ETT FÖRÄLSKADT LEJON. ) AF FREDERIC SOULIE. Leonces tankar voro ännu sysselsatte mer detta ämne, under det sällskapet lagade sig ordning till återresan. Herr Tirlot, brudrid dare och följaktligen äfven ceremonimästare hade gått ned för att tillsäga om vagnarne Leonee ansåg sig då kunna å nyo bjuda sin arm åt Lise. Hon emottog den med föga belåten uppsyn, utan att märka att hon glömt att påtaga sin handske. Vid hennes sida framgick Leonce med ögonen fi :ade på denna vackra band, som sakta hvila? mot hans arm. Vid första åsynen förekom 1i.ise honom som en ung vacker ilicka, men ehuru han genast måste tillerkänna henne en hländande skönhet i förening med ungdomens friska färg, hade han likväl icke föreställt sig, att hon skulle uti detalj ega alla de privilegierade behag, hvarigenom de förnäma trösta sig öfver att vara bleka, magra och vissnade; han betraktade såsom en dyrbar klenod denna lilla sammetslena hand och småningom fästades hans blickar på en ring, med en liten guldplåt, som hon bar på pekfingret. På denna plåt var ett tänkespråk graveradt med nästan omärkbara bokstäfver, hvilket Leonce envisades att vilja uttyda. Han var dermed så sysselsatt, att han höll på att glömma stiga uti vagnen. Lise deremot delade icke denna tankspriddhet, ty hennes små vackra, af Leonce så mycket beundrade fingrar voro uti en häftig rörelse och slutade med att på Leonces arm slå en lång drill. I detta: ögonblick fästade Leonce sina ögon på Lise. Hon såg på honom tillbaka med en så gäckande uppsyn, att Sterny, som ville betala honom med samma mynt, sade: — Det ser ut som mamsell vore stor musicus? ; ) Se Aftonbl, 4 1926.