gad i egen grop, beslöto de genast att gifva sig,
för att slippa att göra närmare bekantskap med
Atheniensarens bössa. Straxt efter det att den
förboppningsfulle sextonåringen, i orten bekant
under namn af ålen, kapitulerat, anmälte sig
äfven den tredje tjufven till audiens, hvilken
också ögonblickligt beviljades. Lyckligen upp-
kommen från underjorden, igenkändes han af
Oile i Athen för att vara Kyrke-Pelle, en be-
ryktad stortjuf, som bade mycken förkärlek för
kalkar och patener, och som nu sednpast miss-
tänktes att, i samråd med Silfver-Jan, hafva
begått en betydlig silfverstöld hos en rik pos-
sessionat i trakten, som utlofvat 300 rdr tili
den, som kunde tillrättaskaffa det stulna, jemte
tjufvarne.
Å ja vesste la, att ja sulle knipa dek, te
slutet, Körke-Pelle! sade Atheniensaren och
strök bösspipan förnöjd. Dä va du som stal
söllert från min nådi patron, dä ä säkert, cum
Spöstedt säjer, å patron sa justament te mek:
hör Olle i Athen, sa han, du ä en rasker karl
äå du ä jägare. Ja töcker, sa han, att du allt
kunne ta rea på tjufva, sa han, så får du så
möet penga att du kan köpa torpet mä dåm,
sa han. Ja ska la försöka, nådi patron, sa
ja, å sen har ja gått i åtte daar å lurat, men
spiken dro ändå te slutet. Men nu, Körke-
Pelle! ska ja la bjelpa krone-rättarn å kla
på dek.n
Kronvorättaren, som medöljt länsmannen och
som alltid var försedd med handklöfvar, hvilka
bade en serdeles strykande afgång i deana ort,
hade redan satt handskarna på ålen, och då nu
ordningen kom till Kyrke-Pelle, framräckte