FÖ M— — L!!H(J1(prnveseeee
Leonce, som hörde detta utrop, fästade sina
blickar på Lise, och mötte hennes; som syn-
tes uttrycka en viss oro. Lise kände, i följd
af en oförklarlig instinkt, att emellan henne
och den unge mannen allt icke var som det
borde vara, och då hennes tur kom att under-
skrifva, voro hennes ögon fulla af tårar, hennes
hand darrade, och på sin mors friga hvad som
fattades henne, svarade hon:
— Iagenting, alldeles intet, endast ett infall.
Derpå begagnande den oro hon förorsakat
mdren, fattade kon hennes arm:
— Tag mig med dig i vagnen, mamma! sade
hon med en ton, liknande ett skrämdt barns,
som söker skydd.
— Kom! kom! mitt stackars barn, sade mor
dern, i det hon omfamnade och drog henne
med sig uti ett hörn, under det att de äldre
af sällskapet antogo en mysiisk uppsyn och
småleende sågo på hvarandra; de yngre betrak-
tade denna lilla scen, utan att förstå något
deraf och Leonce sade för sig sjelf:
— Jag skall icke försumma dinern och balen.
Hela sällskapet begaf sig derefter på bem-
vägen och Lise såg Sterny stiga upp uti sin
vagn. Kusken, som länge nödgats lida den
förödmjukelsen att vara uti sällskap med byr-
kuskar, började att låta hbästarne pjaffera, så att
det såg ut som vagnen skulle gå uti stycken;
derpå försvann han med förvånande hastigbet.
Lise drog en djup suck, satte sig uti vagnen,
der hon ändteligen andades friare och började
tala om sin toileit för qvällen. Men midt un-
der detta vigtiga samtal förde kon handen ha-
stigt till sin bäls.
— Ack min Gud! jag bar förlorat min me-
da jong, min Gud! min Gud! jag var säker att
jag hade den på mig.
— Du har kanske tappat den vid mairiet
eller uti kyrkan eller kanhända uti vagnen. ,