vo tidt och ofta applåderade . . . . detta för-
tjenstfulla arbete är mycket rikt på vackra,
stundom idylliska scener. — — Vi återkomma
en annen gång till redogörelsen för detta snill-
rika skådespel, från bvilket vi hoppas, att en
ny aeia för den svenska dramatiken må daterasn
m. m. Skulle nu någon kunnat gissa häraf,
.Jatt Post- och Inor.tdningen en annan gång
skulle återkomma till detta förträffliga, snill-
rika skådespeln, för att stycke för stycke ner-
smutsa, sönderslita, förkasta det? Och den
nya aera för svenska dramatiken, som tidningen
förutspådde, skulle då den datera sig från ett
skådespel, — som 414 dagar derefter, för att i
kortbet säga, saknar sin rätta början och sitt
rätta slut) — :om förherrligar den fria qvin-
nan — som framställt Erik och andra huf-
vudpersoner sämre än historien visar dem haf-
va varit. — som hvarkea är att klappa hän-
derna åt eller se om igen till sin förnöjelse,
m. m. som af förkastelse kan få rum inom
följetongen i tre numror af Post- och Inr.tid-
ningen — och det vill minsann icke säga litet
i af det slaget? — Men det gick för sig så här.
Då Post- och Inr.tidningen den 24 Febr. upp-
; höjde tragedin Erik XIV till skyarne och gjor-
ide den till en epok i -svenska dramatiken —
och framräckte sin hala mun till denna Judas-
ikyss, — så hade redaktionen naturligtvis sett
den; — men den 414 Mars förklaras, att hon
icke selt pjesen alls. Sådan casus är i sig
f sjelf märkvärdig nog; men hvad är det emot
den slutsats, som grundas på denna premiss?
; Utgifvaren, — heter det i den dagens not —
har icke sett pjesen och kan derföre bedöma
författarens uppfattning,. Se der till hvilken
höjd man kommer när man bor i Stockholm
loch skrifver recensioner. Vi andra se en pjes
joch våga knappast bedöma den. Post-och Inr.
;tidningers utgifvare ser icke pjesen och kan just
derföre bedöma författaren — och icke blott
) fullkomligt bedöma, utan ock absolut fördöma
i honom. Här ser nu allmänheten hur det kom-
mit sig att samme Post- och Inr.tidningens ut-
gilvare fördömt och förkastat hela Sveriges nya
litteratur alltsedan revolutionen 4809, inbegri-
pen hela den nya tidningslitteraturen — med
undantag kanske af sin egen. Det kommer
blott deraf, att mannen ,icke sett pjesen,. Vi
vilje ock fråga: ör det då att begära, att ban
skulle hunnit se allt hvad han skrifvit mot?
Omöjligt. Hur skulle han då bunnit skrifva
mot det? Han är ju en menniska! Eiler skulle
han då icke skrifvit? Omöjligt; ban var ju en
äkta recensent. Hvad är således i en sådan
svår dilemma att göra? Jo, helt enkelt, hvad
utgifvaren gör: fördöma allt som han icke set!
och ändå skrifver om. Ty skulle han råkat,
att obesedt beröma någon författare, som, kan-
ske strängt tagen, sedan mindre förtjent det, så
bade det varit uppenbarligen en skandal. Men
att nedsmutsa obesedt hvad arbete som helst,
hvem skadar det? Aldraminst recensenten! —
Kunde det väl under en sådan hand) gå Erik
XIV bättre, än det gick honom: Född till o-
lycka, såsom foglarne att flygan. Derför säge
vi med Stenbock framför den fallne Erik:
Oss vändom bärifrån,
Att med vår arm den nya tbronen stödjan.
På denna nya tron är det som nu Post- och
Inr.tidningens nya Erik tbronar i all sin glans.
Lefve han och ingen ann! Kanske är det dock
en och annan, som ännu v,icke sett den pjesen,?
Vi frukte det! Och som Post- och Inr.tidningen
är föga känd i Stockholm utom verken, och i
landsorten utom Stockholms tullar, gå vi att
sprida till en större allmänhets kännedom denna
nya tragedi, som Aftonbladet skulle afundas
Post- och Inrikestidn. att hafva lyckats tillegna
sig, så framt det icke alltid måst lemna he-
nom palmen i det tragiska facket. Vi skole
härvid icke till en början låta förvilla oss af
den författarens förutskickade försäkran om sig
sjelf: att ban hvarken är teaterförfattare, el-
ler känner någon kallelse att blifva det; eme-
dan vi igenkänne häri deh öfverdrifna blyg-
samhet, som, motsagd i hvarje rad al hans
eget dramatiska arbete, så vackert afbryter
mot vår tids dumdristighet och anspråk, och
påminner om den gamla goda tiden, då akade-
misten aldrig kunde nog skämma ut och hund-
svottera sig sjelf inför sina medbröder.
Riktigt anmärker Post- och Inrikestidn. för-
fattare- vid det på kgl. teatern uppförda styc-
ket: att det synes sakna sin rätta börian och
sitt rätta slutv; hvarföre han börjar med bör-
jan af Eriks regering och slutar med slutet af
hans lefnad — en liten tidrymd af aderton år.
Härigenom har man nu först och främst å ena
sidan fått se huru man i sorgespelet skall börja
i rätta början och sluta i rätta slutet; och å
den andra fått fritt fält för den dramatiska
produktionen, äfvensom utvidgade de alltför
trånga gränsor af tid och rum, som den klassi-
ska skolan hittills uppdragit. Ty om den sven-
ska :akademiens och utgifv. konstlära förut med
den obesmittade fransyska skolan endast med-
gifvit, att en tragedi fick omfatta 18, högst 24
timmar, så kan man nu icke säga annat än,
att de blifvit högst liberala, då de tagit till
hela 48 år. För närvarande tyckes också den
nya skolan böra vara belåten med en sådan
eftergift, och hålla Post- och Inrikestidningen
räkning för denna nya ra för den svenska
Ilramatiken,. Författaren fortfar: Efter vår
anka hada anvyannalata swanlosa fana alktar hardt
,
Id
MÅ U ee I HO 1 AW
öd
-—-—
Ma
j
Öm ER AM RM FA mm MM AA rr MM RA Mm PA mm Am FA -