hvilken han flerfaldigt rullade ned, utan kraft alt någonsin der finna fast fot, intill dess åter en ny slump kastade honom upp till den förra höjden, på området af en vacklande och, som han sjelf på dödssängen erkände, föga afundsvärd thron. Så vidt vi kunde finna, stannade man 1 okunnighet om en af hufvudpersonerna, konung Erik XIII:s öde, ehuru man sist lemnar honom vid ett öppet fönster, genom hvilket hans gunstling nyss funnit döden för en svensk kula, i en borg, som genljuder af de stormandes anfallsskri: med ett ord, under de mest förtviflade omständigheter. Man kan visserligen, för en upplysning i detta hänseende, lemna adress på bistorien. Men mot det dramatiska konstverkets id strider väl alltid, att, under dylika förbållanden, taga farväl af en personlighet, hvilken förut framstått i pjesen, såsom en sjelfverksam karakter, och som nu försvinner handlöst, man vet icke rätt huru, i händelsernas hvirfvel. Sedan Måns Bengtsson gifvit Engelbrecht dödshugget, låter förf. honom omedelbart falla i galenskap, och, under en yttring häraf, störta sig i vågorna. Vi veta af svenska historien, att Måns Bengtsson, en tidrymd efter mordet, drabbades af vansinne och slutade som sjelfspilling. Vi: veta också af kriminalbistorien, att åtskillige brottslingar, merendels nybegynnarei sitt yrke, efter bezåendet af brottet och vid tankan derpå; fattats af ett slags själssvindel och fallit i ett tillstånd, som närmat sig till galenskap. Men månne dylika symptomer skulle kunna med full, psykologisk sanning tillämpas på Måns Bengtsson? Han hade redan försökt hvad som, på hans tid, var höjden af illbragd — ett klosterrof. Han hade i åratal inom sig vägt planen till hämd på Engeibrecht; den var förtro-i gen med hans vakas tankar och hans sömns drömmar. Hämden var, enligt medeltidens begrepp, en åtminstone halft legitim känsla. Den grep till svärdet i dessa envig, hvaraf nutidens dueller endast äro en försämrad upplaga, men den grep också till mördardolken — någon gång i sjelfva templet. Vill man studera medeltidens bämd i dess systematiska utveckling, i dess arfföljdslagar, må man läsa den äldre egrenens af Mediceerne och, till en del, huset Valois historia. Hämden visar sig der, som något med tidens begrepp oupplösligt införlifvadt; barnet gjordes tidigt förtroligst med denna känsla; gubben dog med testamentet deraf på sina läppar. Hämden var, i denna tidsandas ögon, icke låg och föraktlig: den entbusiasmerade, den skapade bjeltar. Under sådana förbållanden är det väl knappt antagligt, att Måns Bengtssons första känsla efter mordet — blod var på den tiden något alltför vanligt, att väcka rysning — kunde blifva annat, än en känsla af triumf efter fullbragdt värf, efter framgången al årslånga ansträngningar. Detta hindrar ej, att samvetcqvalen sedermera, på eftertankans, på grubbleriets väg, kunnat småningom kräfva ut sin rätt, och sålunda lägga fröet till ett framtida vansinne. som slutligen sökt att svalka sin brännbeta bjerna i vågorna. Som obetydliga anakronismer, att möjligen anmärka vid blifvande tryckning af detta förtjenstfulla arbete, hafva vi antecknat, att på ett ställe af pjesen krutladdare-minor och på ett annat dukater omtalas. Här är förf. något före den tid han skildrar. Något ohistoriskt är äfven det starka skjutandet:vid Stockholms belägring, enär krutet, oaktadt skjutgevär redan funnos, ännu i Gustaf Wasas tid betraktades nästan som en raritet. En armå ansåg sig då väl försedd med några få kärre-byssorp. Förf. slösar nog mycket med knäfall. Denna åtbörd, väl utförd, är uten tvifvel vacker, men för mycket skadar allt. Serdeles tro vi, att Munkens från Rom, många korstecken, och hans nedfallande på bönpallen, innan han ens värdigas helsa konungen, utan skada kunnat indragas. Rolen har lemnats åt hr Sevelin, hvars kända och erkända talang, som farceur. gerna inför den minnesgode åskådaren vill gjuta en burlesk anstrykning öfver allt hans görande och litande på scenen. Detta serskilda förhållande har i följd, att ifrågavarande scen, som förf. säkert icke åsyftat löjlig, af en mängd åskådare helsades med temligen glada miner, hvilka möjligen kunnat finnas sårande för någons religiösa känsla. Hvad härefter angår utförandet, blir berr Dahlqvist säkert en utmärkt Engelbrecht, endast han något binner lugna sig. Vid den första representationen var han för våldsam; det tycktes som om en dyning af Erik XIV ännu svallade qvar i hans inre. Herr Almlöf var, som Måns Bengtsson, nära nog det minst lyckliga vi sett honom. Han gick alltigenom i ett raseri, som skådespelet icke fullt ger vid handen. Hans ända till ytterlighet ansträngda deklamation var mera än vanligt monoton och i saknad af nyans. Om berr Almlöf i sitt föredrag använde pauser, skulle bide organen hinna hemta sig, och en verklig effekt ej sällan kunna åstadkommas. Reden Iffland fästade, på sin tid, uppmärksamheten på pausernas betydelse i den theatraliska deklamationen. Och man behöfver andact cc MT MVM SM 0 tillfälliga bändelser lyftade till den höjd, från