Jheller borde medgifvas dem, som kunna er hålla handelsrättighet på landet. Då omåttligt bruk af bränvin högst menlig linverkar på allmogens trefnad och välstånd Isamt ofta är orsaken till brott och förbrytelser är det visserligen välbetänkt att ej öka till fällena till bränvinssupande; och af sådan an ledning har kollegium, ehuru kollegium arsei den af handlande i vissa orter nyttjade osec att genom traktering af bränvin tillocka sit köpare, ej böra i någon bufvudsaklig mån till skrifvas den i flera orter rådande fylleri!astep hvartill otvifvelsktigt kroglefnaden är egentliga orsaken, tillstyrkt, att handelsrättigheten pi landet ej må utsträckas till några slags spiri tuosa och icke heller traktering dermed var: tillåten i bandelsbodar på landet. Den af åtskilliga bland K. M:s befellningshafvande yttrade förmodan, att, i härdelse de! blefve tillåtet att på landet sig bosätta, för ati afyttra köpmannavaror, sådant skulle ofördelak. tigt inverka på städernas handelsrörelse, kar kollegium ej Mträda. Då på landet boende bandlande ej komme att befatta sig hvarken med export eller import af varor, skulle desse naturligtvis af handlande i städerna förskaffa sig de varor, som de ämna att aflåia; och som mången landtman hvilken nu, hellre än att med besvär och kostnad anskaffa sig en vara från stad, umbär densamma, troligen skulle, i händelse den vore att tillgå i hans hemort, deraf göra uppköp, förekommer ej osannolikt, att genom handlandes bosättning på landet städernas handlande borgerskep i allmänhet kunde påräkna snarare ökad än minskad rörelse. At de i ämnet afgifna ytiranden upplyses jemväl, att hittills i allmänhet de å landet varande handlande ej idkat någon större handel, utan hufvudsakligen hållit allmänbeten tillhanda sådana varor, hvaraf de kunnat pårökna snar afsättnipg och som de, i mån deraf, i smärre partier från närmaste städer sig tillhandlat. — På det likväl friheten att idka handel på l:ndet ej ens må väcka oro bland handlande borgerskapet, anser kollezium, att tills vidare, och intilldess en närmare erfarenhet ådagalagt verkan af ifrågavarande handel på städernas rörelse, rättigheten att hålla salubod på landet endast må kunna erhållas i orter, aflägse från städer; hvarförutan och då, i händelse sådan handel blefve medgifven nära hafskusten, en ökad anledning till lurendrejeri och tuliförsnillning derigenom kunde uppkomma, kollegium vore af den tanken, att försäljning af köpmannavaror på landet ej må medgilvas nära rikets kuster, så framt icke tullbevakning i grannskapat är anställd och K. M:s General-tullstyrelse ej finner någon betänklighet å tullverkets sida emot handels idkande derstädes. För öfrist lärer ej kunna sättas i fråga, att handlande på landet böra, likasom de i städerna, erlägga skatt till staten i förhållande till deras rörelse, hvaremot annan borgerlig tunga ej synes böra dem påläggas, eaär försäljning på andet af varor, som blifvit af städernas handande inköpta, ej kan anses lika fördelaktig, som då samma varor i stad utur första hand öryltras, samt handelsrörelse på landet måste, enligt sakens natur, vara miudre 1Iflig än istälernan.