— Mycket gerna, svarade krämaren, som såg
bela första servisen, utan att taga nåsot för
sig, och som nu önskade återvinna den förlora-
de tiden. i
Lise svarade intet, och den tjocka krämarn
fortfor med munnen full:
— Är det icke sannt, mamsell Lise, att er
mor har rätt, som påstår att karlarne icke mera
äro artige? Vi äro här tvenne kavalierer på
hvar sin sida om en vacker flicka och hafva
icke annat att tala om än sockersirap, i stället
för att säga henne några artigheter.
— Hvad mig beträffar är jag ursäktad - .
j2g är pappa . . . och har glömt bort sådant:
men monsieur, som är ungkarl, har. säkert ett
stort förråd deraf.
— Hitta då på någonting, ditt nöt, tänkte
Leonce, hvilken, då ban icke visste hvad han
skulle söga och som såg den unga flckans för-
aktliga min, slutligen företog sig att slå uti
hennes glas.
Hon emotto3 tillbudet och tackade, och der
med afstannade konversationen. i
Lejonet sade för sig sjelf:
— Jag är dum som en stock; jag vill slå
vad att herr Tirlot skuile dragit sig bättre ur
spelet, än jag.
Derpå vågade han ett förtvifladt försök, som :
likväl börde till de mest hvardagliga.
För att förmå henne att svara, måste han
taa om sig sjelf och sade:
— Mamsell! jag är i sanning rätt olycklig!
— I hvad afseende då, min herre?
— Jag har endast tvenne gånger -haft äran
se er och har redan tre eller fyra gånger ådra-
git mig ert misshag.
— Mitt mis.hag, min herre! sade Lise med
förvånad uppsyn.
— Ja, visserligen . . . först denna morgon,
lå jag kom för sent, hos marien då jag icke
aftog min handske — här kanhända, tillade ban