SAUL talen HTRUVUVIUL dl UCLT. Medan Kongl. teatern gifvit Engeibrecht och hans Dalkarlar,, bar Nya teatern underhållit sin publik med ,Tidsandany och Herrn i sitt hus... Har det varit förf:s till den förra pjesen mening att framställa Tidsandan förkastlig, så tyckes han deri fullkomligt bafva lyckats. Man ser öfverallt i piesen skön bara spår af den otympliga, misslyckade qvickhet, som klifver framåt, snart sagdt på klöfvar. Sannolikhet. rimlighet, sundt förnuft, alla dylika hinder äro flyttade å sido, för att det grundligt beföngda skall få desto friare spelrum. Det är dock ursäktligt, om en eller annan åskådare finner anrättningen alltför magstark, och i tid tar sin band från tidsandae,. En herr v. Alp är förmyndare för fröken Hertha och far till iunker Kasper. Det förefaller således helt naturligt, att han vill gifta de unga tu med hvarandra. Genom en dylik åtgärd kommer hans son i besittning af en vacker förmögenhet och han sjelf kommer undan en besvärlig förmyndarredogörelse. Men junker Kasper är en högst enfaldig, drumlig och rå, ung man; det vore knappt möjliet att uppställa någon jemförelse, dervid han icke nödvändigt borde komma att förlora. Således måste han fredas från alla möjliga rivaler; den förste, bäste vandrande gesäll skulle kunna göra honom frökens bjerta stridigt. Herr v. Alp har derföre mellan sitt gods ceb den yttre verlden uppdragit en oöfverstiglig skiljemur. Hans skogvaktare få icke öfver egendomens råmärken insläppa någon fremmande; an son och hans pupill hafva aldrig varit så Jångt, som till närmaste stad. Den buse, hvarmed hen skrämmer dem för hvarje aflägsnande från hemmet, heter — Tidsandan. Junkern tror fullt och fast, att Tidsandan är, minst taget, en djefvul. Han tycker sig bakom hvar buske se svansen af Tidsandan. En vacker dag reser herr v. Alp bort. Junkerr, jemte slottets betjening, vandrar u! på jagt. I en skog påträffa de en arlequin och en riddare, hvilka, i kostymer, vända tillbaka från en maskeradbal. Arlequin tages i beslag, såsom tidsandan, och riddaren, sisom tidsandans unge. De föras i triumf till slottet. Fröken Hertha blir förtjust i Tidsandans unge, och vänder alldeles sin håg från unge herr Alp. Men ändå hyser fröken en viss rädsla för Tidsandan junior: hon fruktar, att hon är förtrollad. Ett enda ögonblick, tillbragdt i Tidsandan den yngres armar, har nemligen kommit benne att, med handen på hjertat, utropa: Ah! hvad var det? Men slutligen styrker Tidsandan d. y., att han är löjtnant och friherre. Fröken hear då icke det ringaste mera alt invända mot Tidsandan; hvad var, vid slikt förevetande, naturligare, än att hon blifvit förtrollad? Samma eller ens en närbeslägtad inflytelse utöfvar väl icke herr löjtnanten och friherren på fröken MHerthas förmyndare, herr v. Alp, men då den alp han sökt lägga i vägen för hvarje utsocknes tycke hos fröken, hans egen herr son, Alp junior, öppet förklarar sina sympathier för en ladugårdspiga eller något dylikt, med honom likstämmigt hjon, skönjer gubben i denna tilldragelse synbarligen Tidsandans finger! Han ger vika, och lägger sin myndlings hand i löjtnantens. Räknar man härtill ett temligen oborstadt uppförande mot den stackars Tidsandan, som räcker nära en hel akt, under hotelser att ge stryk, skrän och skoj, svordomar och klumpiga försök till qvickheter, så finner man lätteligen, att pjesen är lika andefattig, som den är efter sin tid. Det kan vara roligt nog att se Tidsandan uppträda i arlequinskostym, men detta under måste tillvägabringas genom mindre sökta, hårdragna och rent ut, enfaldiga medel, än de, som bär blifvit använda. Pjesens rykte måste ha föregått densamma, ty redan vid andra representationen var salongen fruktansvärdt glest besatt. Herr Stjernström var en ypperlig junker Kasper, och äfven öfriga medspelande utförde ganska jemnt sina roler. Det måtte imedlertid vara tungt att slösa möda och ansträngningar på en så ur alla synpunkter underhaltig produkt, som den ifrågavarande. Herrn i sitt hus, lustspel i tre akter af Franz v. Holbein, skildrar en äkta man, som klokt och med beräkning återtar det husbondevälde, hvilket en herrsklysten maka vetat så småningom maka öfver på sin sida. Stycket har förtjensten af en säkert anlagd plan och af åtskilliga rätt effektfulla scener. Herr och fru Torsslow utförde, med vanlig talang, hufvudrolerna. Vid sidan af Kungliga och Nya teatern uppvexer så småningom, i dUnkerska huset, en medtäflare till begge. Med ganska klok beräkning är scenen derstädes tilltagen så liten, att skådespelarne nödvändigt måste förefalla stora Dess repertoir omfattar egentligen det goda gamla, Kotzebues underhållande komedier och Schillers odödliga sorgespel. Afven gifvas alltemellanåt på denna teater svenska originaler. För icke länge sedan såg man der En röfvares sista stunder,, — en storartad, lofvande titel — och sednast i går föredrog en mäktig stämma, som icke olyckligt härmade en utmärkt skådespelares deklamation, Carl X:s