så vara — utmärkelse innebära en större löjlighet
än äen bögres; eller den civiles och militäres?
Han önskade, för sin del, bifall till Titulins pro-
position. Kyrkorådets öfriga ledamöter instämde
häruti, och sedan församlingens-klockare emotsatt
sig att kyrkvaktaren skulle erhålla klockaretitel,
blef han pu till vice klockare utnämnd, hvilken
titel kyrkorådet förklarade vara en utmärkelse,
och borde den derföre ock sålunda anses, så af
andra, som ock af tit. Grinbom, hvilkens vana att
förlöjliga slika allvarsamma och vigtiga ämnen ho-
nom af herr ordföranden i lämpeliga ordalag före-
hölls. Tit. Grinbom lofvade att ställa sig allt detta
till efterrättelse Äfven han insåge nu, klart som
dagen, att den lägre embetsmannens fåfänga eller
utmärkelse ej är löjligare än den högres;. Men,
man måste visa konsequens alltid, och isynner-
het som ledamot af kyrkoråd i Korkeby. Följakt-
ligen må ej heller den lägre medborgarens eller
medborgarinnans fåfänga eller — låt så vara —
utmärkelse anses mera, snarare mindre, löjlig,
än den högres. Ty, och för att med gerning visa
sin nya öfvertygelse, vill han utnämna sin unga
fästmö till vice fru, sin dräng till vice kammar-
tjenare, och käringen, som skyfflar potatislandet,
till vice trädgårdsmästare. — Derefter bjöd han
armen åt Titulin, sägande: Kom, bror! vi äro
öfverens- i allt-ännat och nu äfven i detta; låtom
oss gå, vi hafve annat att göra än öda tid och
ord på slik strunt Och vid de gingo, sjöngo
båda: Ingen gemen, här ä bara korpraler.
(Insändt.)
NIAGARA.
(E:t svar.)
Jag också stod vid Niagsras strand
En gång i diktens stund. Af känslans brahd .
Jag värmdes; sången föddes i mitt hjerta:
För sångens fröjd jag glömde hvarje smärta.
Och öfver jätteströmmen, der jag stod,
Mitt öga ilade med fröjd och mod,
Förtjust af lifvet, som omkring mig rördes;
Och allt var harmoni, hvart blicken fördes.
Der hängde länk i länk från strand till strand
En bok af silfver, skrifven af Guds hand,
En dikt om skapelsen. den evigt unga,
En dikt för bimmel och för jord, att sjunga.
Och djupet sjöng med forssens dofva röst
En hymn; den kom Jiksom ur jordens bröst
Och svarades ur bergens silfversalar,
Ur skogens hvalf och strandens blomsterdalar.
Den qvafva luft, som i mitt hjerta fanns,
Nu flydde bort med strömmens fria dans;
Min egen litenhet ej mer mig tryckte;
Jeg reste mig — jag mig bevingad tyckte.
Och fri från lidelsens och tviflets gift
Jag såg ej jorden. som en svartklädd grift,
Men jag på lifvet och dess löften trodde;
Och lugn och lycka i mitt hjerta bodde.
O, hvarför tvifla på det godas makt?
Det bor ej djeflar uti bergens schakt
Och ej i forssarna, hur djerft de hvälfva, —
Om ej de bo i bröstet af oss sjelfva.
Och sägom icke: jorden är fördömd.
Hon af sin Fader aldrig än blef glömd;
Men böj dig ödmjuk ned: och du skall märka
Hur Gudahänder ner i djupet verka.
Och nämn ej ordet menska med förakt.
Den Mäktige, som oss till lifvet bragt,
Han ej föraktar; men han sig förbarmar.
Försonarn kallar oss, med öppna armar.
Men fordra ej att finna englar här
I stoftets verld; för eng!ar den ej är;
Den är för menskobarn en skola bara;
Och menskor — kunna icke englar vara.
Och, sångarbroder! ljug ej på dig sjelf!
Din själ är djup, som Niagaras elf:
Jag känner väl ditt ädla sångarsinne
Och all den eld som dväljer sig derinne.
Du älskar menskorna, du älskad är;
Ty intet hat du i ditt inre bär.
Din sista sång den var ett gyckel bara; —
Gå bort och kasta den i Niagara!
H. S—Jg.
RÄTTEGÄNGS- OCH POLISSAKER.
Förfarandet mot unolinaen Petter Christian