den skedlighet börds-adeln, såsom sådan och på det hela, enligt historiens intyg, medfört. Delta hindrar icke, att man kan sätta i fråga huruvida t. ex. en Gustaf Baner, en Erik Sporre, och andre, ledo oskyldigt, eller förlorade sina bufvuden med fog. Alt emellertid också detta sednare, d. v. s. det personliga aristokratfördömandet, lämpar sig till en intressant undersökning i svenska historien, neka vi derföre icke. Men det har ingen politisk vigt för vår närvarande tids forskningar öfver naturen af de stora samhällsfrågorna och bestämmandet af vårt innevarande statsskicks former. Denna anmärkning kan icke vara behöflig för hr F. sjelf, såvida ban haft uppriktig mening med sin förklarade tanke om bördsinstitu!ionens upphörande; men den är desto nödvändigare för åtskillige af hans läsare, som säkert, efter alla tecken, i hans brochurer se ej blott det individuella försvaret för några möjligen förorättade personligheter i svenska historien eller en rättelse af historiska åsigter öfver dem, utan derjemte och hufsudsakligen ett försvar för sjelfva börds-adelns fortfarande i vår tid och, om möjligt, i all tid. Det är just detta urskiljande (emellan en rehabilitaton af personer och ett försvar för bördsadel), som hr F. hvarken redigt frawställt för ina läsare, eller ens synes haiva haft klart för sig sjel, ozktadt sin i början (sid. 4, 5) gifna förklaring; han sammanblandar dessa saker på samma sätt, som sjelfva begreppet om aristokrativ bortblandas. Denna är stundom karakterens ädelhet och den utmärkta kunskapen, således helt och hållet den personlighetsaristokrati, som finnes till i a!la stind och hvars rätt att gälla inom representationen aldrig blifvit bestridd, helst det just är åt den man nu vill hafva platsen icrymd derinom. Stunrdom, åter, är det bördsaristokratien; och till försvar för den sednare andragas skäl, hviika endast hafva giltighet när de angå den förra såsom t. ex. när man talar om Bildningens rättighet till makt inom samhället.) Detta konstgrepp, som är det sedvanliga hos våra akademici, då de draga i fält för adeln, kan visserligen begagnas omedvetet, i fall man får förutsätta en stor brist på omdöme och urskiljningsförmåga hos den som nyttjar det. Vi veta ej, buruvida en och annan författare vill räkna sig sådant ti!l godo. Men i motsatt händelse erhåller hans skriftställeri i denna väg ingen vacker skepnad. Beträffande hr F. enskildt, gifves knappt någonting mera afgörande, i faktisk mening, till vederläggning af en bördsaristokratis förträfflighet och gagnelighet, såsom statsform, än hans egna Berättelser i svenska historien, framför allt de sist utkorana delsrne. Striden emellan hrr Geijer och Fryxell synes på väg att bilda uppslaget till en egen lilteratur. Sedan hr G. svarat på hr F:s första häjte, bar ett sednare af hr F. utkommit, ämnadt till återsvar emot hr G. Ett par brockurer hafva också blifvit utgifne af andre, för att göra sitt till för ämnets utredande. Den ena psrten, hr G., är för närvarande bortrest och bar dessutom tillkännagifvit sig icke ämna vidare repliikera. Det är då så mycket angelägnere iör publiciteten, att ej låta frågan ligga nere eller lempas till rof åt den ena sidan uteslutande. Vi skola derföre, för vår del, gå till skärskå. fo aso Lödthatar i evenska historien. som bh:rne F. och G. sins emellan vidrört; men aktade nödigt att förutsända denna lilla inleduving, för att visa hvarpå saken egentligen bänger, cech ådagatägga nödvändigheten af, att ej sammanblanda hvad som icke hör tilhopa. Vi sko!a det så mycket beilre, som ett dylikt urskiljande af en stor mängd frisinnade och upplyste med:emmar inom sjelfva ridderskapet och adeln vid flere tillfällen blifvit öppet u:taladt. (Forts. följer.)