Säker!n, ville naturligtvis herr Spöstedt säga, men detta ord hann aldrig öfver hans läppar, emedan dessa tilltäpptes af en så kraftigt applicerad munfisk, att tänderna skallrade ocb herr Spöstedt sjönk till golfvet, en fallen Silenibild. Som viltnen saknades till nämnde munfisk och herr Spöstedt af lång erfarenhet visste hur lätt man kommer undan af brist på sådana, uppsteg han med konstladt lugn, men inom sig kokande af ilska och barm. Tigande gick han att ställa sig bakom den skyddande disken och påtände en bedröfligt lysande dank, fastklibbad i en buteljhal-. Då nu den resande ytterligare påminte om sin portfölj, svarade berr Spöstedt, som var mycket slängd i lagen, liksom i franskan, i det han torkade sin blödande mun: Lika säkert som jag nu blöder efter herrns ogentila och oliberata altention mot min personliga drängdividy, lika säkert är det äfven, att jag aldrig mottagit, eller ens obsalverat herrns potteföll, det är visst och säkert, och som jag, Gudi vare lof! lefver i ett fritt cch konstschittutene:lt land cch i ett upplyst tidehvarf, kan jag omöjligt af någon bland despottismens Oxeller ko-ryfger dömas till skadestånd, och ännu mindre til pålen, det är säkert. Som den rezande inom sig måste erkänna att det förefarns en viss grad af sarning i den inpiskade gamle skälmens rotvälska, beslöt ban att tzla ur en rågot fogligare tor. men just som han stod i begrepp att utföra d-ita, inträdde den gosse, som skjutsat honom tili Slagsmåla, med kappsäcken och begärde, darrarde, sina skjutspenningar, emedan ban fruktade att den resande än en gång kunde blifva galen. pJa. dem skall du få och goda drickspengar till, min raske pojke, sade denne vänligt och förde banden till brösifickan i sin blus, der plånboken var förvarad.