om ursäkt, mina nerrar! alt Jeg ICKE Kan gola
er till viljes, men fönstret är för högt! Herr
Schulzes tryckpressar ha just icke i allmänhet
lemnat det renaste, och från grof personlighet
mest skilda alster.
Enligt underrättelser, som kommit oss till-
banda, här icke riddarhuset lemnat: Långfre-
dagskonserten så på bara backen, som vår si-
sta Blick tillbaka tycktes vilja ge tillkänna.
Då den förklarades obehörig att äga säte och
stämma på riddarhuset, lemnade direktionen
tillika i vängåfva åt konserten femhundra
rdr bko. För denna summa får Långfredags-
konserten i många år tak öfver hufvudet, om
också icke ett så dygdefullt tak, som riddar-
husets. I detta förhållande ligger imedlertid
ett drag af kontant ridderlighet eller ridderlig
kontantitet, som det vore en orättvisa att med
tysthet förbigå.
Hvem skulle väl trott Danviken kunna vara
ett tillhåll för kapitaler, denna byggnad, hvil-
ken höjer sig så naken, så melankolisk, så
hemsk, som en sjelfmördare biickande ned i
vågen? Hvem skulle anat guld inom detta
med sorglig förtänksamhet kringgärdade om-
råde, der vansinnet vrålar, fånigheten sagta larf-
var fram och tillbaka, och fribrödstagaren, un-
drande, frågar sig sjelf, om han ännu har för-
nuftet i behåll midt i detta hvimmel af galna
upptåg och än galnare fantasier? Imedlertid
visade sig pyligen motsatsen. En f. d. hand-
lande hade icke kunnat, ens på Danviken, af-
lägga att hålla kassa — så stor är vanans makt
— han hade 1400 rår, bestämda för löpande
utgifter, hvilka likväl. en vacker dag lupo sin
väg, med kassakista och allt. En Orfeus till
börd, en klockareson, hade vetat att sjunga in
kontanterna i ett magasin, der de likväl icke
förblefvo länge magasinerade; utan upptäcktes
och återvände till sin sörjande herre, som emot-
tog de förirrade fåren med rörd fadersglädje.
Den femtonårige virtuosen blef häktad för denna
sin fria fantasiv. Ett nytt sätt att förvara pen-
ningar, vida säkrare och således vida att före-
draga framför det här ofvannämda i läst kista
eller skrin, synes då vara angifvet al mansper-
sonen-Fornelius, hvilken, när han greps i Kol-
mätaregränden, sökte gömma något penningar
i munnen,. Under dylika förhållanden måste
inbroit, för att bemäktiga sig penningarne, gerna
åtföljas af kindpustande, och således straffet för
förbrytelsen bli ansenligt förhöjdt, serdeles om
en tand eller två i hastigheten stryker med.
Äfven blir det, med antagande af en sådan
plägsed, lätt att skilja den grötmyndige, bred-
kindade kapitalisten från den infallne glåmigel
proletären, som i sitt ansigte enständigt fram-
håller den bedragna förhboppningens aflånga
species factin.
Ett fruntimmers bat! Det ligger.ofantligt!
mycket i detta ord! En stor menniskokännarel
har sagt, att det är blott en passion, som går :
längre i ytterlighet, än kärleken — hatet!
Hvad skall då icke HKatet vara, nedlagdt i en
qvinnas lidelsefulla sköte? Hvem tänker icke !
vid de dystra, betydelsefulla orden: ett frun-
timmers hat, på den grymma, högdragna Ka-:
tarina af Medicis, med sina begge förgiftade :
knifvar i ett saffiansfoderal fästade vid gördeln,!
rådslående med parfymören och giftblandaren;
Råene om Henriks af Navarra, sin egen mågs,
rödjande ur vägen, eller på Kristina af Sverige,
kallt och lugnt meddelande sina befallningar
angående Monaldeschis mord, eller på Katarina
af Ryssland, lemnande snöret åt dem som strypte l:
hennes gemål, eller på madame Lafarge, som !
i synd höjde sig i bredd med dessa krönta !
bufvuden, och räckte döden, under masken af,
en förfriskning, åt sin bedragne make. Någon l;
gång — det är sannt — framträder också enls
qvinnas hat under mindre bistra former såsom
då, i en af Paul de Kocks qvickaste romaner, I
en -ung dam slutar en skrifvelse till en unglf
man i ungefärligen följande ordalag: Välj emel-l!
lan en muff och mitt hat! Man kan få rätt!!
vackra muffar för tjugu francs,, med anledning ,
hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen,
att ett fruntimmers -hat vore i värde likty-;
digt med ungefår tio riksdaler svenskt banko.
Så olika kan en qvinnas hat vara. Icke un-!
derligt således, om vi med ett slags nyfikenhet !
emotsågo arten af det ,ett fruntimmers hatp,!
hvarmed herr Fredrik Kinmanson smyckat i
programmet till sin afskedsrecett. ;
Men detta hat flyger på kärlekens vingar.
En ung enka, Ursule, har förälskat sig i enl
ung fransysk kunglig sekreterare, herr Leon, li
som sjelf alltsedan skolåren varit svag för den !
vackra enkan. Men med den jesuitiska politik,!
som kärleken ej sällan begagnar, för att icke
öfverrumplas, för att desto bättre kunna ma-
skera sig, har Ursule, samtalsvis och blandl,
vänner, icke så litet anmärkningar att fram- 6
ställa mot herr Leon. Läpparne kritisera, me-c
dan hjertat afgudar. Salongsdamen recenserar,!
fastän qvinnan älskar. Men ej nog härmed.!
En baron Saint-Clair testamenterar enkefru?
Ursule hela sin förmögenhet. Vore Leon detl!
ringaste misstrogen, skulle han af detta förfo-
gande kunna draga besynnerliga slutsatser, ser- 6
deles som han sjelf är närmaste slägtingen, och, r
endast ifall Ursule vägrar att emottaga testa-I
mentet, eger att göra anspråk på arfvet. Ils
början besluter Ursule, under inflytelsen af en
ädelmodig nyck, att afsäga sig testamentet.
Men sedan Leons förmyndare, herr Philipon,
börjat se sig om efter något pas:ande parti för I
sin mvyndling. fruktar hon. att Leon. rik wvar-.