AISARTTE TIG ITU 2ATURSSOKATTS OCT OUARUSAR UISFYVLAS:
föreningarne, hvilka sednare af honom mycket lof-
ordas, under det att öfver det förra uttalas en
bestämd förkastelsedom. Det första han klandrar,
är stadgandet i 3 Kap. 12 , att den låntagare,
som genom fullgjorda kapitalinbetalningar och derä
Jupplupna räntor med bälften minskat sin primi-
tiva skuld till föreningen, är berättigad att, om
han så åstundar, utbekomma deremot svarande
nytt lån.
Då, efter den bestämda amorteringsgrunden, icke
mindre än 929, år åtgå, innan skulden hunnit
Jatt till hälften förminskas, och då sålunda troli-
Igen få primitiva låntagare blifva i tilifälle att be-
gagna den ifrågavarande rättigheten, skulle, utan
densamma, kommande generationer vara för en
längre tid förhindrade från begagnandet af den för-
mån till lån hos hypoteksföreningen, som den när-
varande sig beredt.
Häruti ligger ock troligen grunden för detta
stadgande, hvilket äfven igenfinnes ordagrant uti
1 Kap. 6 af Kongl. Maj:ts den 20 Februari
4836 utfärdade nådiga Reglemente för hypoteks-
föreningen emellan jordägare i Skåne, der det lik-
väl icke ådragit sig författarens klandrande upp-
märksamhet, i följd hvaraf man måste antaga, det
författaren, par consequens, anser det för Skåne
lämpligt , men för Östergöthland olämpligt!
Vidare, och med skäl, lägger författaren stor
vigt vid de värden, efter hvilka egendomarne till
belåning antagas (se 3 S): att den jordägare, som
ej vill åtnöjas med ?,:delar af 1842 ärs bevill-
ningstaxering — hvilken, såsom kändt är, inom
Östergöthland i allmänbet icke kan antagas till
mera än !,:del af jordegendomarnes verkliga vär-
den, i följd hvaraf lån, efter sådan grund, endast
skulle utgå med -,:delar af !V;:del eller ?g:delar
af fastighetens verkliga värde, må kunna å egen-
domen låta anställa värdering af domaren i när-
varo af tvenne utaf föreningens direktion utsedde
ombud, hvilka öfver förrättningen deras yttrande
afgifva, hvarefter direktionen må till högst hälften
af detta värde äå egendomen meddela län. — För
desse värderingar yttrar dock författaren, med all
aktning för Svenska domare-corpsens egenskaper
i öfrigt, mycket misstroende, under åberopande
af ett exempel med en i bruksägares hypotheks-
kassa till 30,000 rdr belånad egendom, som af
taxerings-kommittåen blifvit uppskattad till 24,191
rdr; sedermera för erhållande af amorteringslån
uti nämnde kassa värderad till 97,508 rdr 30 sk.
7 rst., hvilket blifvit nedsatt till 86,000 rdr; af
kronofogden i orten vid utmätning för ägarens
skulder antagen till 35,000 rdr och af domaren
till 50,920 rdr, samt slutligen blifvit såld för 40,000
rdr, som erhölls endast till följd af den tillfälliga
händelsen, att inteckningsägare med betalningsrätt
näst efter hypotekskassan icke annorlunda än ge-
nom egendomens inköpande kunde erhålla godt-
görelse för sina fordringar.
Författaren medgifver likväl, att fastigheternas
värden måste bestämma belåningsrätten; att dessa
värden ej kunna med tillförlitlig säkerhet utrönas
annorlunda än genom värderingar, samt att så-
dana måste ske, så vida hypoteksföreningarne skola
kunna komma i verksamhet, men yttrar derjemte,
att mycket, ja allt, ankommer på sättet och grun-
derna, hvaruppå och efter hvilka värderingarne
anställas, — och häruti har han ganska rätt —
samt vidare, att man i reglementet för Östgötha
hypoteksförening förgäfves söker någon föreskrift
häromv, till afbjelpande af hvilken brist han dock
— troligen i ett obevakadt ögonblick — yttrar,
att ledning derför kunde hemtas af reglementet för I
bruksägares hypotekskassa, oaktadt att den ofvan-
nämnde egendomen, som vid försäljningen endast
uppgick till 40,000 rdr, och troligen, utom den
specielt angifna omständigheten, sålts för vida der-
under, kunnat efter detta reglemente uppskattas)
till 97,500 rdr; och oaktadt att i alla fall, emellan
bruks- och landtegendomar, enligt sakens natur,
förete sig så väsendtliga skiljaktigheter, att man
måste vara ytterst enfaldig för att kunna påstå, det
dessa helt olika slagen egendom skulle kunna vär-
deras efter enahanda grunder.
Man torde säga, yttrar vidare författaren, att
hypoteksföreningen i Östergöthland redan är be-
tänkt uppå att lemna serskilda föreskrifter för de
värderingar, som landets domare komma att, i af-
seende på hypoteksföreningslån, verkstäila. Men
en sådan omtanka hos föreningen gäller henne icke
till ringaste gagn, emedan domaren uti sin em-
betsutöfning ej är bunden af andra föreskrifter
än sådana, som lemnas af Konungenp.
Nu är likväl förhållandet, att föreningens direk-
tion, inseende det olämpliga och ofullständiga uti
fastighetsvärderingar efter den gamla så kallade
bankometoden, som af domare i allmänhet, och i
brist af annan ledning, följes, icke är, utan vid
sitt första konstituerande d. 3 September 1845 re-
dan varit, betänkt uppå, samt antagit ett särskildt
formulär . till värdering å fast egendom för be-1
låning hos Östgötha Hypoteksförening, hvilket,
genast till trycket befordradt, meddelats herrar dom-
hafvande och magistrater inom länet, hvilka, der-
till förbundne eller ej, ingalunda vägrat och icke
heller lära vägra, att genom detsammas beföljande
välvilligt tillhandagå de jordegare, som å sina e-
gendomar sökt eller söka värdering för inträde il
föreningen, och hvarförutan sådant inträde endasti
skulle på grund af taxeringsvärde kunna vinnas.
Att detta formulär hvilar på de mest osvikliga
grunder, vill undertecknad visst icke påstå, och
omöjligt torde det nära nog vara ait i detta afse-l:
ende på förhand upprätta sådana bestämmelser,
lämpliga för alla olikartade :ogendomar, att icke
något måste lemnas ät värderingsmännens urskilj-
ning. Det vissa är imedlertid, att jordegare i
skogsbygden klaga öfver för låga värderingar, un-
der det jordegare på slättbygden göra likaså. Ja,
en bland dessa sednare har till och med offentli-
gen påstått (se Östgötha-Correspondenten Je 2 för
d. 7 nästlidne Januari) att en hemmansdel i Dzhls
härad — Östergötblands bördigsste sädesbygd —
som bröder emellan vore värd 5000 rdr, icke kun-
de i uppskattning efter det ofvannämnda formulä-
ret komma högre än till 500 rdr! Om häri ock
påtagligen ligger någon öfverdrift, torde man dock
af nu anförde förhållanden vara berättigad till den
slutsats. att värderingsformuläret snarare föranle-