gad i egen grop, beslöto de genast att gifva sig, för att slippa att göra närmare bekantskap med Atheniensarens bössa. Straxt efter det att den förboppningsfulle sextonåringen, i orten bekant under namn af ålen, kapitulerat, anmälte sig äfven den tredje tjufven till audiens, hvilken också ögonblickligt beviljades. Lyckligen uppkommen från underjorden, igenkändes han af Oile i Athen för att vara Kyrke-Pelle, en beryktad stortjuf, som bade mycken förkärlek för kalkar och patener, och som nu sednpast misstänktes att, i samråd med Silfver-Jan, hafva begått en betydlig silfverstöld hos en rik possessionat i trakten, som utlofvat 300 rdr tili den, som kunde tillrättaskaffa det stulna, jemte tjufvarne. Å ja vesste la, att ja sulle knipa dek, te slutet, Körke-Pelle! sade Atheniensaren och strök bösspipan förnöjd. Dä va du som stal söllert från min nådi patron, dä ä säkert, cum Spöstedt säjer, å patron sa justament te mek: hör Olle i Athen, sa han, du ä en rasker karl äå du ä jägare. Ja töcker, sa han, att du allt kunne ta rea på tjufva, sa han, så får du så möet penga att du kan köpa torpet mä dåm, sa han. Ja ska la försöka, nådi patron, sa ja, å sen har ja gått i åtte daar å lurat, men spiken dro ändå te slutet. Men nu, KörkePelle! ska ja la bjelpa krone-rättarn å kla på dek.n Kronvorättaren, som medöljt länsmannen och som alltid var försedd med handklöfvar, hvilka bade en serdeles strykande afgång i deana ort, hade redan satt handskarna på ålen, och då nu ordningen kom till Kyrke-Pelle, framräckte