I aaler samt seden i fiera poster fyllnaden i tusen,
almed afdrag af 45 rdr, som Hällström sagt sig hafva
-lutgifvit för stämpladt papper, inteckningar, m. m.
-IMan vill här alldeles förbigå det eljest allmänt
kända förhållandet, att fru Dubost icke är bort-
, bjuden i affärer; att hon i många år företagit sig
r handels- och industriföretag af flera slag; att hon
TI tillräckligt förstår så väl svenska talspråket, som
Isvensk skrift; och att hon väl icke på allvar kan
åsyfta, att göra misstänkt det notarien och hans
biträde skulle hafva författat en sedel å tusen riks-
daler för att inför henne uppläsas, och sedan sla-
git volt med denna och till hennes underskrift
-Iframlagt en annan å tiotusen, Insändaren har sett
sedeln, och kan såga: att en hvar som betraktar
den, skall finna att den är så tydlig, så redig, så
I med läsbara bokstäfver och stora zZiffror författad,
att dess innehäll vid första ögonkastet upptäckes;
och huru skulle man, med sken af sannolikhet,
l kunna tro, att fru Dubost skulle hafva nöjt sig
med att utan ringaste bevis lemna densamma i
Häliströms händer, om hon ej redan fått den va-
juta hon bordt erhålla, eller åtminstone en så stor
del deraf, att hon derigenom ansåg sig betryggad
för att på sätt hon sjelf ock antydt, inom några
deger erhälla resten? En sådan underlåtenhet lå-
Iter sig blott tänkas, om fru Dubost hade varit
UI mindre vetande, sjuk eller berusad, eller med ett
Jord: på något sätt från sina sinnens bruk; men
lintet af allt detta har varit fallet, efter hvad i
stämningen säges, uti hvilken förmyndaren instämt,
som väl hade åberopat dylika skäl om så kunnat
(ske med hopp om framgång. Man måste sålunda
lantaga, att antingen all aftslad valuta var bekom-
men, eller genom särskildt bevis utiofvad till kort
Itid derefter. Att tänka sig att fru Dubost, som
lär känd för att vara ganska slipad, skulle i en
Jaffär lemna 40 600 rår i sticket, förutsätter åtmin-
stone att dei skulle varit en kärleksaffär i fråga;
Joch hvad hr Calwagen dervid skulle haft att göra,
synes vara nog problematiskt.
Men,, invänder man: det är icke troligt att
hr Hällström lemnat fru Dubost full valuta för se-
oe VI
egendomen. I detta afseende torde det likväl vara
nog, att fru Dubost länge ansetis vara ganska för-
Imögen och spekulativ; att hon för icke längesedan
ärft betydligt; och att hon innan denna skanda-
lösa sak uppkom, icke varit känd annat än som
hushällsam och ordentlig i sina seder. Hr Häll-
ström egde således inånga skäl att afsluta saken,
sedan han sett egendomshandlingarna och var be-
tryggad icke blott genom reaisäkerheten, utan ge-
nom gäldenärens personliga vederhäftighet.
Sjelfva afhandlingen om och afslutandet af denna
affär, synes således vara sådana, att de innefatta
alla vanliga vilkor för en enskild lånoperation. Sa-
ken visar sig helt enkel. Det är en alldaglig pen-
ningtransaktion: en som mäste gälla, så väl juri-
diskt, som moraliskt, då i förra afseendet all lag-
lig form blifvit jakttagen och i det sednare ase-
endet hvarj2 tänkande man måste med ogillande
deln, inan den blifvit behörigen intecknad i fasta.
tillbakavisa invändningen, att fru Dubost skulle i
fem månader kunnat underlåta att yppa förhål-
landet för sin omgifniog, samt vidtaga någon åt-
gärd för utbekommandet af sin rätt, derest Häll-
ström icke uppfylit sin förbindelse att fullgöra li-
qviden.
Huru kommer det sig då, att denna enkla och
klara sak kunnat blifva föremål för rättegång? Och
hvarföre skulle den invecklas? Om fru Dubost li-
dit orätt, hvarföre skulle hon låta en så lång tid
gå förbi, utan att fordra ut sin rätt? Jo, svaret
är ej svårt att finna. Det var ej fru Dubost, som
ifrågasatt afhandlingens rigtighet. Det är, i hennes
namn, hennes sligt, henne es presumtive arfvingar och
förmyndare. Hon har,, så utropa de, sagdt oss
av hon hbiott fätt tusen. riksdaler, att hon endast
gilvit en skuldsedel på tusen, att hon ej fått va-
ua för mera. Hon måste alltså förneka sin skuld,
protestera, ståmma, 0. S. V. Besynnerligt nog, är
det likväl först, efter det att man hör omtalas helt
annat om fru Dubosts affärer, konduit och kre-
dit, än hvad förut kändt varit, som hela denna sak
ilrägasättes.
Men finnas då möjligen icke skäl hvarföre fru
DPubost kunnat säga åt sina slägtingar, m. fl. belt
annat än sanna förhållandet? Är det icke möjligt,
alt hon användt penningarna till ändamäl, som hon
vill för dem dölja? Kan hon icke, möjligtvis, haf-
va skäl att undanbålla de summor hon ärnu äger
i behåll? Och om hon ock, med nägot sken af
sanpolikhet, föregifvit att hon icke fått mera än
tusen rår för tiotusen: skulle väl en rik slägt, skulle
upprigtiga vänner, då kunnat tillråda henne, att
göra sig sjelf löjlig, ja gilva henne utseende att
antingen hafva handlat såsom en dåre eller en be-
dragerska, genom att förleda eller tvinga henne till
en offentlig åtgärd, en protest, en skandalös rätte-
gång, genom hvilket alit de nog veta hon ingen-
ting kan vinna? Skulle, om de verkligen trott sa-
ken och haft aktning elier tillgitvenhet för perso-
nen, do icke snarare sökt upplysning om rätta för-
hällandei på enskild väg, och hos den med hvilken
bon afhanulat, hört hvilka skäl denne kunde gifva
för sig, hvilka bevis han till en början enskilt och
om sä behördes offentligt kunde förete? Skulle det
ej låta sig snarere tänkas, att just dessa slägtingar,
dessa arftagare in spe, i följd af samma enskilda
inbördes förhållanden, som förmått fru Dubost att
för dem fördöjja sina kontanta tillgångar, sina för-
juster eiler sina hemliga slöserier, kunde hafva sin
fördel, att begagna hennes otroliga föregifvande för
att så mycket förr bemäktiga sig dispositionen af
hennes förmögenhet, bringa henne under förmyn-
derskap, låta henne framstå såsom oförmögen att
sitt gods sje:f värda, göra henne till en visa för
iilmänheter och således tvinga henne till en inne-
slutning inom kretsen af en familier bevakning?
Har ej hvad soi skett bestyrkt tillvaron ar eu sä-
ian plan?
Men om nu ock en sådan åtgärd inom fru Du-
osts familj var nödig eller kan efter nu kända för-
vältanden, gillas: hvarföre skulle då cenna familj
cike försmå, att med det egentliga ändamälet för-
na försöket, att bringa en annan enskild man på
fär? Hade man blott äsyftat att hindra modrens
ättsinne, felsteg, oordentlighet, så var ju ända-
nälet vunnet. Förmynderskapet var ju beviljadt;
örmögenheten för framtiden räddad. Nog insägo i
-— pa —- pe ÅA
på
ia
gö
sk
bi
ti
sk