ETT FÖRÄL3KADT LEJON. )
AF FREDERIC SOULIE.
Vid första försöket att inleda ett samtal, fann
Leonce, att Lise föresatt sig att icke svara an-
nat än ja eller nej; men- han hade två timmar
för sig, hvilket var mer än tillräcklig tid för
att besegra denna motvilja.
För att låta det arma barnet hemta sig och
fatta mod, sysselsatte ban sig i början alldeles
icke med benne. I stället lånade han en sär-
deles uppmärksamhet åt en tjock herre, som
satt på andra sidan om den unga flickan och
hvilken icke var någon annan än den heder-
värde krämaren, som samma morgon disku-
terat sockerfrågan.
Sterny upp!og med käckhet den omtvistade
frågan, och då samtalet måste ske antingen
framför eller bakom den un a flickan, förlora-
de bon icke ett ord deraf, hvilket varit till-
räckligt att utledsna till och med en deputerad.
Lise kunde slutligen icke afbålla sig alt ge-
nom små, ganska märkbara sprittningar tillkän-
nagifva sin otålighet.
Men Sterny var obeveklig och samtalet 2n-
tog å båda sidor en sådan värme, att herr La-
loine utropade:
— Hvarom talen j, mine herrar?
— Om sockeriör och hvitbetor, svarade Lise
med förtretad ton.
— Jaså! utropade herr Laloine och vände,
nöjd med denna förk!ering, sina tankar åt ett
annat håll.
Nu vände sig Sterny, som ansåg ögonblicket
vara inne att börja anfallet, till sin motpart
och sade:
— Jag fruktar verkligen, min herre, att vi
alltför länge uttröttat mameell; låtom oss vid
ett annat tillfälle fortsätta vårt ämne.
) Se Aftonbl. 4 126 och 127.