för flera dagar sedan samlats till sina fäder
Doktorn står en stund orörlig. I allmänhet ärc
de, som träffats af åskan, orörliga. Men snari
sansar han sig och springer på dörren. Mar
blir likväl underrättad, att de finnas, som vänta
honom i förstugan.
Ridån faller under de bästa utsigter för ö
riga hufvudpersoner i skådespelet. Den lilla —
en utmärkt snäll liten; han teg hela tiden, som
muren — blir grefvinnan Bussieres fosterson
men uppfostras under sin mors närmaste inse
ende. Möjligt är dock att antaga, det gref
vinnan och Theobald Bussieres i en framtic
finna fostersonen öfverflödig. En stor förfat
tare har sagt, att kärleken arfvingar ger
Bertrand, som blifvit from, nykter, beskedli
och arbetsam, återvänder, ångrande, i Mari
Jeannes armar, och delar sig hädanefter ute
slutande emellan sin yxa och sin hustru, tven
ne någon gång rätt hvassa klenoder. Till oci
med styckets bolp, Bertrands förförare, mura
ren Remy står, som förmögen man, som egare
af 40,000 franker, helt förnöjsam i fonden. Vi
skola dock hoppas att han förstör dem, super
upp dem på krogarne och, som en äkta bo
egnar och anstår, slutar på la I :rCe.
Stycket är väl hållet och af moraliskt syfte
tillämpligt äfven hos oss, der, ty värr! i många
fattiga husbåll hustrun är det upprätthållande
elementet, mest tillämpligt på pjesens eget fä-
dernesland, der qvinnen egentligen framstår som
typen af omtanka, af arbetsamhet, af duglig-
het, der mannen afgjordt förlorar vid en jem-
förelse med qvinnan. Språket är i allmänhet
rent, på några ställen upphböjdt. Effekter äro