hvilken han flerfaldigt rullade ned, utan kraft
alt någonsin der finna fast fot, intill dess åter
en ny slump kastade honom upp till den förra
höjden, på området af en vacklande och,
som han sjelf på dödssängen erkände, föga af-
undsvärd thron.
Så vidt vi kunde finna, stannade man 1 o-
kunnighet om en af hufvudpersonerna, konung
Erik XIII:s öde, ehuru man sist lemnar honom
vid ett öppet fönster, genom hvilket hans gunst-
ling nyss funnit döden för en svensk kula, i
en borg, som genljuder af de stormandes an-
fallsskri: med ett ord, under de mest förtvifla-
de omständigheter. Man kan visserligen, för en
upplysning i detta hänseende, lemna adress på
bistorien. Men mot det dramatiska konstver-
kets id strider väl alltid, att, under dylika
förbållanden, taga farväl af en personlighet,
hvilken förut framstått i pjesen, såsom en sjelf-
verksam karakter, och som nu försvinner hand-
löst, man vet icke rätt huru, i händelsernas
hvirfvel.
Sedan Måns Bengtsson gifvit Engelbrecht döds-
hugget, låter förf. honom omedelbart falla i ga-
lenskap, och, under en yttring häraf, störta sig
i vågorna. Vi veta af svenska historien, att
Måns Bengtsson, en tidrymd efter mordet, drab-
bades af vansinne och slutade som sjelfspilling.
Vi: veta också af kriminalbistorien, att åtskillige
brottslingar, merendels nybegynnarei sitt yrke,
efter bezåendet af brottet och vid tankan der-
på; fattats af ett slags själssvindel och fallit i
ett tillstånd, som närmat sig till galenskap.
Men månne dylika symptomer skulle kunna
med full, psykologisk sanning tillämpas på Måns
Bengtsson? Han hade redan försökt hvad som,
på hans tid, var höjden af illbragd — ett klo-
sterrof. Han hade i åratal inom sig vägt pla-
nen till hämd på Engeibrecht; den var förtro-i
gen med hans vakas tankar och hans sömns
drömmar. Hämden var, enligt medeltidens be-
grepp, en åtminstone halft legitim känsla. Den
grep till svärdet i dessa envig, hvaraf nutidens
dueller endast äro en försämrad upplaga, men
den grep också till mördardolken — någon
gång i sjelfva templet. Vill man studera me-
deltidens bämd i dess systematiska utveckling,
i dess arfföljdslagar, må man läsa den äldre
egrenens af Mediceerne och, till en del, huset
Valois historia. Hämden visar sig der, som
något med tidens begrepp oupplösligt införlif-
vadt; barnet gjordes tidigt förtroligst med denna
känsla; gubben dog med testamentet deraf på
sina läppar. Hämden var, i denna tidsandas
ögon, icke låg och föraktlig: den entbusiasme-
rade, den skapade bjeltar. Under sådana för-
bållanden är det väl knappt antagligt, att Måns
Bengtssons första känsla efter mordet — blod
var på den tiden något alltför vanligt, att väcka
rysning — kunde blifva annat, än en känsla af
triumf efter fullbragdt värf, efter framgången
al årslånga ansträngningar. Detta hindrar ej,
att samvetcqvalen sedermera, på eftertankans,
på grubbleriets väg, kunnat småningom kräfva
ut sin rätt, och sålunda lägga fröet till ett
framtida vansinne. som slutligen sökt att svalka
sin brännbeta bjerna i vågorna.
Som obetydliga anakronismer, att möjligen
anmärka vid blifvande tryckning af detta för-
tjenstfulla arbete, hafva vi antecknat, att på ett
ställe af pjesen krutladdare-minor och på ett
annat dukater omtalas. Här är förf. något
före den tid han skildrar. Något ohistoriskt är
äfven det starka skjutandet:vid Stockholms be-
lägring, enär krutet, oaktadt skjutgevär redan
funnos, ännu i Gustaf Wasas tid betraktades
nästan som en raritet. En armå ansåg sig då
väl försedd med några få kärre-byssorp.
Förf. slösar nog mycket med knäfall. Denna
åtbörd, väl utförd, är uten tvifvel vacker, men
för mycket skadar allt. Serdeles tro vi, att
Munkens från Rom, många korstecken, och
hans nedfallande på bönpallen, innan han ens
värdigas helsa konungen, utan skada kunnat in-
dragas. Rolen har lemnats åt hr Sevelin, hvars
kända och erkända talang, som farceur. gerna
inför den minnesgode åskådaren vill gjuta en
burlesk anstrykning öfver allt hans görande och
litande på scenen. Detta serskilda förhållande
har i följd, att ifrågavarande scen, som förf.
säkert icke åsyftat löjlig, af en mängd åskådare
helsades med temligen glada miner, hvilka möj-
ligen kunnat finnas sårande för någons religiösa
känsla.
Hvad härefter angår utförandet, blir berr
Dahlqvist säkert en utmärkt Engelbrecht, en-
dast han något binner lugna sig. Vid den för-
sta representationen var han för våldsam; det
tycktes som om en dyning af Erik XIV ännu
svallade qvar i hans inre.
Herr Almlöf var, som Måns Bengtsson, nära
nog det minst lyckliga vi sett honom. Han
gick alltigenom i ett raseri, som skådespelet
icke fullt ger vid handen. Hans ända till yt-
terlighet ansträngda deklamation var mera än
vanligt monoton och i saknad af nyans. Om
berr Almlöf i sitt föredrag använde pauser,
skulle bide organen hinna hemta sig, och en
verklig effekt ej sällan kunna åstadkommas.
Reden Iffland fästade, på sin tid, uppmärksam-
heten på pausernas betydelse i den theatraliska
deklamationen. Och man behöfver andact cc
MT MVM SM 0
tillfälliga bändelser lyftade till den höjd, från