TURKIET.
Sultans så länge omtalade resa bar misslyc-
kats; åtminstone det första sättet att utföra den,
nemligen sjöledes. Den 4 Mo:j for han från
Konstantinopel; den 2 Maj kom han tillbaka
dit igen, efter en för turkarne ganska tragisk,
men för alla frankiska sjöförfarne temligen ko-
-misk färd. Redan den 28 April hade man vid
den höga porten, med stor ceremoni uppläst
en hattischer:ff, hvarigenom sultan förkunnade
riket sin förestående afresa och utnämnde stor-
visiren att under tiden vara hans vikarie i buf-
vudstaden. Den 4 Mai begaf sultan sig till
Emirgian, Kosrews sommarpalats vid Bosforen,
mottog der de stores afskedsuppvaktningar, be-
vistade - fredagsgudstjensten i en derstädes af
Kosrew för flera år sedan uppförd moskåe, och
for sedan till Sarijereb, vid Bosforens utlopp
ur Svarta Hafvet, hvarest flottljen inväntade
honom. Denna bestod af 3 ångfartyg, 4 linie-
skepp, 4 fregatt och 4 brigg. Amiral Parker
hade äfven kommit dit, på engelska krigsång-
fartyget Virago, för att salutera sultan vid af-
resan. Sultan steg ombord på linieskeppet,
tillika med de förnämsta af sviten. Dennas
personal uppgick för öfrigt till ej mindre antal
än 1300, hvarib!and 4 läkare från Galata Sera;
så att Turkiets så kallade medicinska fakultet
var för tillfället nästan vakant på professorer.
Klockan 7 på aftonen lyftade man ankar.
Den gladaste sommarhimmel hade hela den fö-
regående veckan hvilat öfver Stambul; men
just denna dag höjde sig mörka moln öfver
horisonten, en kall motig nordan blåste upp,
och snart gick hafvet temligen högt. Su!tans
linieskepp togs derföre i släptåg af de tre ång-
fartygen, och färden började. Aila fästen och
torn kring Bosforens mynning åt Svarta Hafvet
saluterade den afseslande padischa med kanonc-
salfvor, skickade smattrande raketter i höjden,
och tände bengaliska eldar på sina tinnar. Et
magskt skimmer bredde sig från dessa skiftan-
de fyrar öfver det dystra hafssvallet och tjente
de afseglande ännu på långt håll till sjömärke.
Men Pontus Euxinus upprätthöll sitt uråldriga
rykte och visade sig icke mindre ohöflig emot
de trognes beterrskare, än han plär vara mot
vanliga dödlige. De turkiska sjömännen, åt
hvilka rikets alfraheligaste var anförtrodt, kän-
de sina hiertan klappa af bäfvan vid det svarta
bafvets brus, och började rådpläga om hvad
som vore att göra. Några menade ait man
kunde kryssa sig upp mot Varna; andra att
man borde vända om hem igen. Stormen var
väl i sjelfva verket ej så häftig; men häpnaden
och förvirringen så mycket större. Flera beijer
och padischa sjelf bade blifvit angripna af den
oanzsenäma sjösjukan. I brådskan kom man
slutligen att lemna hjulen på det ena ångfar-
tyget tillfälle att skamfila släptåget, så att det
skars af och åvgartyget for emot linieskeppet.
Någon skada uppstod väl ej derigenom; men då
väderleken icke ville förbättra sig, gafs, den 2
Maj, kl. 40 f. m., befallning till återtåg. Man
hade då hunnit omkring 30 sjöroil långsåt
Svarta hafvets europeiska kust; men färden
gick nu så raskt, att flottiljen redan kl. 6 på
e. m. kunde kasta ankar i Bosforen; hvarest
sultan utan att göra mycket uppseende utskep-
pade sig; han begaf sig genast tillbaka till pa-
latset i Tschiragan. Först den följande morgo-
nen fick hufvudstaden, till sin stora förvåning,
kunskap om huru resan gått. Hopen fann på
det behändigaste sätt orsaken: sultan, sade man,
bade utrest i en olycklig stund, stormen var
ett elakt förebud för resan, och padischa
skulle göra bäst att icke resa någonsin.
Suitan sjelf var icke alldeles af samma tanka;
i trots af de onda förebuden tänkte han att
resa på nytt den 8 Maj; men- denna gången
landvägen, till Adrianopel, och derifrån till Si-
listris; Schumla och Varna, samt sjövägen hem;
eller i omvänd ordning mot förra marschrutan.
Knapp: hade han återkommit, förr än väderle-
ken bytie om, som på ett trollslag, och har
sedan varit den vackraste man vill se. Ett
ångfartyg 2flirdades genast till Varnå, för att
kungöra den förändrade resp!anen, och såmedelst
förebygga alla oroande rykten.
— ND MM Drottninzen och Enkedrottninzen