Säker!n, ville naturligtvis herr Spöstedt sä-
ga, men detta ord hann aldrig öfver hans läp-
par, emedan dessa tilltäpptes af en så kraftigt
applicerad munfisk, att tänderna skallrade ocb
herr Spöstedt sjönk till golfvet, en fallen Sileni-
bild.
Som viltnen saknades till nämnde munfisk
och herr Spöstedt af lång erfarenhet visste hur
lätt man kommer undan af brist på sådana,
uppsteg han med konstladt lugn, men inom sig
kokande af ilska och barm. Tigande gick han
att ställa sig bakom den skyddande disken och
påtände en bedröfligt lysande dank, fastklibbad
i en buteljhal-. Då nu den resande ytterligare
påminte om sin portfölj, svarade berr Spöstedt,
som var mycket slängd i lagen, liksom i fran-
skan, i det han torkade sin blödande mun:
Lika säkert som jag nu blöder efter herrns
ogentila och oliberata altention mot min per-
sonliga drängdividy, lika säkert är det äfven,
att jag aldrig mottagit, eller ens obsalverat
herrns potteföll, det är visst och säkert, och
som jag, Gudi vare lof! lefver i ett fritt cch
konstschittutene:lt land cch i ett upplyst tide-
hvarf, kan jag omöjligt af någon bland despot-
tismens Ox- eller ko-ryfger dömas till skade-
stånd, och ännu mindre til pålen, det är säkert.
Som den rezande inom sig måste erkänna att
det förefarns en viss grad af sarning i den in-
piskade gamle skälmens rotvälska, beslöt ban
att tzla ur en rågot fogligare tor. men just som
han stod i begrepp att utföra d-ita, inträdde
den gosse, som skjutsat honom tili Slagsmåla,
med kappsäcken och begärde, darrarde, sina
skjutspenningar, emedan ban fruktade att den
resande än en gång kunde blifva galen. pJa.
dem skall du få och goda drickspengar till, min
raske pojke, sade denne vänligt och förde ban-
den till brösifickan i sin blus, der plånboken
var förvarad.