helt sakta, genom att komma för bittida . ..
och...
ooGå på, ädla leon, ehuru ni denna gång
icke velat spela fint, har ni dock lyckats . ..
Lise förstod hvad han ville säga.
— Och . . . sade hon, i det hon betraktade
bonom.
— Och, tillade Leonce med okonstlad upp:
syn, genom att tillesna mig herr Tirlots plats.
Lise rodnade och smålog.
Först smickrade det henne, att hon gissat
rätt, och sedan hade markisen, för att få sitta
bredvid henne, begagnat ett knep, värdigt en
skolgosse; men derjemte kände han sig betagen
af fruktan; ty hvad var väl den vackra mar-
kisens afsigt? — Genast försvann smålöjet för
att lemna rum åt en synbar förlägenhet.
Lise var alltför o-kyldig för alt misstänka
några förförelseplaner; men såsom borgarflicka
tänkte hon för sig sjelf: hon vill göra narr af
mig, och satte genast på sig en tillgjord och
tvungen min.
— Jag ser väl att jag råkat misshaga cr.
— Ack, min Gud! Min herre, sade hon, ni
eller herr Tirlot — det är detsamma.
Leonce gjorde en grimas; liknelsen var grym;
han tillade tämligen olämpligt:
— Det tror jag icke.
— Ah! utropade Lise, som ansåg honom yt-
terligt inbilsk.
— Ja, sade Leonce, som med skicklighet
undvek bränningen, jag tror att ni skulle hafva
föredragit herr Tirlot.
Lise svarade intet. -
— Är det en af edra slägtingar? frågade
Leonce,
— Nej, min herre.
— En af edra vänner?
— Nej, min herre.
— Det är då en af Prospers?
— Ja, min herre.