Ide intill musei tröskel, ingen fläck utomkrinz I böd hvila2, ingen sida lämplig till praktutvecklling i byggnadens form, ingen synväg öppen till Stockholms sköna, fria natur. Till blott eft är punkten förtröfflig; nemligen latt, såsom i en spegel se hvad Ett votum för läget af det blifvande nationalmuseumv har sagt, i dessa ord: Man må besinna, att hvad man nu gör, det kommer att vittna för framtiden, och genom sekler för en efterverld, om vår förmåga eller oförmåIga att sköta om ett så dyrbart nationens interessel Också höres redan öfver allt en trö, att der kan ej museum komma att liggal — En vis regering söker ju endast det sanna, och antager det rätta, när det är styrkt. Sveriges ära, äfven i det sköna, måste ju vara Hennes! Hvar och en erkänner att frågan, som måste tilläggas högsta vigt, för att icke göra ett moInument af nesa, bar, synnerligen i vår mnärvarande ställning till byggnadskonsten, haft svåra grund att undvika. De uppgifter som blifvit synlige i det allmänna, af dem som i denna sak till Regeringen ingått, hafva alla, såsom bevist är, i stället att genom kunskap och erfarenhet upplysa vägen, skymt målet, dels med grof okunnighet, dels med sådane beräkningar, som synas brista till och med på goda afsigter: såsom hade, äfven vid ett sådant tillfälle som detta, der landets önskningar och landets kraft vändas åt det sköna, åt uttrycket af det ädla, man fruktlöst hyst det hopp, att alla sidomål, liksom alla konsiderationer, skulle falla ned till stoft inför en allmän medborgerlig anda. Nedifrån har ärendet blifvit sjukt. Men det är tyvärr af den egna beskaffenhet, att, fastän hugneligt emottaget på högsta ort, det till följe af sin specialitet, sin natur af konstsak, icke möjligen kunnat der utvecklas, utan att fortfarande lida af sin egen embetsbekandling; ty öfver allt i konsten är verktyget oumbärligt ända in i sista fulländningen, och formar den. Just denna konstegenskap är det emedlertid, som miste ställa museifrågan, i mycket, utom det vanligas band, och befria den från bokstafven som dödarp. Museum måste hafva äfven en ästhetisk grund att hvila på, och tänkbart synes det icke, att uti ett land, der byggnadskonsten sjunkit till 0, och derunder, samt i ett ärende hvars utredning icke kan ske utan i särskilt bekantskap med de egna omständigheter konstlifvet eger, och som i hvarje ögonblick måste riktas in i ett konststud:um, der ett slags ögonmått gilves, hvilket svårligen utvecklas utan inför konstens störstaskapelser, ändeck de erinringar, hvilka kunna göras å konstens vägnar i denna korstsak, icke skul!e vara, när som heldst välkomna, om de erkändes riktiga och angelägna: eller att de, framlagde innan arbete blifvit gjordt och kostnad nedlagd, skulle ovilkorligen förkastas, endast derföre att man hade, i följd af irriga embetsuppgifter, en gång ansett en orätt väg för den rätta. Så mycken vigt måtte omöjligen, i synnerhet vid en fråga af undantagsratur som denna, formen för behandlingen kunna -ega, att embetsmannens yttrande skulle, derföre att han otvilvelaktigt är skyldig att känna saken, orubbadt verka, samt bestå endast af det skäl, att det bade tillkommit i embetsform: eller att äfven okunnighet och falska åsigter skulle, derföre att de utgått från en till titeln rätt embetsman, kunna rättrådigt falla såsom ett tungt öde öfver ett belt folk. Regeringen har ju redan visat sin höga åsigt derom, då Hon, när det hade blifvit bevist att grundläggningsförslaget för Carl XIII:s torg var falskt och omöjligt, öfvergifvit den platsen, ehuru den var på det enträgnaste föreslagen af Dess ,xkommitteraden, och säkert nu vore från högsta ort stadfästad, om ej bevisen emot kommit emellan. Ej heller må man irbilla sig, att den vändning för sanningen; saken då tog, skulle hafva uteblifvit om bevisen kommit — fast innan byggnad varit företagen — först efteråt det ett beslut i frågan blifvit fattadt, ty sanningens form är den enda rätta, och dess makt utöfver allt annat har hos oss blifvit på det vackraste sätt kungjord, eiter att ensam vara oåterkalleligen beslutad ! Att också den tydligaste underkännelse till och med på högsta ort redan gjort sig gällande mot den embetsmannaförmåga, vid hvilken Regeringen varit bunden för det tagna endast förberedande nådiga beslutet om Kyrkholmen, det är på det uppenbaraste sätt ådagalagdt, just genom samma beslut, i det öfverintendenten der ålägges att upptaga till sitt biträde utrikes vistande konduktören vid öfverinterdentsembetet, Fr. W. Scholander, som ,skall anbefallas att skyndsammeligen till Sverige återvända. Måste öfverintendenten föreläggas till och med visst biträde, så är det tydligen icke han, utan biträdet, som behöfves. Det är den hals öfver bufvud kommande herr Scholander, som skall blifva den vetande; och denne är, efter hvad som allmänt påstås, en för målningskonst mycket lofvande yngling, med ovanligt vacker hand för figurteckning, och med älskelig pensel; men: ban är för byggradskonsten blott en lärling, en yngling som aldrig byggt, annat än skolstudier på papper, och icke dessa annorlunda än egentligen med färg, com på architek urplancher i liten måttstock är i stånd att förgylla Sftanr dan cyunmaasta frun ; EA AA AEA KULT i NV I l I 4