höflighet, såsom det anstod personer, föga bekanta med hvarann, men som iakttogo konvenansens fordringar. Detta factum är bevisadt senöm flere vittnens intyg: hrr Saint-Aignan, dVAugny, Artbur Bertrand, dem:ne Julia, Solen, och grefve de Flers sjelf. Också blef Dujarier ganska öfverraskad, då han dagen derpå, om eftermiddagen, såg herr dEquevilley och grefve de Flers inträda kos sig och forära en tvåfaldig satisfaktion, nemligen så väl på hr Roger de Beauvoirs som på br Beauvallons vägnar. Ehuru han ansåg hela saken föga allvarsam, svarade han dock, att han skulle för dem uppgifva tvenne afsina vänner, med hvilka de kunde öfverlägga om affären. Sedan Arthur Bertrand och Charles de Boigne bifallit att tjena som sekundanter, utsattes ett möte hos den sednare till måndagen d. 40 Mars kl. 4 e. m. Der föreställde till en början de Boigne och Bertrand herrar de Flers och dEquevilley huru ovanligt det var, att på detta sätt låta bruka sig till att framföra tvenne utmaningar på en gång till en och samma person; derefter gjorde de Dujariers rält gällande att af sina begge motståndare välja hvilkendera han behagade. De valde Roger de Beauvoir, då de i detsamma fingo underrättelse om att han förlidne nat förlorat sin mor, hvarföre han uppskjutit all tvist med Duijarier på en månad. Beauvallons utmaning, den enda återstående, syntes dem icke grundad på något skäl af vigt. De Boigne ochBertrand sökte med största nit tillvägabringa en försoning, men lyckades icke. De Flers och dEquevilley, för att göra begripligt huru fåfähgt deras försök skulle aflöpa, sade dem, att de redan sjelfve förgälves gjort allt för att bilägga tvisten; de förre tillade till och med, att Beauvallon förklarat, det han, derest