också icke obegagnade, fördelen, att, i stället för råsocker, kunna vid tillverkningen använda redan raffinerad vara, nemligen Belgiskt och Holländskt lumpsocker, det der, i följd af den utomordentligt höga drawbacken i Holland och Belgien nästan alltid i Hamburgska priskuranterna noteras en mån lägre i pris, än de bästa Brasilianska råsockerslagen, utom det att Hamburgska raffinadören, hvilken alltid för dagen är i tllfälle att köpa sitt behof af råsocker, icke tryckes al ränta, magasinsoch brandassuranskostnader, som falla den Svenska tillverkaren till last, hvilken för hela årets tillverkning måste förse sig på en gång med sitt råämnesbebof. Obestridliga resultatet af ofvan anförda facta är således, ej allenast att någon obillig prisstegring icke träffat svenska sockerkonsumenten, utan äfven att, när tullen å råämnet samt öfriga afgifter tagas i beräkning, det raffinadsocker, denne förbrukat, varit honom tillgängligt till jemförelsevis billigare pris, än Hamburger raffinadsockret stått dess respektive konsumenter; och lika obestridligt är det, att den fördel svenska sockerbruksidkare möjligen kunnat hafva af prisstegringen, kommit dem till godo i egenskap af importörer, genom ett lyckligt inköp af råvaran i Brasilien förr än prishöjningen å denna der inträffade, men ingalunda i egenskap af raffinadörer. Tvärtom skulle de, som tillfälligheten gynnade med detta lyckliga inköp, kunnat reexportera det sålunda uppköpta, hit ankomna råsockret med lika stor fördel, som de detsamma till raffioering använde; och sanningen af denna reflexion bestyrkes factiskt deraf, att till Sverge ankommet råsocker verkligen förlidet år köptes på spekulation och med vinst åter utfördes. Då den första och vigtigaste anklagelsen nu blifvit fullständigt vederlagd, kunde ock svaranderne gerna sluta; ty sedan det blifvit ådagalagdt, att någon obillig prisstegring icke träffat konsumenterna af inhemskt raffinadsocker, utan att motsatsen snarare egt rum, så förlora äfven de öfriga beskyllningarnpa all vigt och betydelse och ramla utaf sig sjelfva. Dessa hade nemligen blifvit uppstaplade endast för att göra hufvudanklagelsen sannolik; och klart är det, att hvad öfverenskommelse eller så kallad koalition, än blifvit emellan svenska sockerraffinadörerne ingången, denna måste hafva varit oskyldig, när den icke ländt den förbrukande allmänheten till skada eller föranledt någoa prisstegring. Ty, såsom i det föregående blifvit bevisadt, var den effektiva prisförböjningen å raffinadsocker, hvilken här förlidet år ägde rum, en följd, icke utaf någon öfverenskommelse, utan endast och allenast utaf råvarans stigande i pris, och uppgick härstädes, såsom likaledes blifvit visadt, icke till samma belopp, som på den öfriga Europeiska sockermarknaden, af hvilken den Hamburgska är ett troget uttryck. Men då så mycket skeft och osannt biifvit ordadt om denna öfverenskommelse eller koalition,, så må gerna sanna och verkliga förhållandet dermed här lika offentligt framläggas. I följd af de förändringar, som uti handhaf-! vandet af tullförfattningarne och kontrollen öfver deras eiterlefnad åren 1840 och 18414 uti storfurstendömet Finland inträffade, begynte äfven de klausuler, som uti konventionen rörande handelsförhållanderna emellan Sverige och Finland blifvit stadgade till svenska industriens fördel, och hvilka under de föregående åren, i anseende till finska tullförvaltningens beskaffenhet och egenheter, blott skyldrat såsom toma ord på papperet, att åter erbålla sanning och verklighet; och såsom verkan deraf uppstod en liflig utförsel till Finland af åtskilliga svenska fabrikater, särdeles utaf raffinadsocker, hvaraf resultatet ock ej dröjde att visa sig uti handelsvägens vändving till Sveriges förmån, då den förut deremot under en mängd af år stått till Sveriges nachdel, icke till följd af sjelfva konventionens beskaffenhet, hvilken orättvist derför fått uppbära skulden, utan af det sätt, hvarpå, såsom nämndt är, tullförfattningarne, och med detsamma äfven konventionen, uti Finland verkställdes. Af nu anförde orsak uppgick utförseln af raffinadsocker ifrån Sverige till Finland år 41843 till mer än 4,300,000 och 1844 till omkring 4 200,000. Med sistnämnda år gick konventionen till ända, och som svenska raffinadörerna, hvilka i det längsta gjort sig förhoppning om traktatens förnyelse, sedan dess sannskyldiga beskaffenbet och fördelaktiga verkan på handelsvågen blifvit klarligen ådagalagda, dels då befuono sig belastade med stora lager af tillverkadt fabrikat och införskrifven råvara, dels ock ej kunde genast åstadkomma en minskning af tillverkningen, så öfverenskommo en del bland dem så i Stockholm som andra städer, att pro rata parte år 41845 exportera en lika stor qvantitet, som föregående året blifvit utförd, för att derigenom afböja de förstörande verkningarne af en öfverproduktion, som annars skulle tillfogat alla en oundviklig, stor förlust. Den, som ej ville eller kunde sjelf exportera sin andel; har på andra transporterat sin utförselsskyldighet emot ersättning, i följd hvaraf såväl ifrån Stockholm och Norrköping som Götheborg en sådan export ägt rum, deribland icke mindre än cirka 420,000 af hufvudstadens och Norrköpings raffinadörer; och är det RA —ho mm KR EA AR ER Må mn AA VO MM nn AA MA AA MM Oc Er