den skedlighet börds-adeln, såsom sådan och på
det hela, enligt historiens intyg, medfört. Delta
hindrar icke, att man kan sätta i fråga huru-
vida t. ex. en Gustaf Baner, en Erik Sporre,
och andre, ledo oskyldigt, eller förlorade sina
bufvuden med fog.
Alt emellertid också detta sednare, d. v. s.
det personliga aristokratfördömandet, lämpar
sig till en intressant undersökning i svenska
historien, neka vi derföre icke. Men det har
ingen politisk vigt för vår närvarande tids
forskningar öfver naturen af de stora sam-
hällsfrågorna och bestämmandet af vårt inne-
varande statsskicks former. Denna anmärkning
kan icke vara behöflig för hr F. sjelf, såvida
ban haft uppriktig mening med sin förklarade
tanke om bördsinstitu!ionens upphörande; men
den är desto nödvändigare för åtskillige af hans
läsare, som säkert, efter alla tecken, i hans
brochurer se ej blott det individuella försvaret
för några möjligen förorättade personligheter i
svenska historien eller en rättelse af historiska
åsigter öfver dem, utan derjemte och hufsud-
sakligen ett försvar för sjelfva börds-adelns fort-
farande i vår tid och, om möjligt, i all tid.
Det är just detta urskiljande (emellan en re-
habilitaton af personer och ett försvar för börds-
adel), som hr F. hvarken redigt frawställt för
ina läsare, eller ens synes haiva haft klart för
sig sjel, ozktadt sin i början (sid. 4, 5) gifna
förklaring; han sammanblandar dessa saker på
samma sätt, som sjelfva begreppet om aristo-
krativ bortblandas. Denna är stundom karak-
terens ädelhet och den utmärkta kunskapen,
således helt och hållet den personlighetsaristo-
krati, som finnes till i a!la stind och hvars
rätt att gälla inom representationen aldrig blif-
vit bestridd, helst det just är åt den man nu vill
hafva platsen icrymd derinom. Stunrdom, åter,
är det bördsaristokratien; och till försvar
för den sednare andragas skäl, hviika endast
hafva giltighet när de angå den förra så-
som t. ex. när man talar om Bildningens rät-
tighet till makt inom samhället.) Detta konst-
grepp, som är det sedvanliga hos våra akade-
mici, då de draga i fält för adeln, kan visser-
ligen begagnas omedvetet, i fall man får förut-
sätta en stor brist på omdöme och urskiljnings-
förmåga hos den som nyttjar det. Vi veta ej,
buruvida en och annan författare vill räkna sig
sådant ti!l godo. Men i motsatt händelse er-
håller hans skriftställeri i denna väg ingen vac-
ker skepnad. Beträffande hr F. enskildt, gifves
knappt någonting mera afgörande, i faktisk me-
ning, till vederläggning af en bördsaristokratis
förträfflighet och gagnelighet, såsom statsform,
än hans egna Berättelser i svenska historien,
framför allt de sist utkorana delsrne.
Striden emellan hrr Geijer och Fryxell synes
på väg att bilda uppslaget till en egen liltera-
tur. Sedan hr G. svarat på hr F:s första häjte,
bar ett sednare af hr F. utkommit, ämnadt till
återsvar emot hr G. Ett par brockurer hafva
också blifvit utgifne af andre, för att göra sitt
till för ämnets utredande. Den ena psrten, hr
G., är för närvarande bortrest och bar dessut-
om tillkännagifvit sig icke ämna vidare replii-
kera. Det är då så mycket angelägnere iör
publiciteten, att ej låta frågan ligga nere eller
lempas till rof åt den ena sidan uteslutande.
Vi skola derföre, för vår del, gå till skärskå-
. fo a- so Lödthatar i evenska historien.
som bh:rne F. och G. sins emellan vidrört; men
aktade nödigt att förutsända denna lilla inled-
uving, för att visa hvarpå saken egentligen bän-
ger, cech ådagatägga nödvändigheten af, att ej
sammanblanda hvad som icke hör tilhopa. Vi
sko!a det så mycket beilre, som ett dylikt ur-
skiljande af en stor mängd frisinnade och upp-
lyste med:emmar inom sjelfva ridderskapet och
adeln vid flere tillfällen blifvit öppet u:taladt.
(Forts. följer.)