FÖ M— — L!!H(J1(prnveseeee Leonce, som hörde detta utrop, fästade sina blickar på Lise, och mötte hennes; som syntes uttrycka en viss oro. Lise kände, i följd af en oförklarlig instinkt, att emellan henne och den unge mannen allt icke var som det borde vara, och då hennes tur kom att underskrifva, voro hennes ögon fulla af tårar, hennes hand darrade, och på sin mors friga hvad som fattades henne, svarade hon: — Iagenting, alldeles intet, endast ett infall. Derpå begagnande den oro hon förorsakat mdren, fattade kon hennes arm: — Tag mig med dig i vagnen, mamma! sade hon med en ton, liknande ett skrämdt barns, som söker skydd. — Kom! kom! mitt stackars barn, sade mor dern, i det hon omfamnade och drog henne med sig uti ett hörn, under det att de äldre af sällskapet antogo en mysiisk uppsyn och småleende sågo på hvarandra; de yngre betraktade denna lilla scen, utan att förstå något deraf och Leonce sade för sig sjelf: — Jag skall icke försumma dinern och balen. Hela sällskapet begaf sig derefter på bemvägen och Lise såg Sterny stiga upp uti sin vagn. Kusken, som länge nödgats lida den förödmjukelsen att vara uti sällskap med byrkuskar, började att låta hbästarne pjaffera, så att det såg ut som vagnen skulle gå uti stycken; derpå försvann han med förvånande hastigbet. Lise drog en djup suck, satte sig uti vagnen, der hon ändteligen andades friare och började tala om sin toileit för qvällen. Men midt under detta vigtiga samtal förde kon handen hastigt till sin bäls. — Ack min Gud! jag bar förlorat min meda jong, min Gud! min Gud! jag var säker att jag hade den på mig. — Du har kanske tappat den vid mairiet eller uti kyrkan eller kanhända uti vagnen. ,