TURKIET. Sultans så länge omtalade resa bar misslyckats; åtminstone det första sättet att utföra den, nemligen sjöledes. Den 4 Mo:j for han från Konstantinopel; den 2 Maj kom han tillbaka dit igen, efter en för turkarne ganska tragisk, men för alla frankiska sjöförfarne temligen ko-misk färd. Redan den 28 April hade man vid den höga porten, med stor ceremoni uppläst en hattischer:ff, hvarigenom sultan förkunnade riket sin förestående afresa och utnämnde storvisiren att under tiden vara hans vikarie i bufvudstaden. Den 4 Mai begaf sultan sig till Emirgian, Kosrews sommarpalats vid Bosforen, mottog der de stores afskedsuppvaktningar, bevistade fredagsgudstjensten i en derstädes af Kosrew för flera år sedan uppförd moskåe, och for sedan till Sarijereb, vid Bosforens utlopp ur Svarta Hafvet, hvarest flottljen inväntade honom. Denna bestod af 3 ångfartyg, 4 linieskepp, 4 fregatt och 4 brigg. Amiral Parker hade äfven kommit dit, på engelska krigsångfartyget Virago, för att salutera sultan vid afresan. Sultan steg ombord på linieskeppet, tillika med de förnämsta af sviten. Dennas personal uppgick för öfrigt till ej mindre antal än 1300, hvarib!and 4 läkare från Galata Sera; så att Turkiets så kallade medicinska fakultet var för tillfället nästan vakant på professorer. Klockan 7 på aftonen lyftade man ankar. Den gladaste sommarhimmel hade hela den föregående veckan hvilat öfver Stambul; men just denna dag höjde sig mörka moln öfver horisonten, en kall motig nordan blåste upp, och snart gick hafvet temligen högt. Su!tans linieskepp togs derföre i släptåg af de tre ångfartygen, och färden började. Aila fästen och torn kring Bosforens mynning åt Svarta Hafvet saluterade den afseslande padischa med kanoncsalfvor, skickade smattrande raketter i höjden, och tände bengaliska eldar på sina tinnar. Et magskt skimmer bredde sig från dessa skiftande fyrar öfver det dystra hafssvallet och tjente de afseglande ännu på långt håll till sjömärke. Men Pontus Euxinus upprätthöll sitt uråldriga rykte och visade sig icke mindre ohöflig emot de trognes beterrskare, än han plär vara mot vanliga dödlige. De turkiska sjömännen, åt hvilka rikets alfraheligaste var anförtrodt, kände sina hiertan klappa af bäfvan vid det svarta bafvets brus, och började rådpläga om hvad som vore att göra. Några menade ait man kunde kryssa sig upp mot Varna; andra att man borde vända om hem igen. Stormen var väl i sjelfva verket ej så häftig; men häpnaden och förvirringen så mycket större. Flera beijer och padischa sjelf bade blifvit angripna af den oanzsenäma sjösjukan. I brådskan kom man slutligen att lemna hjulen på det ena ångfartyget tillfälle att skamfila släptåget, så att det skars af och åvgartyget for emot linieskeppet. Någon skada uppstod väl ej derigenom; men då väderleken icke ville förbättra sig, gafs, den 2 Maj, kl. 40 f. m., befallning till återtåg. Man hade då hunnit omkring 30 sjöroil långsåt Svarta hafvets europeiska kust; men färden gick nu så raskt, att flottiljen redan kl. 6 på e. m. kunde kasta ankar i Bosforen; hvarest sultan utan att göra mycket uppseende utskeppade sig; han begaf sig genast tillbaka till palatset i Tschiragan. Först den följande morgonen fick hufvudstaden, till sin stora förvåning, kunskap om huru resan gått. Hopen fann på det behändigaste sätt orsaken: sultan, sade man, bade utrest i en olycklig stund, stormen var ett elakt förebud för resan, och padischa skulle göra bäst att icke resa någonsin. Suitan sjelf var icke alldeles af samma tanka; i trots af de onda förebuden tänkte han att resa på nytt den 8 Maj; mendenna gången landvägen, till Adrianopel, och derifrån till Silistris; Schumla och Varna, samt sjövägen hem; eller i omvänd ordning mot förra marschrutan. Knapp: hade han återkommit, förr än väderleken bytie om, som på ett trollslag, och har sedan varit den vackraste man vill se. Ett ångfartyg 2flirdades genast till Varnå, för att kungöra den förändrade resp!anen, och såmedelst förebygga alla oroande rykten. — ND MM Drottninzen och Enkedrottninzen