ning till Sverges qvinnor, att orefatta slöjdföreningens sak. Hr dokt.r Wetierbergb, som nyligen varit stadd på en re:a och nyss derifrån återkommit, lärer icke afvetat, att denna af honom före hans bortresa begärda och författade appell till det täcka könet skulle vid detta tillfälle användas, hvilket föranledde, att han, ehuru närvarande i salongen, ej kom att sjelt uppläsa deusamma, Vi sakna icke bopp att framdeles kunna meddela i Aftonbladet e:t el!er annat af nu nämnda föredrag och införa till en början detsistnämnd2, som blifvit oss från direktionen benäget meddeladt, och hvilket vi hoppas skall af våra landsmänninnor emottagas med den välvilja, bvaråt Onkel Adams penna merändels alltid bar att fägna sig: TILL SVERIGES QVINNOR. Alit hvad ädelt tiden eger, allt det härliga inom menskligheten fostredes först inom ett hem, skyddades af en moders kär!ek och hemtade sina första krafter ur hennes rika hjerta. Det finnes för hvarje mensklig inrättning, liksom för hvarje menniska, en barnatid, då den be höfver skydd och kärlek, om den skal vexa till i välsignelse; den behöfver en knopp, der de späda bladen finna frid, — tilis de fått färg, tills de vunnit stadga att slå ut, att trotsa vindarne och fördraga solskenet. En förening, som denna, behböfver framför andra ett sådant skydd. Slöjdföreningen är ctt tidens barn, — eit behofvets barn, om vi se djupare in i dess mening. Den har uppkommit för att uppmuntra ell godt: den inhemska industrien, — för att bekämpa eli ondt: denna lyx, som, i likhet med ett iila uppostradt barn, föraktar sina egna leksaker, blott derföre att de äro egna, och med otillfredsställd längtan jagar efter andras. Al slöjd ver till sin börjsn hbusslöjd; det var en make, som bygde den första kojan åt de sina, det var först en moder, som spann och väfde åt sina barn, och kanske dessa voro de, som uppfunno jordens första oskyldiga lyx, då de prydde sin moders hufvud med blommor eller af granna bär giorde en prydnad, den de hängde kring hennes als. Slöjden har sitt ursprung från ett hemlif, och om den skall vinna kraft och sjelfständighet, miste de hemtas hemifrån. Slöjdföreningen är blott en ny väg till sedlig så väl som till ekohomisk förbättring, hvilka ömsesidigt betinga hvarandra. Med adel värma har qvinnan Geltagit i utvecklingen af allt slags reform, som afsett menskligheiens förädling och förbättring. Afven der hon, osedd och kanske otackad, verkat, har hon, just genom den starka kärlek och trohet, hvarmed hon iuilgjorde Dens bud, som böd henne så verka, ofta nog verit för det hela en mäktig drifkraft till allt stort, d. Vv. s. till allt godt. Men vi veta, att utan arbetet är framgången icke säker, och utan erbetets frihet fremgången icke rätt god. Det goda förutsätter ovilkorligen sjeifverksamhet, det vill med7 inre frihet utveckla sig till kraft. Arbetet fordrar, för att lyckas, en viss glädje såsom vilkor: vi behöfva göra det meå fröjd och icke med suckan. Arbetslust är arbetskraft, arbetsamhet är verklig förbättring, det är en ny ande i menniskan. För att icke. qväfva denna ande,-må vi taga oss till vara att icke förakta arbetets frukt, ty vi göra derigenom arbetaren modfälld och komma honom att afsky sjelfva arbetet, som man afskyr allt tacklöst. Det är till eder, j ädla svenska qvinnor, som löjdföreningen, för att på den säkraste och ginaste vägen hinna sitt mål, ställt sin inbjudning. SUS säregna. med .erbetet och dess värde. på kraft till hverje bemödande för vårt folks sedliga, rätt christliga förbättring och dervid, vägledda af ett lika upphöjdt som älskadt föredöme med öm omsorg så vidt möjligt är, gifva uppmuntran åt erbetet såsom ett af de första viikoren för framgången sf de förändringar j önsken. Hvarhelst j således sen någon slöjdskicklighet uppenbara sig, upptagen med välvilja de första profven deraf, äfven om de i början ej skulle uthärda jemförelsen med endra. Alla äro barn ij början., — uppmuntren barnen, det hörer eder till. Hvarhelst j finnen en produkt af inhemsk slöjåflit, jem örlig med den utländska, låten alltid edert val falla på det svenska. Edert eget rika bjerta har sannerligen icke förlorat af sitt värde derigenom, att det till sina öfriga dygder lägger den: att vara svenskt. Det är likväl åt edra egna barn och eder närmaste omgifning j räcken bröd och gifven omvårdnad, när j åt den fattige, redlige arbetaren och arbetarinnan lemnen en billig uppmuntran, företrädesvis utväljande deres händers verk. Der j åter förskjuten och försmån arbetet endast derför att det är svenskt, hafven j gifvit ett ganska illa beräknadt bugg åt den verksamme, redligt sträfvande medborgaren, som förtjent ett bättre öde, och dymedelst beredt fäderneslendets ofärd på närmare eller fjermare håll. Fäföpgt söka vi att offra oss fria från uselheten, der vi underlåte att genom arbetets uppmuntran motstå RR OR ra