— Mycket gerna, svarade krämaren, som såg bela första servisen, utan att taga nåsot för sig, och som nu önskade återvinna den förlorade tiden. i Lise svarade intet, och den tjocka krämarn fortfor med munnen full: — Är det icke sannt, mamsell Lise, att er mor har rätt, som påstår att karlarne icke mera äro artige? Vi äro här tvenne kavalierer på hvar sin sida om en vacker flicka och hafva icke annat att tala om än sockersirap, i stället för att säga henne några artigheter. — Hvad mig beträffar är jag ursäktad . j2g är pappa . . . och har glömt bort sådant: men monsieur, som är ungkarl, har. säkert ett stort förråd deraf. — Hitta då på någonting, ditt nöt, tänkte Leonce, hvilken, då ban icke visste hvad han skulle söga och som såg den unga flckans föraktliga min, slutligen företog sig att slå uti hennes glas. Hon emotto3 tillbudet och tackade, och der med afstannade konversationen. i Lejonet sade för sig sjelf: — Jag är dum som en stock; jag vill slå vad att herr Tirlot skuile dragit sig bättre ur spelet, än jag. Derpå vågade han ett förtvifladt försök, som : likväl börde till de mest hvardagliga. För att förmå henne att svara, måste han taa om sig sjelf och sade: — Mamsell! jag är i sanning rätt olycklig! — I hvad afseende då, min herre? — Jag har endast tvenne gånger -haft äran se er och har redan tre eller fyra gånger ådragit mig ert misshag. — Mitt mis.hag, min herre! sade Lise med förvånad uppsyn. — Ja, visserligen . . . först denna morgon, lå jag kom för sent, hos marien då jag icke aftog min handske — här kanhända, tillade ban