akademis stat tllagda resestipendium af 50 rdr hamb. bko. (D. A.) JOURNAL DES DEBATS OM HANDELS FRIHETEN. Den 8 dennes läser man i en artikel ang ende kommerciella förbållanden, i bemälde tic ning, följande intressanta och träffande reflexic ner rörande prohibitivsystemet, hvilka erhåll en serskild vigt genom denna jurnals ställnin såsom ministerens organ. I våra hamnar visar sig en anmärknings värd uppståndelse, och hvad mer är, äfven flera fabriksstäder, till fördel för den fria ban deln. Till en början har en adress af Ekono misternas samfund blifvit afgifven till engel ska föreningen emot spanmåilslagarnan, hvilke i detta ögonblick firar en parlamentarisk seger I Bordeaux har en kommitt bildat sig, mec mairen i spetsen, för att upplysa allmänn opinionen om handelns och industriens sann: intressen; 0. S. V. Man bör lyckönska sig till dessa symptomer De prohibitiva idgerna hafva alltför länge va rit förherrskande hos oss; i sista tiderna hafv: de hotat att öfversvämma landet; skydd för nationalarbetet var den uthängda skylten; en skildt vinningslystnad driffjedern. Det skulle gälla såsom patriotism, att pålägga konsumen terna stora bördor. Det såg ut, som lefde v i en förvänd verld: privilegiiandan utgaf sig för att vara oegennyttig; monopolet ville paradera såsom hjeltemod. Visade sig hos grannarne, som täfla med oss i civilisationens konster, någon ny uppfinning — aktade vi oss att antaga den — snarare ansågs den såsom en kalamitet, som man måste undanrödja genom en förhöjning i införseltullen. Kom ett råämne till billigt pris på vår handelsmarknad, upphälfdes ett rop, alldeles såsom vore koleran inkommen. På det sättet blef t. ex. Sesamkorn, hvilket erbjuder att tillverka olja och tvål för godt köp, belagdt med en tull, så hög att den kan kallas förbud. Afslaget till en tullförening med Belgien var likväl af allt det oklokaste. Men äfven i Algier hafve vi ett bevis uppå de fel som en regering begår, då den lemnar sit! öra till protektionisterna. Vi hafve tagit oss före, att grundlägga ett franskt Afrika vid Medelhafvets kust. Hvad skulle man då göra? Ingenting borde försummas för att draga dit kolonister och kapitaler. Algerien behöfde på längre tid en fullkomlig handelsfrihet. I stället att bevilja den hade vi brådt om, att utplantera vårt tullsystem der. Algerien har en skyddstulltariff; för att betrygga våra fabriker om en obetydlig afsättning, som aldrig kunnat undgå att tillfalla dem i större skala omkolonien hade blifvit betydligare, har man hindrat sjelfva kolonisationen, derigenom, att all ting blifvit dyrt i Algier. Folkens absoluta afskiljning — detta mål iör protektionisterna — är i våra dagar en förnuftsvidrighet. Hafve vi då fred eller krig i Europa? Bör man uppmuntra till fred eller till krig? Ar ett nära krig sannolikare än en varaktig fred? Hvad är det väl värdt att hålla på en fred, om handeln, som är ämnad att förbinda nationerna sins emellan, skall vara utsatt för tusentals hinder, dröjsmål, prejerier? Vilja regeringarne fredens upprätthållande och befästande, så handla de ju mot sitt eget mål, då de för hvarje gräns upprätta öfverdrifna tariffer, alldeles såsom branta murar. Fremling och fiende äro ju synonymer, alldeles som då eldgapen sprutade. Om ett utbyte af behofsartiklar mellan två folk blifver officielt qvalificeradt såsom en beskattning, pålagd at utländvingen, i stället att gälla i det officiella språket för hvad den är, eller en för begge parterna fördelaktig transaktion, så framkallar man ju i handelssakerna de samma begreppen af fiendtlig och afundsam oforsonlighet, hvilkas politiska verkningar man på så goda skäl fruktar och söker undvika? Tusen gånger har man redan sagt till prohibitivsystemets anhängare — och de hatva alltid blifvit skyldige svaret derpå — att ovilkorliga införselförbud och öfverdrifna tullsatser gifva en falsk rigtning till alla förbållanden och slutligen skada sjelfva de intressen, hvilka man åsyftat att skydda. Nyss blefvo handelsfrihetens ideer, om de än äldrig så anspråkslöst framställdes och aldrig så mycket skonade inrotade fördomar, upptagne med ett slags förakt. De kallades utopiska barnsligheter, drömmar, m. m. Adam Smith var ett dårhushjon; ekonomisterna kallades godtrogna svärmare; den som ville kallas praktisk man, måste le åt handelsfribeten. Hvad tänka väl dessa praktiska män nu om saken? Är sir ERRSRDEN Es Dt 2 OLUNR NNNSRITEEREANEA DEI ONSEREITIENIRAELNESETEE