) bundna JRR NR at ARR RNE sekreterare, hade blifvit upprättad och skyndat att organisera civiloch militärförvaltningen. Dessa första anordningar voro på ett klokt sätt träffade, och inga våldsamheter ägde rum under denna styrelses korta tillvaro. För att handla i enlighet TI med den anda, som dikteråt hennes uppmaning till polska fölket, och för att gifva mera kraft och enThet åt den revolutionära regeringen, nedlade medTlemmarne af denna provisoriska styrelse, efter gemensamt fattadt beslut, frivilligt och enhälligt sina funktioner, och utnämnde till diktator br Tyssowsky, en kraftfull man af obefläckad karskter, som åtnjöt allmänt förtroende i Polen, och innehade denna höga post ända. till sista stunden. Trogne deras system att-svärtå Polens sak, hafva de tyska tidningarne framställt denna vexling i högsta makItens utöfvande såsom resultatet af inre tvistigheter, bvilka skulle häfva utbrustit bland ledarne afrörelIsen. Detta förtal vederlägges helt och hålet af det factum, att ledamöterna af nationalregeringen fullI komligt frivilligt nedlade sina funktioner, och om några öfvergående tvistigheter herrskade inom den nya regeringen, så hafva de på intet sätt kunnat skada Polens intressen; ty den ett ögonblick af herr Wiszniewski usurperade makt återkom ganska snart i herr Tyssowskis händer, hvilken nationen understödde med sina önskningar och sina sympathier, och denna mellsnakt i revolutionsuppträdet räckte dessutom icke längre än 4 timmar. Vi komma nu till den gräsligaste episoden -af de sednaste händelserna, till dessa scener af grymhet, för hvilka en på samma gång barbarisk och trolös politik så skändligt och så lögnaktigt anklagat försvararne af Polens sak, men för hvilka ansvarigheten rättvist måste äterfalla på dem, som förstodo att af dessa grymheter göra ett så nywigt bruk för sin sak. En afdelning af de krakauska insurgenterna hade blifvit skickad till Galizien, för att understödja resningen i denna provins. Då denna afdelning d. 25 Febr. kom till Gelow, blef den, i stället för att understödjas af insurgenterna i Bochnia och Tarnow, fientligt behandlad, och största delen af denna trupp blef obarmhertigt nedhuggen af bönderna. Några afinsurgenterna, som flyktat undan blodbadet, återkommo till Krakau, medförande flera af dessa bönder, hvilka de bemäktigat sig. Med tårar i ögonen förklarade dessa fångna bönder, att de vid utöfningen af dessa grymheter emot sina egna landsmän endast åtlydt de österrikiska autoriteternes uppmaningar, och hufvudmännen för insurrektionen i Krakau hafva af dessa olyckligas egen mun erfarit, genom hvilka skändliga anläggningar man förledt dem att göra gemensam sak med deras förtryckare emot insurrektionen. Dessa bönder voro samtlige lifegne från statsgodsen; de flesta hade förut stått i österrikisk militärtjenst; men för att desto säkrare vinna sitt ändamål, begagnade autoriteterna den försigtigheten, att bland dem insticka chevauxlegers och andra till bönder förklädda soldater, hvilka österrikiska befälhafvare icke blygdes att anföra till detta afskyvärda slagtande. Vikunna Här, stödda på autentika handlingar, förklara, att kretshauptmannen i Bochnia, hr Bernd, och den i Tarnow, en viss Breinl, skickat emissarier till de galiziska byarna, för att vinna bönderna för Österrikes sak, derigenom att man sökte öfvertala dem, att polska adeln icke hade något annat ändamål, än att kufva bönderna under ett grymt slafveri, och att Österrikes faderliga regering ville beskydda dem emot deras adliga landsmäns tyranniska planer.) Dessa österrikiska utskickade utfäste en belöning af 40 gyllen för hvarje polack i civil drägt, som lefvande eller död lemnades i deras händer. Dessa skändliga medel ledde till åsyf tad verkan; och drifna af vinstens lockelser till mord, samt dessutom upphetsade af omåttligt bruk af starka drycker, hvårtill man förledde dem, öfverlemnade sig bönderna snart åt sådana grymheter emot de polska adelsmännen, att de österrikiska agenterne, öfverraskade genom den oförmodade framgången, sågo sig nödsakade att nedsätta mordlönen till halfva beloppet. Denna belöning, tillade fångarne, hade punktligt blifvit till dem utbetald, som inlemnade lik. Sedan de en gång öfverlemnat sig åt dessa blodiga excesser, förskonade bönderna snart ingen mera, och alla, söm föllo ideras händer, omkommo såsom offer för de rasandes blodtörstiga girighet. Hela familjer, qvinnor och-barn, hafva på detta sätt blifvit utrotade, och deras hus, deras slott, lemnade åt plundring och förstörelse, äro för närvarande talande bevis emot dem, som anordnat dessa mordiska uppträden. Insurgenterne från Krakau hafva vid sitt tåg genom dessa så svårt hemsökta trakter varit vittnen till detta sönderslitande skådespel, och de, som begått dessa grymheter, kommo med förtviflans tårar för att hos dem anklaga sig sjelfva för den afskyvärda röle, som Österrikes politik förmått dem att utföra. Men detta är ännu icke allt: det polska presterskapet, som var vittne till dessa grymheter, och ville för dem sätta ett mål, uttågade i procession med alla den katholska kultens insignier, i förhoppning att denna religiös cecemoni torde kunna bidraga att stilla böndernas mordraseri, och återföra dessa olyckliga till menskligare känslor. Men detta steg kom i vägen för Österrikes planer, och dessa ädla prester, delssträckta till marken genom de österrikiska soldaternas kutor, dels transporterade till Mähren, måste med sitt blod eller sin frihet plikta för det de så ädelr sökt träda emellan. — Till slut ännu ett ord, för att rentvå nationalregeringen från en icke mindre lömsk anklagelse, än alla de öfriga, man emot henne riktat. De enda allmänna kassor, som togos af insurgenterna, voro de i Krakau, Wieliczka och Podgorze; de inneböllo tillsammanräknadt ungefär 450,000 francs, af hvilka största delen användes till uppköp af vapen utrikes; blott en ringa del af denna summa var ännu öfrig, då insurgentafdelningen gick öfver preössiska gränsen. Vihafva framlaggt hufvudorsakerna till den sednaste polska uppresningens olyckliga utgång. I följd af dessa händelser och trogen sin plan, samt då hon aldrig haft för afsigt att söka försvara sig i Krakau, en öppen stad, utan alla försvarsmedel, hade nationalregeringen beslutit, att förlägga krigets skådeplats till Galizien, hvarest insurgenterne, i förening med andra insurgentkorpser, hvilka ännu Rn a AA Ra RA KL CR AR ST RE RR