MÄRKVÄRDIG RÄTTEGÅNG OM EN DUELL EMELLAN TVENNE TIDNINGSREDAKTÖRER. ) För att upptäcka de verkliga eller hemliga bevekelsegrunder, som förmått Beauvallon att utmana Dujarier, är man nödsakad göra gissningar, som dock alla hafva mera skäl för sig än den tomma förevändning han lagt i dagen. Det är ej tänkbart att han funnit sig förolämpad af Dujariers brådska att, den 7 Mars om aftonen, liqvidera bonom; eller af det lån denne för sådant ändamål gjort hos hr Collot. Detta innebar ingenting stötande hos en person, som, då han föga kände den andra, måste känna angeläget att betala honom sin skuld, i synnerhet då han redan erlagt största delen. Skulle man å andra sidan föreställa sig, att, efter hvad Roger de Beauvoir på en åtbörd trott sig märka, Beauvallon med otålighet upptagit de ord Dujarier sagt åt dem. Lievenne? Det är sant att han då och då besökte denna aktris, och äfven att ban, enligt ett intyg af hr Nadailhac, som träffat honom hos benne, visat sig upprymd vid hennes sida. Ingenting berättigar dock till den förmodan, att något närmare förhållande egt rum dem emellan. Enligt ett stort antal personers mening har duellen den 44 Mars varit följden af en hemlig) hätskhet, som Beauvallon hyste mot Dujarier. Aftonen före duellen, hade han sagt till grefve de Flers, att han sedan långt tillbaka var förargad på geranten för la Presse. Denna ovänskap måste tillskrifvas, ap!ingen uttryck, som denne fällt på hans bekostnad, eller ock sjelfva den fieadtlighet, som herrskade emellan de tidningar, hvarvid de begge voro fästade. — — Se A. B. Ja 91.