akademis stat tllagda resestipendium af 50
rdr hamb. bko. (D. A.)
JOURNAL DES DEBATS OM HANDELS
FRIHETEN.
Den 8 dennes läser man i en artikel ang
ende kommerciella förbållanden, i bemälde tic
ning, följande intressanta och träffande reflexic
ner rörande prohibitivsystemet, hvilka erhåll
en serskild vigt genom denna jurnals ställnin
såsom ministerens organ.
I våra hamnar visar sig en anmärknings
värd uppståndelse, och hvad mer är, äfven
flera fabriksstäder, till fördel för den fria ban
deln. Till en början har en adress af Ekono
misternas samfund blifvit afgifven till engel
ska föreningen emot spanmåilslagarnan, hvilke
i detta ögonblick firar en parlamentarisk seger
I Bordeaux har en kommitt bildat sig, mec
mairen i spetsen, för att upplysa allmänn
opinionen om handelns och industriens sann:
intressen; 0. S. V.
Man bör lyckönska sig till dessa symptomer
De prohibitiva idgerna hafva alltför länge va
rit förherrskande hos oss; i sista tiderna hafv:
de hotat att öfversvämma landet; skydd för
nationalarbetet var den uthängda skylten; en
skildt vinningslystnad driffjedern. Det skulle
gälla såsom patriotism, att pålägga konsumen
terna stora bördor. Det såg ut, som lefde v
i en förvänd verld: privilegiiandan utgaf sig
för att vara oegennyttig; monopolet ville pa-
radera såsom hjeltemod. Visade sig hos gran-
narne, som täfla med oss i civilisationens kon-
ster, någon ny uppfinning — aktade vi oss att
antaga den — snarare ansågs den såsom en ka-
lamitet, som man måste undanrödja genom en
förhöjning i införseltullen. Kom ett råämne
till billigt pris på vår handelsmarknad, upphälf-
des ett rop, alldeles såsom vore koleran in-
kommen. På det sättet blef t. ex. Sesamkorn,
hvilket erbjuder att tillverka olja och tvål för
godt köp, belagdt med en tull, så hög att den
kan kallas förbud. Afslaget till en tullföre-
ning med Belgien var likväl af allt det oklo-
kaste. Men äfven i Algier hafve vi ett bevis
uppå de fel som en regering begår, då den lem-
nar sit! öra till protektionisterna. Vi hafve
tagit oss före, att grundlägga ett franskt Afrika
vid Medelhafvets kust. Hvad skulle man då
göra? Ingenting borde försummas för att draga
dit kolonister och kapitaler. Algerien behöfde
på längre tid en fullkomlig handelsfrihet. I
stället att bevilja den hade vi brådt om, att
utplantera vårt tullsystem der. Algerien har
en skyddstulltariff; för att betrygga våra fa-
briker om en obetydlig afsättning, som aldrig
kunnat undgå att tillfalla dem i större skala
om- kolonien hade blifvit betydligare, har man
hindrat sjelfva kolonisationen, derigenom, att
all ting blifvit dyrt i Algier. Folkens absoluta
afskiljning — detta mål iör protektionisterna
— är i våra dagar en förnuftsvidrighet. Hafve
vi då fred eller krig i Europa? Bör man upp-
muntra till fred eller till krig? Ar ett nära
krig sannolikare än en varaktig fred? Hvad
är det väl värdt att hålla på en fred, om han-
deln, som är ämnad att förbinda nationerna
sins emellan, skall vara utsatt för tusentals hin-
der, dröjsmål, prejerier? Vilja regeringarne
fredens upprätthållande och befästande, så handla
de ju mot sitt eget mål, då de för hvarje
gräns upprätta öfverdrifna tariffer, alldeles så-
som branta murar. Fremling och fiende äro ju
synonymer, alldeles som då eldgapen sprutade.
Om ett utbyte af behofsartiklar mellan två folk
blifver officielt qvalificeradt såsom en beskattning,
pålagd at utländvingen, i stället att gälla i det
officiella språket för hvad den är, eller en för
begge parterna fördelaktig transaktion, så fram-
kallar man ju i handelssakerna de samma be-
greppen af fiendtlig och afundsam oforsonlighet,
hvilkas politiska verkningar man på så goda skäl
fruktar och söker undvika? Tusen gånger har
man redan sagt till prohibitivsystemets anhän-
gare — och de hatva alltid blifvit skyldige
svaret derpå — att ovilkorliga införselförbud och
öfverdrifna tullsatser gifva en falsk rigtning till
alla förbållanden och slutligen skada sjelfva de
intressen, hvilka man åsyftat att skydda. Nyss
blefvo handelsfrihetens ideer, om de än äldrig
så anspråkslöst framställdes och aldrig så myc-
ket skonade inrotade fördomar, upptagne med
ett slags förakt. De kallades utopiska barnslig-
heter, drömmar, m. m. Adam Smith var ett
dårhushjon; ekonomisterna kallades godtrogna
svärmare; den som ville kallas praktisk man,
måste le åt handelsfribeten. Hvad tänka väl
dessa praktiska män nu om saken? Är sir
ERRSRDEN Es Dt 2 OLUNR NNNSRITEEREANEA DEI ONSEREITIENIRAELNESETEE