FRÅGAN OM KONUNGANAMN FÖR
PRINS ALBERT.
Det nämndes för ett par dagar sedan, at
drottning Victoria lifligt önskar konungatitel fö
sin gemål, prins Albert, och att sir Robert Pee
lofvat henne att vid lägligt tillfälle i parlamen
tet söka genomdrifva saken. En ganska pikan
skrifvelse från London rörande detta ämne
och en hop af de inre förbållanderna vid en
gelska hofvet, läses i ett af de sednaste numrer
af fransyska bladet leConstitutionnel, och skal
utan tvifvel roa läsaren, hvarföre vi här nedan:
före återgifve den i öfversättning:
Vår ministere har icke blott att strida emo!
Whigs och Tories, emot gamla och nya fiender
Den vore ganska lycklig om dess enda bekym-
mer utgjordes af spanmålsbil!en, som lord Johr
Russell påyrkar, eller tvångsbillen för Irland
som lord Georg Bentinck ropar på alla dagar
vår drottning är icke det minsta af våra be-
kymmer. Hufvuddraget i vår unga monarkin-
nas karakter är, såsom ni vet, en häftig vilja
som icke frågar efter hinder, och blir otålig
öfver dem.
Drottningens ömma tillgifvenhet för prins Al-
bert är hvad, som för närvarande utgör våra
ministrars plåga. Victoria sätter icke värde på
de hedersbetygelser, dem hon icke kan dela
med sin gemål, och kronan faller henne tung,
emedan hon är nödsakad att bära den ensam.
Hennes resa till Rhens stränder var ingenting
annat, än en lång martyrdom; drottningen ha-
de åt sin gemål gifvit en kunglig suite; marki-
serne af Exeter och Abercorn, de förnämste
och rikaste adelsmän i England, hade genom
hennes förbindlighet blifvit förmådde att mot-
taga platser i hans höghets bof; prinsen rörde
sig icke ur fläcken, utan att vara omgifven af
en skara baronetter; ingenting, med ett ord, hade
blifvit sparadt, för att gifva honom hela utse-
endet af en konung. Allt detta tjenade till in-
genting; den tyska etiketten visade sig obevek-
lig, och vägrade envist att behandla prinsen så-
som monark. Ingenting halp; drottningen måtte
visa huru sura miner som helst, finna allt o-
drägligt, och smågräla i sina rum; konungen i
Preussen böd sin vackra gäst ingenting annat
att trösta sig med, än dessa oändliga parader
och dessa eviga konserter af trummor och ba-
suner. Mera artighet, båda dubbeldörrarne öpp-
nade i stället för den ena, skulle hafva ställt
hans aktier vida bättre.
Alltsedan denna resan Har drottningen icke
mer än en enda tanka. Hvad som icke var
annat än en flygtig dröm i smekmånaden, har
tagit konsistensen af en fix id. Victoria vill
förskaffa prins Albert titel af konung; titeln af
kunglig make är alltför obetydlig, alltför utsli-
ten; kung, se der det magiska ord, som skulle
återgifva lugnet åt detta oroade sinne, derige-
nom att det förvissade prinsen, såväl i Eng-
land som utrikes, om de hedersbevisningar, som
tillkomma krönta hufvuden. Framförallt om
Victoria den lyckliga daz, då hon Håller sitt in-
tåg i det så lifligt efterlängtade Paris, hvilket
lord Aberdeen en gång hindrat henne ifrån att
besöka, kunde stödja sig på en king consorts
arm, då skulle alla hennes drömmar om lycka
vara uppfyllda. Olyckligtvis har hon ministrar-
ne emot sig, och bakom ministrarne parla-
mentet. -
Hvad qvinnan vill, det vill Gud, säger ord-
språket. Också förvånas Victoria öfver, att mi-
nistrarne och parlamentet visa sig så föga gynn-
samt stämda för saken. På böner och vrede,
på tårar och hotelser är ingen ända, utan att
leda till något resultat. Sir Robert Peel skyl-
ler på sin snart förestående afgång från affi-
rerna; hertigen ursäktar sig med detlugn, hans
75 år kräfva; lord Aberdeen åberopar sig på
sina embetsbröder. Det synes dock, som ett
försök skulle göras, att känna sig före hos all-
männa sinnesstämningen. En tidning, som huf-
vudsakligen utgifves för den eleganta verlden,
och som icke är utan förbindelser med britti-
ska aristokratien, har helt oväntadt framträdt
med en artikel under titeln: King consort.
Bladet talar helt öppet om drottningens önskan
i detta fall, och framställer saken till diskus-
sion. Detta liknar mycket vissa artiklar i Mo-
nitören, som väckte så mycket buller hos eder
för 3 eller 4 år sedan. Court Journal fram-
ställer för öfrigt frågan på samma sätt, som hr
Dupin hos eder framställde frågan om hertigens
af Nemours dotation: hon bör antingen icke
väckas, eller ock besvaras med ja. Man måste
icke gå emot nationens önskan, men monarken
bör icke heller utsättas för en vägran. En siå-
dar skulle också väcka lika missnöje hos Drott-
ningen och nationen, och vore en skymf för
prins Albert.
Sedan denna utgångspunkt blifvititagen, fram-
Itmaaa i luninnman an clildring af all dan Ivala