Ide intill musei tröskel, ingen fläck utomkrinz
I böd hvila2, ingen sida lämplig till praktutveck-
lling i byggnadens form, ingen synväg öppen
till Stockholms sköna, fria natur.
Till blott eft är punkten förtröfflig; nemligen
latt, såsom i en spegel se hvad Ett votum för
läget af det blifvande nationalmuseumv har sagt,
i dessa ord:
Man må besinna, att hvad man nu gör, det
kommer att vittna för framtiden, och genom sek-
ler för en efterverld, om vår förmåga eller oförmå-
Iga att sköta om ett så dyrbart nationens interessel
Också höres redan öfver allt en trö, att der
kan ej museum komma att liggal — En vis
regering söker ju endast det sanna, och anta-
ger det rätta, när det är styrkt. Sveriges ära,
äfven i det sköna, måste ju vara Hennes!
Hvar och en erkänner att frågan, som måste
tilläggas högsta vigt, för att icke göra ett mo-
Inument af nesa, bar, synnerligen i vår mnärva-
rande ställning till byggnadskonsten, haft svåra
grund att undvika. De uppgifter som blifvit
synlige i det allmänna, af dem som i denna
sak till Regeringen ingått, hafva alla, såsom be-
vist är, i stället att genom kunskap och erfa-
renhet upplysa vägen, skymt målet, dels med
grof okunnighet, dels med sådane beräkningar,
som synas brista till och med på goda afsigter:
såsom hade, äfven vid ett sådant tillfälle som
detta, der landets önskningar och landets kraft
vändas åt det sköna, åt uttrycket af det ädla,
man fruktlöst hyst det hopp, att alla sidomål,
liksom alla konsiderationer, skulle falla ned till
stoft inför en allmän medborgerlig anda.
Nedifrån har ärendet blifvit sjukt. Men det
är tyvärr af den egna beskaffenhet, att, fastän
hugneligt emottaget på högsta ort, det till följe
af sin specialitet, sin natur af konstsak, icke
möjligen kunnat der utvecklas, utan att fort-
farande lida af sin egen embetsbekandling; ty
öfver allt i konsten är verktyget oumbärligt
ända in i sista fulländningen, och formar den.
Just denna konstegenskap är det emedlertid,
som miste ställa museifrågan, i mycket, utom
det vanligas band, och befria den från bokstaf-
ven som dödarp.
Museum måste hafva äfven en ästhetisk grund
att hvila på, och tänkbart synes det icke, att
uti ett land, der byggnadskonsten sjunkit till 0,
och derunder, samt i ett ärende hvars utred-
ning icke kan ske utan i särskilt bekantskap
med de egna omständigheter konstlifvet eger,
och som i hvarje ögonblick måste riktas in i ett
konststud:um, der ett slags ögonmått gilves,
hvilket svårligen utvecklas utan inför konstens
största- skapelser, ändeck de erinringar, hvilka
kunna göras å konstens vägnar i denna korst-
sak, icke skul!e vara, när som heldst välkomna,
om de erkändes riktiga och angelägna: eller
att de, framlagde innan arbete blifvit gjordt och
kostnad nedlagd, skulle ovilkorligen förkastas,
endast derföre att man hade, i följd af irriga
embetsuppgifter, en gång ansett en orätt väg
för den rätta.
Så mycken vigt måtte omöjligen, i synnerhet
vid en fråga af undantagsratur som denna, for-
men för behandlingen kunna -ega, att embets-
mannens yttrande skulle, derföre att han otvil-
velaktigt är skyldig att känna saken, orubbadt
verka, samt bestå endast af det skäl, att det
bade tillkommit i embetsform: eller att äfven
okunnighet och falska åsigter skulle, derföre
att de utgått från en till titeln rätt embetsman,
kunna rättrådigt falla såsom ett tungt öde öf-
ver ett belt folk. Regeringen har ju redan
visat sin höga åsigt derom, då Hon, när det
hade blifvit bevist att grundläggningsförslaget
för Carl XIII:s torg var falskt och omöjligt, öf-
vergifvit den platsen, ehuru den var på det en-
trägnaste föreslagen af Dess ,xkommitteraden, och
säkert nu vore från högsta ort stadfästad, om
ej bevisen emot kommit emellan. Ej heller
må man irbilla sig, att den vändning för san-
ningen; saken då tog, skulle hafva uteblifvit
om bevisen kommit — fast innan byggnad va-
rit företagen — först efteråt det ett beslut i
frågan blifvit fattadt, ty sanningens form
är den enda rätta, och dess makt utöfver allt
annat har hos oss blifvit på det vackraste sätt
kungjord, eiter att ensam vara oåterkalleligen
beslutad !
Att också den tydligaste underkännelse till
och med på högsta ort redan gjort sig gällande
mot den embetsmannaförmåga, vid hvilken Re-
geringen varit bunden för det tagna endast för-
beredande nådiga beslutet om Kyrkholmen, det
är på det uppenbaraste sätt ådagalagdt, just
genom samma beslut, i det öfverintendenten
der ålägges att upptaga till sitt biträde utri-
kes vistande konduktören vid öfverinterdents-
embetet, Fr. W. Scholander, som ,skall an-
befallas att skyndsammeligen till Sverige åter-
vända.
Måste öfverintendenten föreläggas till och med
visst biträde, så är det tydligen icke han, utan
biträdet, som behöfves. Det är den hals öfver
bufvud kommande herr Scholander, som skall
blifva den vetande; och denne är, efter hvad
som allmänt påstås, en för målningskonst myc-
ket lofvande yngling, med ovanligt vacker hand
för figurteckning, och med älskelig pensel; men:
ban är för byggradskonsten blott en lärling,
en yngling som aldrig byggt, annat än skolstu-
dier på papper, och icke dessa annorlunda än
egentligen med färg, com på architek urplan-
cher i liten måttstock är i stånd att förgylla
Sftanr dan cyunmaasta frun
;
EA AA AEA KULT
i
NV
I
l
I
4