för flera dagar sedan samlats till sina fäder Doktorn står en stund orörlig. I allmänhet ärc de, som träffats af åskan, orörliga. Men snari sansar han sig och springer på dörren. Mar blir likväl underrättad, att de finnas, som vänta honom i förstugan. Ridån faller under de bästa utsigter för ö riga hufvudpersoner i skådespelet. Den lilla — en utmärkt snäll liten; han teg hela tiden, som muren — blir grefvinnan Bussieres fosterson men uppfostras under sin mors närmaste inse ende. Möjligt är dock att antaga, det gref vinnan och Theobald Bussieres i en framtic finna fostersonen öfverflödig. En stor förfat tare har sagt, att kärleken arfvingar ger Bertrand, som blifvit from, nykter, beskedli och arbetsam, återvänder, ångrande, i Mari Jeannes armar, och delar sig hädanefter ute slutande emellan sin yxa och sin hustru, tven ne någon gång rätt hvassa klenoder. Till oci med styckets bolp, Bertrands förförare, mura ren Remy står, som förmögen man, som egare af 40,000 franker, helt förnöjsam i fonden. Vi skola dock hoppas att han förstör dem, super upp dem på krogarne och, som en äkta bo egnar och anstår, slutar på la I :rCe. Stycket är väl hållet och af moraliskt syfte tillämpligt äfven hos oss, der, ty värr! i många fattiga husbåll hustrun är det upprätthållande elementet, mest tillämpligt på pjesens eget fädernesland, der qvinnen egentligen framstår som typen af omtanka, af arbetsamhet, af duglighet, der mannen afgjordt förlorar vid en jemförelse med qvinnan. Språket är i allmänhet rent, på några ställen upphböjdt. Effekter äro