TEATER. Det på mamsell Charlotte Lindmarks rece i går för första gången uppförda skådespel Marie-Jeanne, eller qvinnan af folket är e stycke, som förtjenar uppmärksamhet. En va ker tanka, förtjenstfullt utvecklad, effektful situationer, ett vårdadt, på flera ställen skör språk — allt bidrar att göra detta skådesp underhållande och rörande. Marie-Jeanne är en dygdig och förträftl flicka, men som nog obetänksamt förenar sir öden med en god, men svag mans, timmer mannen Bertrand, hvars benägenhet för crum mel, och vänskapsband med en dålig kamr. förorsaka Marie redan från början af hennc äktenskap sorger och lidanden, hvilka slutlige nå den höjd, att den stackars qvinnan med de den i hjertat nödgas aflemna den älskade par ten af hennes osälla förening på hittebarnshu set. Men knappast är detta förtviflade, fa nödvändiga steg taget, innan den ömma mo dren upphäfver ett sönderslitande anskri: ne jag vill ickelp Försent! Den brottslige mannen och fadren, som nys förut insomnat på en stenbänk i grannskapet vaknar vid detta rop ur sitt rus. Han igen känner sin olyckliga bustru, som sanslös falli ned vid den port, hvilken, fast såsom grafvens innesluter deras lilla kära gosse; ban erfar hva som drifvit Marie ut i mörka natten och til denna de öfvergifna barnens dystra fristad. Ån. gerfull svär ban att bättra sitt lättsinniga li och att återföra barnet i modrens armar. Huru han bhåller sitt löfte — huru MarieJeanne, innan hon iterfår sitt barn, måste utstå ytterligare qval och lidanden, genom tillskyndelse af en nedrig man, Appiani, som, derigenom att han på bedrägligt sätt tillegnar sig barnet, vill försäkra sig om dispositionen öfver 2 millioner francs — huru grefvinnan Sophie de Bussieres, berr Theobald de Bussieres m. fl. hvar i sin mån bidraga att intrassla och lösa intrigens knut — om allt detta vilje vi icke på förhand underrätta blifvande åskådare. Nog af, Marie-Jeanne blir slutligen lycklig, och tackar Försynen, som skyddande vakar öfver den arma qvinnan af folket. j Med beröm bör mamsell Lindmarks återgifvande af hbufvudrollen omnämnas. Den skenbara ojemnheten i hennes spel följer helt naturligt af de tidt omskiftande lidelser, skådespelerskan i detta parti har att uttrycka, den spänning och ångest, hvari den olyckliga makan, den bekymrade modren nästan alltid är försatt. . De medspelande utförde oklanderligt sina roller, och ehuru det var första representationen, läto replikerna i allmächet icke länge vänta på sig. Till efterpjes gafs den näpna monolog-vådeviljen Emiiies hjertklappning. Härvid lag öfverlemnade sig mamsell L., nyss förut såsom maka och mor uppfylld af allvarliga, djupa och heliga känslor, nu så bekymmerslös och naiv, åt yttringarne af en ung, okonstlad lickas barnsliga glädje, då hon första gånsen får bevista en bal. — Någon har haft! iet lyckliga infallet, att uti detta stycke invassa en liten kuplett, som afsjöngs på den för-1