helt sakta, genom att komma för bittida . .. och... ooGå på, ädla leon, ehuru ni denna gång icke velat spela fint, har ni dock lyckats . .. Lise förstod hvad han ville säga. — Och . . . sade hon, i det hon betraktade bonom. — Och, tillade Leonce med okonstlad upp: syn, genom att tillesna mig herr Tirlots plats. Lise rodnade och smålog. Först smickrade det henne, att hon gissat rätt, och sedan hade markisen, för att få sitta bredvid henne, begagnat ett knep, värdigt en skolgosse; men derjemte kände han sig betagen af fruktan; ty hvad var väl den vackra markisens afsigt? — Genast försvann smålöjet för att lemna rum åt en synbar förlägenhet. Lise var alltför o-kyldig för alt misstänka några förförelseplaner; men såsom borgarflicka tänkte hon för sig sjelf: hon vill göra narr af mig, och satte genast på sig en tillgjord och tvungen min. — Jag ser väl att jag råkat misshaga cr. — Ack, min Gud! Min herre, sade hon, ni eller herr Tirlot — det är detsamma. Leonce gjorde en grimas; liknelsen var grym; han tillade tämligen olämpligt: — Det tror jag icke. — Ah! utropade Lise, som ansåg honom ytterligt inbilsk. — Ja, sade Leonce, som med skicklighet undvek bränningen, jag tror att ni skulle hafva föredragit herr Tirlot. Lise svarade intet. — Är det en af edra slägtingar? frågade Leonce, — Nej, min herre. — En af edra vänner? — Nej, min herre. — Det är då en af Prospers? — Ja, min herre.