som icke kan medföra några traditioner från förflutna tider på den tron, den bestiger, emedan sjelfva dess lycka tillhör den nya tiden. Men de slägtskapsband, som sammanvknyta de belgiska priasarne med de engelska och fransyska, utgöra änvu ingen garanti för deras framtid. Den tillgitvenhet, konungen af Belgien ådagaligger för sin svärfeder, må väl vara förestafvad lika mycket af klokbeten, som af bjertat; men den utgör likväl ingen borgen för Belgiens sjelfständighet, eller för den belgisk-coburgiska dynastiens framtida bestånd. Det är icke Ludvig Filips vi!ja alt drifva sin svärson eller sina barnbarn från tronen; men hvem går i god för hans efterträdares vilja; och om äfven dessa icke komma att hysa sådana afsigter, bvem går i god för franska nationens oemotståndliga vilja? Mä man icke bedraga sig! När Frankrike, i sin lystnad efter att återvinna sina fordna gränser, ropar på Rhen, tävker det inom sig äfven på Belgien; det-utsäger blott detta icke så högljudt, emedan Belgien för närvarande är dess bundsförvandt och emedan det anser sig visst på sin sak. Den som känner Frankrike, vet, att det anser Belgien endast för ett lemnedt lån, som det tror sig säkert kunna framdeles inkassera. i Ett förbund med Tyskland skall säkrast trygga Belgiens sjelfständighet och dess nya dynastis bestånd. Tyskland är, såsom varande en förbundsstat, vandt och bestämdt till att respektera smärre staters sjelfständighet; Frankrike deremot drifves, så väl till följe af sin bistoria, som af sina förhållanden, till att eröfra grannlandet. Ur denna synpunkt betraktadt, är det