FRÅGAN OM KONUNGANAMN FÖR PRINS ALBERT. Det nämndes för ett par dagar sedan, at drottning Victoria lifligt önskar konungatitel fö sin gemål, prins Albert, och att sir Robert Pee lofvat henne att vid lägligt tillfälle i parlamen tet söka genomdrifva saken. En ganska pikan skrifvelse från London rörande detta ämne och en hop af de inre förbållanderna vid en gelska hofvet, läses i ett af de sednaste numrer af fransyska bladet leConstitutionnel, och skal utan tvifvel roa läsaren, hvarföre vi här nedan: före återgifve den i öfversättning: Vår ministere har icke blott att strida emo! Whigs och Tories, emot gamla och nya fiender Den vore ganska lycklig om dess enda bekymmer utgjordes af spanmålsbil!en, som lord Johr Russell påyrkar, eller tvångsbillen för Irland som lord Georg Bentinck ropar på alla dagar vår drottning är icke det minsta af våra bekymmer. Hufvuddraget i vår unga monarkinnas karakter är, såsom ni vet, en häftig vilja som icke frågar efter hinder, och blir otålig öfver dem. Drottningens ömma tillgifvenhet för prins Albert är hvad, som för närvarande utgör våra ministrars plåga. Victoria sätter icke värde på de hedersbetygelser, dem hon icke kan dela med sin gemål, och kronan faller henne tung, emedan hon är nödsakad att bära den ensam. Hennes resa till Rhens stränder var ingenting annat, än en lång martyrdom; drottningen hade åt sin gemål gifvit en kunglig suite; markiserne af Exeter och Abercorn, de förnämste och rikaste adelsmän i England, hade genom hennes förbindlighet blifvit förmådde att mottaga platser i hans höghets bof; prinsen rörde sig icke ur fläcken, utan att vara omgifven af en skara baronetter; ingenting, med ett ord, hade blifvit sparadt, för att gifva honom hela utseendet af en konung. Allt detta tjenade till ingenting; den tyska etiketten visade sig obeveklig, och vägrade envist att behandla prinsen såsom monark. Ingenting halp; drottningen måtte visa huru sura miner som helst, finna allt odrägligt, och smågräla i sina rum; konungen i Preussen böd sin vackra gäst ingenting annat att trösta sig med, än dessa oändliga parader och dessa eviga konserter af trummor och basuner. Mera artighet, båda dubbeldörrarne öppnade i stället för den ena, skulle hafva ställt hans aktier vida bättre. Alltsedan denna resan Har drottningen icke mer än en enda tanka. Hvad som icke var annat än en flygtig dröm i smekmånaden, har tagit konsistensen af en fix id. Victoria vill förskaffa prins Albert titel af konung; titeln af kunglig make är alltför obetydlig, alltför utsliten; kung, se der det magiska ord, som skulle återgifva lugnet åt detta oroade sinne, derigenom att det förvissade prinsen, såväl i England som utrikes, om de hedersbevisningar, som tillkomma krönta hufvuden. Framförallt om Victoria den lyckliga daz, då hon Håller sitt intåg i det så lifligt efterlängtade Paris, hvilket lord Aberdeen en gång hindrat henne ifrån att besöka, kunde stödja sig på en king consorts arm, då skulle alla hennes drömmar om lycka vara uppfyllda. Olyckligtvis har hon ministrarne emot sig, och bakom ministrarne parlamentet. Hvad qvinnan vill, det vill Gud, säger ordspråket. Också förvånas Victoria öfver, att ministrarne och parlamentet visa sig så föga gynnsamt stämda för saken. På böner och vrede, på tårar och hotelser är ingen ända, utan att leda till något resultat. Sir Robert Peel skyller på sin snart förestående afgång från affirerna; hertigen ursäktar sig med detlugn, hans 75 år kräfva; lord Aberdeen åberopar sig på sina embetsbröder. Det synes dock, som ett försök skulle göras, att känna sig före hos allmänna sinnesstämningen. En tidning, som hufvudsakligen utgifves för den eleganta verlden, och som icke är utan förbindelser med brittiska aristokratien, har helt oväntadt framträdt med en artikel under titeln: King consort. Bladet talar helt öppet om drottningens önskan i detta fall, och framställer saken till diskussion. Detta liknar mycket vissa artiklar i Monitören, som väckte så mycket buller hos eder för 3 eller 4 år sedan. Court Journal framställer för öfrigt frågan på samma sätt, som hr Dupin hos eder framställde frågan om hertigens af Nemours dotation: hon bör antingen icke väckas, eller ock besvaras med ja. Man måste icke gå emot nationens önskan, men monarken bör icke heller utsättas för en vägran. En siådar skulle också väcka lika missnöje hos Drottningen och nationen, och vore en skymf för prins Albert. Sedan denna utgångspunkt blifvititagen, framItmaaa i luninnman an clildring af all dan Ivala