SAUL talen HTRUVUVIUL dl UCLT.
Medan Kongl. teatern gifvit Engeibrecht
och hans Dalkarlar,, bar Nya teatern underhål-
lit sin publik med ,Tidsandany och Herrn i
sitt hus... Har det varit förf:s till den förra
pjesen mening att framställa Tidsandan förkast-
lig, så tyckes han deri fullkomligt bafva lyckats.
Man ser öfverallt i piesen skön bara spår af den
otympliga, misslyckade qvickhet, som klifver
framåt, snart sagdt på klöfvar. Sannolikhet.
rimlighet, sundt förnuft, alla dylika hinder äro
flyttade å sido, för att det grundligt beföngda
skall få desto friare spelrum. Det är dock ur-
säktligt, om en eller annan åskådare finner an-
rättningen alltför magstark, och i tid tar sin
band från tidsandae,. En herr v. Alp är för-
myndare för fröken Hertha och far till iunker
Kasper. Det förefaller således helt naturligt,
att han vill gifta de unga tu med hvarandra.
Genom en dylik åtgärd kommer hans son i be-
sittning af en vacker förmögenhet och han sjelf
kommer undan en besvärlig förmyndarredogö-
relse. Men junker Kasper är en högst enfaldig,
drumlig och rå, ung man; det vore knappt
möjliet att uppställa någon jemförelse, dervid
han icke nödvändigt borde komma att förlora.
Således måste han fredas från alla möjliga riva-
ler; den förste, bäste vandrande gesäll skulle
kunna göra honom frökens bjerta stridigt. Herr
v. Alp har derföre mellan sitt gods ceb den
yttre verlden uppdragit en oöfverstiglig skilje-
mur. Hans skogvaktare få icke öfver egendo-
mens råmärken insläppa någon fremmande;
an son och hans pupill hafva aldrig varit
så Jångt, som till närmaste stad. Den buse,
hvarmed hen skrämmer dem för hvarje af-
lägsnande från hemmet, heter — Tidsan-
dan. Junkern tror fullt och fast, att Tids-
andan är, minst taget, en djefvul. Han tyc-
ker sig bakom hvar buske se svansen af Tids-
andan. En vacker dag reser herr v. Alp bort.
Junkerr, jemte slottets betjening, vandrar u!
på jagt. I en skog påträffa de en arlequin
och en riddare, hvilka, i kostymer, vända till-
baka från en maskeradbal. Arlequin tages i
beslag, såsom tidsandan, och riddaren, sisom
tidsandans unge. De föras i triumf till slottet.
Fröken Hertha blir förtjust i Tidsandans unge,
och vänder alldeles sin håg från unge herr Alp.
Men ändå hyser fröken en viss rädsla för Tids-
andan junior: hon fruktar, att hon är förtrol-
lad. Ett enda ögonblick, tillbragdt i Tidsan-
dan den yngres armar, har nemligen kommit
benne att, med handen på hjertat, utropa:
Ah! hvad var det? Men slutligen styrker
Tidsandan d. y., att han är löjtnant och fri-
herre. Fröken hear då icke det ringaste mera
alt invända mot Tidsandan; hvad var, vid slikt
förevetande, naturligare, än att hon blifvit för-
trollad? Samma eller ens en närbeslägtad in-
flytelse utöfvar väl icke herr löjtnanten och
friherren på fröken MHerthas förmyndare, herr
v. Alp, men då den alp han sökt lägga i vä-
gen för hvarje utsocknes tycke hos fröken, hans
egen herr son, Alp junior, öppet förklarar sina
sympathier för en ladugårdspiga eller något
dylikt, med honom likstämmigt hjon, skönjer
gubben i denna tilldragelse synbarligen Tids-
andans finger! Han ger vika, och lägger sin
myndlings hand i löjtnantens.
Räknar man härtill ett temligen oborstadt
uppförande mot den stackars Tidsandan, som
räcker nära en hel akt, under hotelser att ge
stryk, skrän och skoj, svordomar och klumpiga
försök till qvickheter, så finner man lätteligen,
att pjesen är lika andefattig, som den är efter
sin tid. Det kan vara roligt nog att se Tids-
andan uppträda i arlequinskostym, men detta
under måste tillvägabringas genom mindre
sökta, hårdragna och rent ut, enfaldiga medel,
än de, som bär blifvit använda.
Pjesens rykte måste ha föregått densamma,
ty redan vid andra representationen var sa-
longen fruktansvärdt glest besatt.
Herr Stjernström var en ypperlig junker
Kasper, och äfven öfriga medspelande utförde
ganska jemnt sina roler. Det måtte imedlertid
vara tungt att slösa möda och ansträngningar
på en så ur alla synpunkter underhaltig pro-
dukt, som den ifrågavarande.
Herrn i sitt hus, lustspel i tre akter af
Franz v. Holbein, skildrar en äkta man, som
klokt och med beräkning återtar det husbonde-
välde, hvilket en herrsklysten maka vetat så
småningom maka öfver på sin sida. Stycket
har förtjensten af en säkert anlagd plan och
af åtskilliga rätt effektfulla scener. Herr och
fru Torsslow utförde, med vanlig talang, huf-
vudrolerna.
Vid sidan af Kungliga och Nya teatern upp-
vexer så småningom, i dUnkerska huset, en
medtäflare till begge. Med ganska klok be-
räkning är scenen derstädes tilltagen så liten,
att skådespelarne nödvändigt måste förefalla
stora Dess repertoir omfattar egentligen det
goda gamla, Kotzebues underhållande komedier
och Schillers odödliga sorgespel. Afven gifvas
alltemellanåt på denna teater svenska origina-
ler. För icke länge sedan såg man der En
röfvares sista stunder,, — en storartad, lof-
vande titel — och sednast i går föredrog en
mäktig stämma, som icke olyckligt härmade en
utmärkt skådespelares deklamation, Carl X:s