så vara — utmärkelse innebära en större löjlighet än äen bögres; eller den civiles och militäres? Han önskade, för sin del, bifall till Titulins proposition. Kyrkorådets öfriga ledamöter instämde häruti, och sedan församlingens-klockare emotsatt sig att kyrkvaktaren skulle erhålla klockaretitel, blef han pu till vice klockare utnämnd, hvilken titel kyrkorådet förklarade vara en utmärkelse, och borde den derföre ock sålunda anses, så af andra, som ock af tit. Grinbom, hvilkens vana att förlöjliga slika allvarsamma och vigtiga ämnen honom af herr ordföranden i lämpeliga ordalag förehölls. Tit. Grinbom lofvade att ställa sig allt detta till efterrättelse Äfven han insåge nu, klart som dagen, att den lägre embetsmannens fåfänga eller utmärkelse ej är löjligare än den högres;. Men, man måste visa konsequens alltid, och isynnerhet som ledamot af kyrkoråd i Korkeby. Följaktligen må ej heller den lägre medborgarens eller medborgarinnans fåfänga eller — låt så vara — utmärkelse anses mera, snarare mindre, löjlig, än den högres. Ty, och för att med gerning visa sin nya öfvertygelse, vill han utnämna sin unga fästmö till vice fru, sin dräng till vice kammartjenare, och käringen, som skyfflar potatislandet, till vice trädgårdsmästare. — Derefter bjöd han armen åt Titulin, sägande: Kom, bror! vi äro öfverensi allt-ännat och nu äfven i detta; låtom oss gå, vi hafve annat att göra än öda tid och ord på slik strunt Och vid de gingo, sjöngo båda: Ingen gemen, här ä bara korpraler. (Insändt.) NIAGARA. (E:t svar.) Jag också stod vid Niagsras strand En gång i diktens stund. Af känslans brahd . Jag värmdes; sången föddes i mitt hjerta: För sångens fröjd jag glömde hvarje smärta. Och öfver jätteströmmen, der jag stod, Mitt öga ilade med fröjd och mod, Förtjust af lifvet, som omkring mig rördes; Och allt var harmoni, hvart blicken fördes. Der hängde länk i länk från strand till strand En bok af silfver, skrifven af Guds hand, En dikt om skapelsen. den evigt unga, En dikt för bimmel och för jord, att sjunga. Och djupet sjöng med forssens dofva röst En hymn; den kom Jiksom ur jordens bröst Och svarades ur bergens silfversalar, Ur skogens hvalf och strandens blomsterdalar. Den qvafva luft, som i mitt hjerta fanns, Nu flydde bort med strömmens fria dans; Min egen litenhet ej mer mig tryckte; Jeg reste mig — jag mig bevingad tyckte. Och fri från lidelsens och tviflets gift Jag såg ej jorden. som en svartklädd grift, Men jag på lifvet och dess löften trodde; Och lugn och lycka i mitt hjerta bodde. O, hvarför tvifla på det godas makt? Det bor ej djeflar uti bergens schakt Och ej i forssarna, hur djerft de hvälfva, — Om ej de bo i bröstet af oss sjelfva. Och sägom icke: jorden är fördömd. Hon af sin Fader aldrig än blef glömd; Men böj dig ödmjuk ned: och du skall märka Hur Gudahänder ner i djupet verka. Och nämn ej ordet menska med förakt. Den Mäktige, som oss till lifvet bragt, Han ej föraktar; men han sig förbarmar. Försonarn kallar oss, med öppna armar. Men fordra ej att finna englar här I stoftets verld; för eng!ar den ej är; Den är för menskobarn en skola bara; Och menskor — kunna icke englar vara. Och, sångarbroder! ljug ej på dig sjelf! Din själ är djup, som Niagaras elf: Jag känner väl ditt ädla sångarsinne Och all den eld som dväljer sig derinne. Du älskar menskorna, du älskad är; Ty intet hat du i ditt inre bär. Din sista sång den var ett gyckel bara; — Gå bort och kasta den i Niagara! H. S—Jg. RÄTTEGÄNGSOCH POLISSAKER. Förfarandet mot unolinaen Petter Christian