NÄRINGSFRIHETSFRÅGAN. I sista lördagsnumret omnämndes, såsom et af profven på det officiella bladets sträfvander Jemot framskridandet äfven i denna fråga, at det nyligen meddelat ett utdrag ur en :tysl recension, öfver en skrift af en vid namn Bubl innehållande några bannala fraser, utan all stöd af bevis. Vi lofvade imedlertid att kol latiomera fraserna något med facta, för at visa deras ytlighet. Ty att de annars skol: repeter2s utan återvändo är så mycket san nolikare, som detta tyska frasmakeri egentligen kan anses för ett kort sammandrag a idet svenska, hvilket man hört hundradetal: gånger förut, vid alla våra riksdagar och i snart isagdt alla dessemellan tillsatta kommitteer öfver tullagstiftning och näringsanstalter. Herr Buhl och hans recensent spänna blott sina båigar litet högre, än våra infödde frasmakare vågat tillåta sig hittills eller under det framlidna systemets misstänksamma och lättskrämda herravälde. Fullkomligt öfverensstämmande med de bekanta svenska fraserna, är följande af den officielle importerade tyska: ,att tidens hufvudsakligaste onda består i den obegränsade näringsfriheten, under de stora kapitalernas tyrannin; men våra inhemska pratmakare vågade förut ej tillägga på egen hand hvad herr Buhl icke dragit i betänkande. Den öfverklagade näringsfrihetens slutresultat skall enligt den tyska spådomen leda derhän, att vmäxgden pal fattiga och proletärer måste förökas ända till den odrägliga grad, att det menskliga samhällets natur nödgas skrida till upprorisk sjelfhjelp,. Spådomen är visserligen dunkel, som alla de orakler, på hvilkas sanning förkunnaren ej är så säker som han låtsar. Om den tyske profeten hade förkunnat att proletärerna skola göra uppror, så hade man vetat bestämdt hvad man skulle tro; och hade han förkunnat detsamma om menniskorna, så skulle man ännu haft ett fält för gissningar inom de särskilda klasserna bland jordens befolkning, ty att alla menniskor skola göra uppror faller sig något svårt att begripa, då man omöjligen kan upptäcka mot hvem, som upproret i sådant fall skulle rigtas. Men att sjelfva samhället skulle göra uppror, är redan så långt inne på det gelimatiska, att det fordras en tysk grumlighet i begreppen för att dertill lägga en fullkomlig omening, genom uttrycket att det är egentligen samhällets natur,, som någon dag skall råka i denna beklagansvärda förvillelse; likasom det fordras en svensk konservatism, för att i en slik ordröra finna den rätta tolken för sina tankefoster i samhällsläran. Men fastän oraklet är dunkelt, så är dess syftning klar: man vill skrämma regeringarne med framtidsspöken, ju otydligare ju svårare att undersöka och skingra. Vår tanka är — så ytrar sig den tyske rådgifvaren vidare, — att lagstiftningen väl kunde nvåga att angripa näringsfrihetens princip. Det är nemligen endast de rike spekulanterna oeh deras besoldade skriftställare, hvilka unnder liberalismens larf upphäfva ett förfärligt skrik öfver hvarje försök att skydda de små handtverkerierna mot kapitalernas täflan. Men ,man bör icke låta förleda sig af detta skrik, ,man behöfver blott bevisa denna privilegierade klass, att dess föregifna liberalism är ett oförskämdt hyckleri. Rådet, beskyllningarne, pratet om bevis under bristen på bevis, täfla i dessa konservatismens städade kraftord med ärligheten och den hyggliga syftningen. Diatribens slutmening har åtminstone -den förtjensten att en gång ställa fram prohibitisternas och skråvännernas innersta tankar obeslöjade. Hela detta svammel kan och måste i korthet bemötas med svaret på den grundfrågan: Är det sannt, hvad näringsfrihetens fiender föregifva, att arbetsklassen har genom näringsfriheten kommit i en svårare ställning än under näringstvånget? Om facta, om erfarenheten besvara denna fråga med nej; så är det klart att allt hvad man velat grunda på förutsättningen af frågans besvarande med ja, måste förfalla. Men facta och erfarexhet svara icke blott nekande, utan tvertom, de ådagalägga att arbetsklassens ställning blifvit bättre under näringsfrihet än under näringstvång. Det kan ej sakna interesse för allmänheten att från erfarenhetens synpunkt, och med åsidosättande af alla teorier, framlägga några bevis för detta förhållande, bemtade ur officiella källor. Bland länder, som omskiftat från mnäringstvång till näringsfrihet, och som således lemna bästa tillfälle till jemförelser, står Frankrike onekligen främst, till följd af ombhvälfningens RE -—-28 mn sa an