ning till Sverges qvinnor, att orefatta slöjdför-
eningens sak. Hr dokt.r Wetierbergb, som ny-
ligen varit stadd på en re:a och nyss derifrån
återkommit, lärer icke afvetat, att denna af ho-
nom före hans bortresa begärda och författade
appell till det täcka könet skulle vid detta
tillfälle användas, hvilket föranledde, att han,
ehuru närvarande i salongen, ej kom att sjelt
uppläsa deusamma,
Vi sakna icke bopp att framdeles kunna med-
dela i Aftonbladet e:t el!er annat af nu nämnda
föredrag och införa till en början detsistnämn-
d2, som blifvit oss från direktionen benäget
meddeladt, och hvilket vi hoppas skall af våra
landsmänninnor emottagas med den välvilja,
bvaråt Onkel Adams penna merändels alltid bar
att fägna sig:
TILL SVERIGES QVINNOR.
Alit hvad ädelt tiden eger, allt det härliga inom
menskligheten fostredes först inom ett hem, skyd-
dades af en moders kär!ek och hemtade sina för-
sta krafter ur hennes rika hjerta.
Det finnes för hvarje mensklig inrättning, lik-
som för hvarje menniska, en barnatid, då den be
höfver skydd och kärlek, om den skal vexa till i
välsignelse; den behöfver en knopp, der de späda bla-
den finna frid, — tilis de fått färg, tills de vun-
nit stadga att slå ut, att trotsa vindarne och för-
draga solskenet.
En förening, som denna, behböfver framför an-
dra ett sådant skydd. Slöjdföreningen är ctt ti-
dens barn, — eit behofvets barn, om vi se djupare
in i dess mening. Den har uppkommit för att
uppmuntra ell godt: den inhemska industrien, —
för att bekämpa eli ondt: denna lyx, som, i lik-
het med ett iila uppostradt barn, föraktar sina
egna leksaker, blott derföre att de äro egna, och
med otillfredsställd längtan jagar efter andras. Al
slöjd ver till sin börjsn hbusslöjd; det var en
make, som bygde den första kojan åt de sina, det
var först en moder, som spann och väfde åt sina
barn, och kanske dessa voro de, som uppfunno
jordens första oskyldiga lyx, då de prydde sin mo-
ders hufvud med blommor eller af granna bär
giorde en prydnad, den de hängde kring hennes
als.
Slöjden har sitt ursprung från ett hemlif, och om
den skall vinna kraft och sjelfständighet, miste
de hemtas hemifrån.
Slöjdföreningen är blott en ny väg till sedlig så
väl som till ekohomisk förbättring, hvilka ömsesi-
digt betinga hvarandra.
Med adel värma har qvinnan Geltagit i utveck-
lingen af allt slags reform, som afsett mensklighe-
iens förädling och förbättring. Afven der hon,
osedd och kanske otackad, verkat, har hon, just
genom den starka kärlek och trohet, hvarmed hon
iuilgjorde Dens bud, som böd henne så verka,
ofta nog verit för det hela en mäktig drif-
kraft till allt stort, d. Vv. s. till allt godt. Men
vi veta, att utan arbetet är framgången icke sä-
ker, och utan erbetets frihet fremgången icke
rätt god. Det goda förutsätter ovilkorligen sjeif-
verksamhet, det vill med7 inre frihet utveckla
sig till kraft. Arbetet fordrar, för att lyckas, en
viss glädje såsom vilkor: vi behöfva göra det meå
fröjd och icke med suckan. Arbetslust är arbets-
kraft, arbetsamhet är verklig förbättring, det är
en ny ande i menniskan. För att icke. qväfva
denna ande,-må vi taga oss till vara att icke för-
akta arbetets frukt, ty vi göra derigenom arbeta-
ren modfälld och komma honom att afsky sjelfva
arbetet, som man afskyr allt tacklöst.
Det är till eder, j ädla svenska qvinnor, som
löjdföreningen, för att på den säkraste och gina-
ste vägen hinna sitt mål, ställt sin inbjudning.
SUS säregna. med .erbetet och dess värde.
på kraft till hverje bemödande för vårt folks sed-
liga, rätt christliga förbättring och dervid, väg-
ledda af ett lika upphöjdt som älskadt föredöme
med öm omsorg så vidt möjligt är, gifva uppmun-
tran åt erbetet såsom ett af de första viikoren
för framgången sf de förändringar j önsken. Hvar-
helst j således sen någon slöjdskicklighet uppen-
bara sig, upptagen med välvilja de första prof-
ven deraf, äfven om de i början ej skulle ut-
härda jemförelsen med endra. Alla äro barn ij
början., — uppmuntren barnen, det hörer eder
till. Hvarhelst j finnen en produkt af inhemsk
slöjåflit, jem örlig med den utländska, låten alltid
edert val falla på det svenska. Edert eget rika
bjerta har sannerligen icke förlorat af sitt värde
derigenom, att det till sina öfriga dygder lägger
den: att vara svenskt. Det är likväl åt edra egna
barn och eder närmaste omgifning j räcken bröd
och gifven omvårdnad, när j åt den fattige, red-
lige arbetaren och arbetarinnan lemnen en billig
uppmuntran, företrädesvis utväljande deres hän-
ders verk. Der j åter förskjuten och försmån ar-
betet endast derför att det är svenskt, hafven j
gifvit ett ganska illa beräknadt bugg åt den verk-
samme, redligt sträfvande medborgaren, som förtjent
ett bättre öde, och dymedelst beredt fäderneslen-
dets ofärd på närmare eller fjermare håll. Fäföpgt
söka vi att offra oss fria från uselheten, der vi
underlåte att genom arbetets uppmuntran motstå
RR OR
ra