Men se huru allvarsamt ni tager saken, så
att Lise med förbindlig ton svarar:
— På Prospers vägnar tackar jag er för hvad
ni nyss yttrat; det skall blifva för honom ett
stort nöje. s
— Ahl! Prosper känner mig redan för Jång
tid sedan; vi hafva varit uppväxta barn till-
sammans; han hyser icke samma tanke om
mig som ni, han tror mig icke vara en dandy,
ett lejon.
— Hvad vill det säga, ett lejon? frågade
Lise leende.
— Lejon, återtog Sterny, äro unga män af
verld, som tro sig äga snille derföre att de göra
narr af allt; hvilka gifva sig air af att förakta
allt, som ej tillhör deras kotteri, och hvilkas
enda sysselsättning är att göra ingenting,
Lejonet förnekade sin och sina bröders tros-
bekännelse.
— Ah! svarade Lise; jag vet hvad ni vill
säga, men, herr markis, jag ber er vara öfver-
tyged, att jag alideles icke kunnat om er hysa
en så dålig tanka.
— Icke just så dålig, men likväl mindre
gynnande.
— Jag kan inte säga.... isg ve: icke....
sade Lisa tvekande,
— Ni är mig skyldig ett svar. Hvilken är
er tanka om mig?
Lise tvekade ännu; slutligen sade hon, i det
hon såg lejonet stinnt i ansigtet, med ett uttryck
af ett slags barnslig skalkaktighet:
— Nåväl, ni skall få veta det, om ni säger
mig hvarföre ni tagit herr Tirlots plats.
Leonce blef förlägen, svaret kunde blifva af-
görande; han hade den lyckan att påfinna en
dumhet, cch svarade:
— Jag vet icke.
Lise utbrast i ett högt gapskratt, så att al:as
blickar vände sig åt detta håll.
— Hvad fattas dig, Lise?