prosper alt äga vännen Sterny. — Men ni är icke Prospers vän, sade Lise. — Jag, och hvarföre? om jag får fråga; jag älskar honom mycket. — Det betyder ingenting. — Jag är i allt beredd att tjena honom. — Derpå tviflar jag icke; men det är icke det jag vill säga. — Jag tror äfven, att ban för mig hyser mycken tillgifvenhet. — Derom är jag öfvertygad, sade Lise; men det oaktadt vet ni ganska väl, att J icke ären vänner. — Men säg då orsaken! — Emedan, sade Lise, ni är markis de Sterny, och han fjäderhandlaren Prosper Gobillon. — Hvad ni nu säger, mamsell, står icke väl tillsammans med mina tänkesätt, sade Leonce, som nu ville visa sig frisinnad. — Hvaruti då? — Ar det icke detsamma som att säga, att den titel jag bär gjort mig stolt och högmodig, kanhända till och med näsvis. — Hm, min herre! — Det vill säga, att jag :cke skulle veta att göra rärtvisa åt personer, som, ehuru i saknad af en dylik titel, äga hederskänsla och redlighet; jag måste i sådant fall nästan ångra att vara född uti hvad man kallar ett förnämt stånd; vi lefva likväl uti en tidpunkt, då hvar och en är värderad endast efter sina förtjenster och sina handlingar. Ack, lejon, mästerligen! Hvar bar ni nu gjort af er adelsmannastolthet? Hvad, niskulle på rent allvar komma fram med känslofulla fraser ur Le Constitutionel eller melodramen? Hvar äro då edra vänner, för. att beskratta er, ikasom ni skulle skratta, om ni kunde se er sjelf.