ETT FÖRÄL3KADT LEJON. ) AF FREDERIC SOULIE. Vid första försöket att inleda ett samtal, fann Leonce, att Lise föresatt sig att icke svara annat än ja eller nej; menhan hade två timmar för sig, hvilket var mer än tillräcklig tid för att besegra denna motvilja. För att låta det arma barnet hemta sig och fatta mod, sysselsatte ban sig i början alldeles icke med benne. I stället lånade han en särdeles uppmärksamhet åt en tjock herre, som satt på andra sidan om den unga flickan och hvilken icke var någon annan än den hedervärde krämaren, som samma morgon diskuterat sockerfrågan. Sterny upp!og med käckhet den omtvistade frågan, och då samtalet måste ske antingen framför eller bakom den un a flickan, förlorade bon icke ett ord deraf, hvilket varit tillräckligt att utledsna till och med en deputerad. Lise kunde slutligen icke afbålla sig alt genom små, ganska märkbara sprittningar tillkännagifva sin otålighet. Men Sterny var obeveklig och samtalet 2ntog å båda sidor en sådan värme, att herr Laloine utropade: — Hvarom talen j, mine herrar? — Om sockeriör och hvitbetor, svarade Lise med förtretad ton. — Jaså! utropade herr Laloine och vände, nöjd med denna förk!ering, sina tankar åt ett annat håll. Nu vände sig Sterny, som ansåg ögonblicket vara inne att börja anfallet, till sin motpart och sade: — Jag fruktar verkligen, min herre, att vi alltför länge uttröttat mameell; låtom oss vid ett annat tillfälle fortsätta vårt ämne. ) Se Aftonbl. 4 126 och 127.